alfredssons vardag

Måndagskväll.
Tidig ödesmatch mot Hedesunda IF.
90 nerviga minuter.
1-0.
Enorm lättnad och glädje i slutändan.

 

 

För mig blev det återigen en hel del bänknötande. När klockan passerat 80 minuter fick undertecknad till slut hoppa in. Det är å ena sidan lite tröstlöst att i flera matcher i rad få minimalt med speltid, efter att dessutom ha suttit 90 minuter på bänken mot Torsåkers IF, men å andra sidan ändå klart roligare att få några minuter och på så sätt kunna känna sig delaktig i högre utsträckning än vid en hel match på bänken. Dessutom en helt annan sak att gå in i slutminuterna när så mycket står på spel - 1-0-ledning och tre oerhört viktiga poäng inom räckhåll - än om matchen redan är avgjord.

Nu var det inte bara ett byte för att, utan det fanns en taktisk tanke med att ta in mig. Vi flyttade in vår högerback som mittback och spelade en fembackslinje sista minuterna. Jag hann naturligt nog inte påverka särskilt mycket, men låg rätt i positionerna och löpte rätt samt hade någon bra passning på offensiv planhalva. Jag tog så mycket ansvar som jag kunde och det var, även om speltiden förstås helst hade fått vara klart längre för min del, en makalöst skön känsla när slutsignalen gick.

Äntligen! Både glädje och lättnad samtidigt som jag trots de få matchminuterna kände mig delaktig i årets första trepoängare.