alfredssons vardag

MFF har gjort mig såväl galet glad som riktigt besviken senaste tiden. Nu ska man väl inte klaga när ens lag leder allsvenskan och bara har en förlust på tio matcher. När den förlusten var så onödig som den mot IFK Norrköping senast går det dock att känna viss frustration ändå. Eller viss frustration förresten, jag och många MFF:are med mig att döma av surret på sociala medier har varit enormt frustrerade och griniga över 1-2-nederlaget i söndags. Det var så brutalt onödigt, att släppa 1-0 sista tio minuterna på grund av horribelt försvarsspel på två hörnor var som att kasta bort en viktig seger som hade inneburit sju poängs serieledning och inte ynka en som det är numera. Det var klantigt, onödigt och kan bli dyrbart på sikt.

Å andra sidan har det innan dess varit både smått euforisk glädje som helt sanslöst galen sådan. 1-0 blev till 1-1 ganska sent men sedan 2-1 till slut i Borås mot Elfsborg och på samma sätt utvecklade sig den fullständigt sanslösa matchen mot Östersund resultatmässigt förra söndagen. Att avgöra med två spelare utvisade, dessutom genom ett segermål i 95:e minuten, finns ju egentligen inte på världskartan. Inte konstigt då att man var enormt nöjd som himmelsblå supporter.

 

Jag tror verkligen på det här laget i år. Konstigt vore det väl kanske annars, med de grymt fina förutsättningar och det favoritskap MFF har. Men man ska komma ihåg att många var skeptiska, även jag delvis, när Magnus Pehrsson anställdes som ny tränare och att det alltid tar lite tid när en ny spelidé ska nötas in. Det har dock sett bra ut, det finns mycket som är tydligare och mer konkret med årets MFF jämfört med fjolårets (som då ändå vann guld). Så nog ser det ljust ut, men för den skull finns inte utrymme för särskilt många onödiga poängtapp likt det i söndags.