Att hantera en förlust
Börjar det här inlägget med att citera mig själv från ett tidigare inlägg:
"Vi pratar mycket med eleverna nu om vikten av att inte vara dåliga förlorare o att bete sig rätt efter förlust. Känner mig rätt falsk.Så urusel förlorare som jag varit genom åren är jag inte rätt man att uttala mig. Eller kanske är jag det, just därför."
På Strömsbro skola där jag är nu, och även på Prolympia där jag var tidigare, har vi många idrottande elever som gillar idrott såväl på skoltid som på fritiden. Det är då också naturligt att det finns en del vinnarskallar bland eleverna. På gott och ont, får man lov att säga. Mest på gott, skulle jag hävda. Men samtidigt vet jag att många kollegor förmodligen inte delar den uppfattningen.
Ibland går förstås den där viljan att vinna över styr för en del. Så kommer det förmodligen alltid vara. Och givetvis får man inte agera hursomhelst bara för att man blir förbannad över en förlust, vare sig det handlar om fotboll på skolgården eller idrottande i mer organiserad form. Självklart måste man kunna hålla sig inom vissa ramar för hur man ska bete sig. Klarar man inte det måste man jobba med sig själv och de bitarna, alternativt hålla sig ifrån exempelvis fotbollsspelandet på rasterna men det är ju ingen lösning på lång sikt.
Samtidigt tycker jag att ett visst mått av dålig förlorar-anda är vettigt och nyttigt. Det skulle förmodligen många säga emot rätt skarpt, inte minst bland mina kollegor, men det är något som jag verkligen håller fast vid. Kanske för att jag själv varit, och är, en så dålig förlorare. Många gånger har jag varit alldeles för dålig på att hantera förluster, långt bakom gränsen för det som kan ses som ett okej beteende. Det gör säkert att jag själv idag har klart större förståelse för människor, oavsett om det handlar om 10-åringar på skolgården eller handlar om vuxna elitidrottare, som tappar humöret rejält vid motgångar jämfört med många som kanske inte har idrottat eller själva varit de där vinnarskallarna.
Jag agerar givetvis om elever beter sig illa, men jag tycker samtidigt att man måste få bli lite förbannad och grinig över en förlust. Någonstans är det sunt i mina ögon, sunt att man bryr sig och brinner för det man gör. Att det sedan finns gränser och att det måste markeras när man kliver över dessa är en sak, men du måste få visa lite känslor och du måste få ha den där brinnande vinnarinstinkten inom dig.
Mycket värre att vara en dålig vinnare än en dålig förlorare, i min bok. Dålig förlorare, inom vissa gränser, är snarare ett sundhetstecken enligt mig.
Kommentarer
Trackback
