alfredssons vardag

Ja, jag är enormt partisk i frågan som den MFF:are jag är. Men jag är garanterat inte ensam om att tycka att gårdagens fantastiska MFF-insats mot plastklubben från Salzburg med det vidriga tilläggsnamnet Red Bull var en seger för fotbollen. En seger för den medlemsstyrda klubben mot den enbart av Red Bulls pengar och marknadsföringsintresse skapade plastvarianten från Österrike. 

 

Hursomhelst, alla som läser bloggen vet sedan tidigare vad jag tycker om Salzburg som klubb. Det kan alla MFF:are strunta i nu och bara njuta. Ja, alla som gläds åt att ett svenskt lag har nått Champions League för första gången sedan 2000 kan njuta. Och som jag njuter!

 

Samtidigt förstår jag de fans till andra lag som inte är glada för MFF:s skull. Jag hade ärligt talat aldrig hoppats på ett annat svenskt lag än MFF skulle nå CL-gruppspelet. Man kan prata om att det är bra för svensk fotboll, absolut, men jag förstår också om man ser till sitt eget lag i första hand och inte vill att andra klubbar ska få enorma resurser. Helt logiskt! 

 

Att MFF:s prestation är värd att hyllas verkar dock de flesta vara eniga om. De har slagit ut flera bra lag på vägen, Salzburg är ett riktigt vasst lag oavsett vad man tycker om dem, och gårdagens returmöte med österrikarna var oerhört imponerande. Det säger jag inte bara som MFF:are. Att gå ut och nästintill totalt neutralisera motståndarnas offensiv, som var riktigt stark och farlig i Salzburg senast då hemmalaget skapade många chanser mot ett pressat Malmö, samtidigt som man lyckas skapa chanser framåt och göra tre mål är inte bara bra utan riktigt, riktigt urstarkt. Det bästa jag har sett av MFF någonsin skulle jag nog våga påstå, möjligtvis i konkurrens med derbykrossen 2012 då HIF kördes över med 3-0. Men Salzburg är ett klart bättre lag än vad Helsingborg var då och matchens dignitet var också klart större nu. 

 

MFF var helt taktiskt briljanta igår, jag kan inte nog hylla tränaren Åge Hareide som hela säsongen har fått fram ett mer effektivt och lite rakare Malmö utan att för den skull ta bort possessionspelet och förmågan att styra matcherna genom att spela en kreativ fotboll. MFF har blivit mer mångsidigt och det såg vi ett utmärkt exempel på igår. Ingen hade förutspått att Hareide skulle skicka ut sitt lag i en 3-5-2/5-3-2-variant likt van Gaalss succéformation med Holland i VM. Verkligen ingen kunde lista ut det. Men så gjorde Hareide, visade fingertoppskänsla och fick ruggigt bra utdelning på den taktiken. Vi fick se ett MFF som totalt stängde bakåt, med tre säkra mittbackar och hårt jobbande yttrar, samt ett MFF som offensivt ställde om blixtsnabbt och med teknisk skicklighet. De himmelsblå var helt enkelt lysande och kompletta för kvällen.

 

Nervositeten var enorm här hemma och jag snarare led än njöt mig igenom 90 minuter plus stopptid. Det var först efter slutsignalen som man kunde börja njuta och andas ut. Vilken glädje, vilka rysningar! 

 

Nu fick jag inte vara med nere på Stadion och uppleva det hela, något som garanterat hade varit den bästa fotbollsupplevelsen någonsin i livet, men lyckan var inte mindre för det. Det här är  riktigt stort och någonting som man som MFF:are kommer att se tillbaka på, njuta av och minnas länge, länge.

 

 

 

Det känns som att det är många drömmar i mitt liv nu, många lyckliga och önskade sådana. Bara det att jag får vara pappaledig med vår lille son och att vi har varandra tillsammans vi tre är förstås fantastiskt, något som skapar guldkant på vardagen även de dagar som är tuffa och slitsamma. Det är som en dröm i sig.

 

När det gäller fotbollsrelaterade drömmar har en dröm länge varit att få se MFF i Champions League på "riktigt", i gruppspelet. Något som ett svenskt lag inte har mäktat med sedan 2000. Den drömmen har funnits där sedan jag stod på Stadion och fick se Malmö vara några centimeter ifrån det där 3-0-målet, som skulle ha gett dem CL-biljetten, mot Dinamo Zagreb 2011. 

 

Igår var det dags för en helt avgörande play off-retur igen. Nu mot Red Bull Salzburg (usch, jag ryser av namnet), nu med mig närmast skakande av nervositet framför tv:n i stället för på Stadion. Och nu slog drömmen in, den blev verklig och det känns helt sanslöst bra att MFF senare idag kan lottas mot lag som Barcelona, Real Madrid och Bayern München. Äntligen! 

 

En annan ännu klart större dröm har sedan länge varit att få dela mitt liv med Karin. Ända sedan vi träffades och började lära känna varandra har jag känt att det är den tjejen som jag vill leva med. Om det skulle bli som gift eller inte tänkte jag nog inte på då, men sedan vi blev tillsammans och kom att dela allt mer här i livet har jag också drömt om att en dag få bli hennes man (det låter nästan högtravande detta, men det känns grymt speciellt förstås). Och på tisdag, den 2/9, slår även den drömmen in. Då gifter vi oss på en strand i Chania på Kreta och jag vågar redan nu utnämna den till den största dagen i mitt liv tillsammans med dagen då vår son kom till världen. Helt fantastiskt ska det bli och jag kan inte sätta ord på lyckan som jag känner. 

 

Det är nästan så att man känner att man borde be om ursäkt för hur bra allting går just nu, för hur lycklig och nöjd man får känna sig. Men samtidigt är det ju bara att njuta, att ta vara på lyckan och inte fundera på någonting annat som inte är lika underbart eller roligt här i livet. Ta vara på det här kommer jag verkligen att göra, jag njuter redan nu återigen av gårdagens magiska fotbollsmatch och ser med spänning fram emot kvällens start på resan mot Kreta. 

 

Det är bara att tacka och ta emot samt att konstatera att man har det riktigt bra nu :)

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har tröttnat ganska rejält på allt raljerande, hånande och den hånfulla ton som allt som oftast råder just nu i sociala medier när "vanliga" människor tycker, tänker och diskuterar frågor inför det stundande valet. Inte bara när det gäller SD, som jag ju tidigare varit inne på, raljeras och hånas det utan rent allmänt verkar det vara ett tillstånd som råder just nu. Därför knåpade jag ihop ett långt Facebook-inlägg för att lufta lite tankar och eventuellt dra igång en givande diskussion:

Reaktionerna blev väldigt positiva med många som höll med och som hade kloka tankar att dela med sig av. Jag fick även konstruktivt mothugg som ledde till lite mer diskuterande och skrivande. Så här utvecklade jag tankarna från mitt ursprungsinlägg:

 

 

Lyssnade igår igenom P3 Dokumentärs program om Peter Rätz, han som under många år arbetade som infiltratör åt polisen och numera, utan möjlighet att skyddas här, lever gömd någonstans utomlands. Historien i sig är oerhört intressant, jag har lyssnat på det avsnittet tidigare men ville nu höra det en gång till, och den blir ännu mer intressant om man likt jag är ett fan av Johan Falk-filmerna. Det är ju Peter Rätz som är verklighetens Frank Wagner, huvudpersonen i Falk-filmerna. Det är hans liv och upplevelser som filmerna är baserade på.

 

Historien om Rätz liv som infiltratör är i sig oerhört spännande, intressant och uppseendeväckande. När man dessutom kan koppla hans berättelser om olika episoder i livet och olika situationer han ställts inför i rollen som infiltratör till just den eller den scenen i de olika filmerna blir det hela ännu mer värt att lyssna på.  

 

Har ni inte hört programmet om Rätz tidigare så rekommenderar jag det starkt:

 

 

 

Uppdrag Granskning gjorde för några år sedan ett program på samma spår, dock inte bara om just Peter Rätz. I det programmet får man bland annat se ett klipp med scenen där Frank Wagner sitter i ett rum som är täckt av plast, med en pistol riktad mot sitt huvud, i en av Falk-filmerna. Upplevt i verkligheten av just Rätz.

 

Kan också vara värt en titt:

 

 

 

P3 Dokumentär tycker jag för övrigt har en rad väldigt intressanta program. Jag har lyssnat igenom mängder av dem (fastnade förra sommaren, när jag gick och flyttstökade i vår lägenhet i Helsingborg) och mest berörd blev jag helt klart av programmet om diskoteksbranden i Göteborg. Ett riktigt gripande avsnitt. Även de om Arlandarånet, Helikopterrånet och Malexandermorden rekommenderas varmt av mig. Med flera ska tilläggas.

 

 

Hoppet lever, Emil Forsbergs sena reducering (skänken från ovan, den tackar vi för) i Salzburg gör att läget ser klart ljusare ut än det gjorde under i princip hela matchen. Självklart var 2-1 inget logiskt resultat som spelet såg ut, österrikarna kunde och kanske rent av borde ha vunnit klart större. Men å andra sidan borde MFF också ha gjort något mål innan det där slumpartade reduceringsmålet och de behöver verkligen inte be om ursäkt för att chansen till CL-avancemang nu ändå är skapligt god.

 

Det blir tufft att slå Salzburg hemma, men samtidigt gör vetskapen om att det räcker med 1-0 det hela ändå enklare. Nu kommer Stadion att bära fram MFF, var så säkra. Jag har tjatat om stämningen där nere tidigare och hade så gärna upplevt den igen såväl senast mot Sparta Prag som nu kommande onsdag. Trycket som publiken skapar ska inte underskattas.

 

Det lär bli något annat än den vidriga plastkultur som Salzburgspelarna är vana vid från sina hemmamatcher. Det kanske låter gnälligt och bittert, men jag är långt ifrån ensam (vi MFF:are är långt ifrån ensamma, ska tilläggas) om att tycka illa om klubben som Erik Niva, Sveriges kanske bäste fotbollsjournalist, beskrev som ett projekt med syfte att marknadsföra en energidrycksjätte (Red Bull Salzburg, som de heter). Slängde ur mig lite skit mot den österrikiska klubben och dess läktarkultur även i samband med matchen i tisdags:

 

Det drar ihop sig till val och inte sällan rör snacket i såväl riksmedierna som på sociala medier SD och deras åsikter, värderingar etcetera. Jag har tidigare varit inne på debatten kring SD och den som jag ser det totalt felaktiga taktiken som många motståndare till partiet använder sig av. Samma spår är jag inne på idag, då det bara blir allt tydligare hur fel (i mina ögon) motståndarsidan ofta agerar.

 

Man kan absolut tycka vad man vill om SD, deras idéer och om folk som röstar på dem. Det är förståeligt och det är också fritt fram i ett land med åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Dock begriper jag inte riktigt hur så många kan göra samma misstag, om och om igen. Det jag syftar på är de många och högljudda SD-motståndarna vars agerade garanterat enbart gynnar SD.

 

Jag skulle utveckla hur jag tänker. Först kan jag dock bara konstatera att om jag hade varit PR-ansvarig för SD hade jag bara lutat mig tillbaka och gnuggat händerna nu. För så fel kommer den "motståndskampanj" som just nu drivs via sociala medier, samt även i riksmedierna, att slå. Så mycket kommer den snarare att gynna SD än att sänka dem.

 

Och jag kan omöjligtvis begripa hur folk kan undvika att se det. Helt obegripligt.

 

Men likväl kommer, om SD gör ett riktigt bra val, såväl "vanliga" medborgare som medierepresentanter stå där, klia sig i huvudet och fråga sig hur i hela världen SD kan lyckas så. Trots att svaret åtminstone till viss del är givet och handlar om hur illa motståndarsidan har spelat sina kort år efter år sedan senaste riksdagsvalet.

 

Jag tycker inte att de tillför någonting positivt i riksdagen, men jag är övertygad om att de aldrig någonsin kommer att åka ur densamma så länge motståndarna agerar så naivt och korkat rent ut sagt.

 

Jag har tidigare varit inne på vikten av att ta debatten, ta emot de frågor som SD (eller vilket parti det nu än skulle handla om och som man inte delar åsikterna med) lyfter upp och diskutera dem, komma med motargument, vara saklig, konkret och själv ha vettiga åsikter innan man ger svar på tal eller attackerar själv i debatten.

För mig är det så självklart. För om jag bemöts på ett arrogant och nonchalant, hånfullt eller nedvärderande sätt av någon som är av en annan åsikt än den jag har i en fråga så svarar jag naturligt nog med att inte ta till mig eller ännu troligare genom att stärka min egen åsikt. Inte reflekterar jag då över det jag tycker, över det jag står för, och funderar över om det verkligen är det bästa eller det rätta. Det är inte heller omöjligt att jag i en situation där jag upplever att någon annan bespottas och hånas för sin åsikt stöttar den personen på grund av behandlingen den utsätts för, utan att för den skull nödvändigtvis hålla med om den hånade personens åsikt.

 

På samma sätt är det ganska självklart att SD-sympatisörer bara blir ännu mer övertygade om sina ståndpunkter och åsikter när de hånande, raljerande och förlöjligande kommentarerna - utan minsta konstruktiva inslag - haglar dag efter dag. Dessutom, vilket är allvarligare om man nu ska se till SD:s framgångar, är det ganska logiskt om folk som kan tänka sig att rösta på så kallade missnöjespartier känner att de får ytterligare en anledning när ett sådant parti bemöts på det sätt som nu är vardag på nätet i SD:s fall. Om jag är smått bitter och missnöjd över saker i samhället, kanske överväger en röst på SD och sedan tar del av en promille av alla hånfulla och raljerande kommentarer från motståndarsidan så är det inte helt otroligt (tvärtom snarare logiskt) om min känsla av missnöje och irritation då stärks och det leder till en SD-röst på valdagen.

 

Jag tror rentav att folk som egentligen inte ens skulle vara i närheten av att rösta på SD tröttnar på debattklimatet som råder just nu och på grund av det röstar på ett parti som de annars inte ens tänkt tanken på att stötta. Givetvis en spekulation men jag tror att det kan bli så.

 

Senaste exemplet på felriktat SD-motstånd hämtas från Södertälje (och även Skåne samt Stockholm) och uppvisar prov på ren jäkla idioti. Där har facket valt att plocka bort SD:s valaffischer på bussarna för att de dels har lett till vandalisering och dels anses skapa en hotbild mot chaufförerna. Hur fan tänker man ärligt talat om man tror att vägen mot ett SD-fritt Sverige, eller en SD-fri riksdag, går via att vandalisera, förstöra och rentav hota? Finns det verkligen människor som är så dumma att de tror att de gör samhället en tjänst genom att bete sig så? Man blir mörkrädd och det är ju snarare så att den typen av människor och den typen av handlingar verkligen är ett hot mot demokratin.

 

Och tyvärr är jag rätt övertygad om att jag kommer att kunna säga "vad var det jag sa" när valresultatet presenteras.

 

 

Nu när jag åtminstone för tillfället inte spelar fotboll själv blir det ännu mer fokus på MFF för min del. Om det nu går att snäppa upp det ytterligare jämfört med de senaste säsongerna. Minuset nu är förstås att jag inte kan vara på plats och se matcher, men å andra sidan ser jag till att följa laget stenhårt via nätet och läsa in mig på allt som går mellan matcherna.

 

På lördag blir det dessutom äntligen en chans att se dem i Allsvenskan igen när MFF gästar Strömvallen och Gefle IF. Förhoppningsvis blir det en av sommarens fotbollshöjdpunkter för min del.

 

Veckan som gick var en rysarvecka för alla MFF-supportrars del men med facit i hand slutade den oerhört lyckligt. Vändningen, efter 2-4 i första mötet, mot Sparta Prag i Champions League-kvalet i onsdags var mäktig och även om känslan garanterat var många gånger större för de som var på plats kände man av stämningen genom datorskärmen framför Sydsvenskans sändning.

Det var en rysare där de sista 30 minuterna, när MFF hade de 2-0 som behövdes, var en pina men det gick ju vägen och i ärlighetens namn skapade tjeckerna knappt en enda riktig målchans under andra halvlek. Oerhört starkt av MFF och en nästintill perfekt genomförd matchplan som också var ett måste för att en vändning skulle kunna bli möjlig. Nu blir det tufft mot Red Bull Salzburg, men jag tror ändå chansen är skaplig. Viktigt att få avsluta hemma i alla fall. Om MFF bara har ett hyfsat resultat med sig hem från Österrike kan vikten av hemmastödet och det trycket som skapas nere på Stadion ge en extra skjuts i jakten på avancemang.

 

Söndagens insats mot IFK Göteborg var inte alls lika bra, särskilt inte defensivt. Men samtidigt, 2-2 mot ett tufft motstånd i en riktig prestigematch några dagar efter en ruggig urladdning i CL-kvalet får ändå ses som okej. Inte med bakgrund att MFF ändå gjorde 2-1 med sju minuter kvar, men sett till helheten vill jag inte klaga allt för mycket även om bitterheten fanns där när slutsignalen gick. Nu kunde likaväl Blåvitt ha vunnit, de skapade faktiskt en kanonchans efter 2-2-målet och borde ha gjort minst något mål före paus på chanserna då, men givetvis är det svårt att glädjas över 2-2 när man precis tappat en 2-1-ledning med så lite kvar.

 

Hursomhelst, jag stör mig på klagokören som direkt drar igång på diverse forum och i sociala medier så fort MFF inte vinner. Man märker inte minst tydligt att de som verkligen tillför något, i form av vettiga och konstruktiva inlägg, till Malmös forum på Svenska Fans sällan är där under eller i direkt anslutning till matcherna. Då härjar i stället alla medgångssupportrar som lever i någon slags egen värld där de förväntar sig att MFF ska vara något Barcelona light och vinna var och varannan match, helst väldigt enkelt. Givetvis ska kraven vara höga och MFF är favoriter i merparten av matcherna under en säsong, men jag blir trött på att folk direkt börjar skrika om att det behövs förändringar i laget, nyförvärv eller försäljningar så fort ett enskilt resultat och en enskild insats inte är bra nog.

 

Det MFF jag såg i söndags var vilset första tio, men dominerade sedan stora delar av den första halvleken. I andra halvlek blev spelet sämre, men efter att nu ha sett en hel del av matchen igen för att skaffa mig en bättre bild av spelet (svårt att analysera när man ser en match direkt tycker jag) tycker jag verkligen inte MFF var så dåliga efter paus som många vill få det till. Kortare anfall och mindre bollinnehav ja, men å andra sidan relativt bra kontroll fram till Göteborgs 1-1-mål 70 minuter in i matchen. Dessutom skapade ju även MFF likt fler högkaratiga chanser. Det kunde likaväl ha blivit 4-4 som 2-2 och även när Malmö inte spelar bländande skapar de allt som oftast chanser, något som är såväl en styrka som en trygghet i sig.   

 

 

,

Idag är det dags att fira världens bästa mamma och flickvän som fyller 25 år. En speciell dag förstås och du är värd alla hyllningar du kan få idag älskling. 

 

Är oerhört stolt över att få vara din pojkvän, snart din man och inte minst för över att få ha en underbar son tillsammans med dig. Vi är lyckligt lottade, både jag och Theo.

 

 

 

 

Pridefestivalen gick av stapeln förra helgen och blev mycket uppmärksammad i medierna. Den hyllades av många och budskapen som den står för är förstås både viktiga och vettiga. Men jag kan ändå inte komma ifrån att hela arrangemanget för med sig en delvis bitter eftersmak. Kanske inte hos så många, men hos mig för i min värld finns det en del detaljer i det hela som är värda att granska kritiskt.

 

Att alla ska få vara som de är och vill, älska vem de vill och behandlas lika oavsett sexuell läggning borde givetvis vara en självklarhet men är det inte, därav Pridefestivalen, ännu trots att Sverige ändå gjort mycket för att få bort all form av diskriminering mot HBTQ-personer.  Så syftet är förstås bra, det kan man inte på något sätt förneka eller blunda för.

 

Jag kan dock vara skeptisk till, och har så varit länge, att det har blivit en stor grej för många att verkligen försöka sticka ut och göra sig annorlunda i paraden. Självklart kan man göra en grej av att man ska få vara och se ut precis som man vill och ändå ha samma rättigheter, vilket givetvis ska vara en självklarhet. Men ändå känner jag en viss tveksamhet, hade jag varit exempelvis homosexuell hade jag nog inte uppskattat att vissa snarare gör en maskerad av Pridefestivalen i stället för att fokusera på att få bort den tidigare rådande uppfattningen (som många säkerligen har haft och även fortfarande delvis har) om att homo-, bi- eller transpersonen (för att ta exempel) är konstiga, annorlunda, udda. Var som vanligt helt enkelt, var den du är utan att behöva göra något spektakulärt av det.

 

Det här var dock en parantes i min kritik. Folk får förstås göra som de vill och syftet är ändå gott, som sagt. Dock är inte syftet enbart gott och av godo från alla håll, det vågar jag lova. Vad jag menar med det ska jag utveckla på de kommande raderna.

 

Det jag främst ställer mig kritisk till med paraden är att många nu verkar använda den snarare som ett sätt att sälja in sig själva och sin grej, som ett sätt att sno åt sig positiv publicitet och PR. Kanske är jag bara för cynisk, kanske är det inte alls fallet. Men jag reagerade exempelvis starkt på hur Sportbladet tog tillfället i akt (enligt mig) att se bra ut i allmänhetens ögon och på så sätt säkerligen tjäna några läsare och sälja några extra lösnummer. Att de ställer upp i pen paraden är förstås inget problem i sig, tvärtom är det givetvis något positivt. Att visa sitt stöd är aldrig fel. Det är det däremot att efteråt göra en stor grej av det. Sportbladet toppade med "nyheten" om att deras deltagande i paraden blev en succé i sin egen tidning dagen efter. Förstasidan och hela första uppslaget dominerades totalt av skriverier och bilder från Sportbladets deltagande på Pride.

 

I mina ögon är det fel att lyfta fram sitt eget deltagande på det sättet och Sportbladet var inte ensamma om att agera så. För mig känns det som att man då minst lika mycket strävar efter att nå egen vinning som att verkligen göra ett ställningstagande för HBTQ-personers rättigheter och för allas lika värde.

 

Visa ditt stöd genom att vara med och var den du är men gör inte en stor grej av ditt eget deltagande, kan jag tycka. För det ska ju vara en naturlig sak att gå med i Prideparaden, inget som ska föranleda en indirekt hyllning till en själv och fokus på ens egen "insats" i sammanhanget.

 

Jag är även, för att fortsätta på det cyniska spåret, något skeptisk till hockeylaget Kiruna IF som kommande säsong ska spela i regnbågsfärgade tröjor. Nu är jag förvisso inte alls insatt i klubbens värdegrundsarbete och kan inte uttala mig om huruvida de ligger långt fram där eller inte, men att spela i regnbågsfärger (något som förstås har uppmärksammats i medierna) känns mest som ett PR-trick.

 

Missförstå mig rätt, Kiruna kan mycket väl göra ett strålande värdegrundsarbete och slita enormt för allas lika värde. Dock tycker jag att det är bra mycket mer värt om det arbetet (oavsett inom vilken förening eller organisation det sker) genomförs kontinuerligt och som en naturlig del av verksamheten än om man som i det här fallet gör något spektakulärt och iögonfallande. Även om Kiruna, vilket jag som sagt inte vet något om, sköter sitt värdegrundsarbete även i det tysta så tycker jag snarare att det arbetet förminskas av detta PR-trick, vilket det om man ska se det hela ur ett cyniskt perspektiv utan tvekan verkar vara.  

 

Fredrik Reinfeldt var för övrigt på plats på Pride. Är jag fel ute eller var han den första statsministern någonsin som har varit delaktig i festivalen? Har för mig att jag läste det. Hursomhelst, Reinfeldt är säkerligen medveten om hur viktigt det är att se till allas lika värde oavsett om han agerar i rollen som statsminister eller som privatperson. Men å andra sidan lär det inte vara någon slump att han fanns där när det råkar vara 2014 och valår...

 

Jag må vara cynisk och kritiskt granskande i överkant, men de ovan nämnda exemplen gör mig ytterst tveksam till om alla Pridefestivalen-aktörer i första hand såg till alla HBTQ-människors bästa i stället för till sin egen vinning.

 

 

 

 

Sällan har längtan efter att få vara på Swedbank Stadion igen varit så stark som idag. Jag saknar förstås känslan, atmosfären och stämningen varje gång MFF lirar men just idag är längtan tillbaka större än någonsin tidigare. Kvällens returmöte med Sparta Prag väcker såväl hopp som sköna minnen. Visserligen vände Malmö aldrig 1-4-underläget från första matchen mot Dinamo Zagreb senast det begav sig, sommaren 2011, men stämningen och trycket som skapades på Stadion i andra halvlek - när ett jagande MFF gjorde både 1-0 och 2-0 med en man mer på planen och gick för ett tredje, avgörande mål, i slutminuterna - var helt sanslös, det var magiskt för en fotbollssupporter som mig. 

 

Det var det bästa i läktarväg som jag har varit med om där nere, åtminstone snudd på i kamp med guldmatchen 2010 när guldet säkrades. Frågan är om inte Dinamomatchen var ännu värre, det var en annan slags stämning, ingen förväntade sig nog att Malmö skulle lyckas vinna med tre mål men i takt med att hoppet steg så steg också stämningen och växte till orkanstyrka. Mot Mjällby i sista omgången 2010 förväntade man sig en MFF-vinst, allt annat hade varit en stor missräkning. Nu var inte stämningen sämre eller glädjen mindre för det, tvärtom var det också en sanslös upplevelse förstås och den mest berörande matchen i och med att guldet togs hem, men när det gäller tryck smäller nästan CL-kvalet 2011 ännu högre.

 

Och då var jag ändå inte på plats (något jag kan ångra än idag, jag satt på Barometerns sportredaktion hemma i Kalmar och sommarjobbade den kvällen med matchen på stream) när MFF slog ut Glasgow Rangers i omgången före. Enligt de som var där, och av videos att döma, ska det ha varit något alldeles extra.

 

MFF har inför kvällens retur, där 2-4 behöver vändas, gjort en stor grej av supportrarnas betydelse och med hashtagen HelaStadionGungar via sociala medier uppmanat alla att ta sig till matchen i kväll. Hela Stadion ska helt enkelt gunga. Det kan låta fånigt, men har man varit där när MFF spelar en toppmatch (och annars också, för den delen) så vet man hur mycket tryck publiken kan skapa och vilken energikick det garanterat ger spelarna.

 

Jag hade så gärna varit där i kväll, jag hade velat sjunga fram laget och dela såväl glädje som besvikelse - beroende på vad det nu slutar i - med alla andra himmelsblå. Men nu nöjer jag mig med att förväntansfullt ladda med gamla minnen via Youtube och bänkar mig sedan framför skärmen.

 

 

Mot Dinamo 2011 räckte det inte, 1-4 blev bara 2-0 i returen och närmare än ett par jättechanser och en kanonräddning av den kroatiske målvakten i slutminuten kom MFF aldrig. Vinst där och de hade ställts mot bland andra Real Madrid i gruppspelet. Men trots det, trots att det inte blev något CL-spel, så var jag ändå oerhört stolt och på något sätt också glad efteråt när jag tog mig tillbaka till centralstationen för att där möta upp Karin och inleda vår Parisresa samma kväll/natt. Första bilden av många från den resan visar en trött, orakad och till synes lite sliten kille i MFF-tröja på tåget mot Kastrup (som ni ser ovanför här). Men trots mitt anlete var jag glad över att ha varit på plats, över att ha fått vara en del av stämningen och stolt över MFF:s prestation. I kväll hoppas jag att alla MFF:are som lämnar Stadion runt niotiden inte bara är stolta och nöjda över att ha fått vara där, utan också känner en enorm segerglädje.

Ge oss ett liknande jubel som i Rangers-matchen 2011 :)