alfredssons vardag

Jag har en fantastisk fru, på många sätt. Ett nytt bevis på det fick jag i veckan. Eller vad sägs om det här?

 

I senaste inlägget skrev jag om att ta en förlust.

Helvete i havet vad jag själv fick känna på att göra just det igår.

Jag och övriga lagkamrater i Hagaströms SK.

Efter finfina 4-0 mot Älvkarleby och bra chans på gruppvinst i DM så gick allt åt helvete, minst sagt.

En poäng hade räckt för gruppvinst och avancemang till slutspelet. Nu blev det inte så, inte ens nära.

 

9-1 fick vi stryk med. 9-1.

 

Nu var de inte SÅ bra även om de förstås imponerade och vi är egentligen inte SÅ dåliga som vi var igår.

Men en rad omständigheter och framför allt en usel insats gjorde att vi förlorade pinsamt stort.

 

 

Nu är det bara att bryta ihop, ta lärdom och komma igen.

 

Tack och lov sitter jag på tåget mot Göteborg för den allsvenska premiären för MFF:s del i morgon. Det gör det ändå ganska enkelt att, åtminstone för stunden, skjuta bort de negativa tankarna från gårdagen och ladda inför det som komma skall i morgon. Framåt Malmö!

Börjar det här inlägget med att citera mig själv från ett tidigare inlägg:

 

På Strömsbro skola där jag är nu, och även på Prolympia där jag var tidigare, har vi många idrottande elever som gillar idrott såväl på skoltid som på fritiden. Det är då också naturligt att det finns en del vinnarskallar bland eleverna. På gott och ont, får man lov att säga. Mest på gott, skulle jag hävda. Men samtidigt vet jag att många kollegor förmodligen inte delar den uppfattningen. 

 

Ibland går förstås den där viljan att vinna över styr för en del. Så kommer det förmodligen alltid vara. Och givetvis får man inte agera hursomhelst bara för att man blir förbannad över en förlust, vare sig det handlar om fotboll på skolgården eller idrottande i mer organiserad form. Självklart måste man kunna hålla sig inom vissa ramar för hur man ska bete sig. Klarar man inte det måste man jobba med sig själv och de bitarna, alternativt hålla sig ifrån exempelvis fotbollsspelandet på rasterna men det är ju ingen lösning på lång sikt.  

 

Samtidigt tycker jag att ett visst mått av dålig förlorar-anda är vettigt och nyttigt. Det skulle förmodligen många säga emot rätt skarpt, inte minst bland mina kollegor, men det är något som jag verkligen håller fast vid. Kanske för att jag själv varit, och är, en så dålig förlorare. Många gånger har jag varit alldeles för dålig på att hantera förluster, långt bakom gränsen för det som kan ses som ett okej beteende. Det gör säkert att jag själv idag har klart större förståelse för människor, oavsett om det handlar om 10-åringar på skolgården eller handlar om vuxna elitidrottare, som tappar humöret rejält vid motgångar jämfört med många som kanske inte har idrottat eller själva varit de där vinnarskallarna. 

 

Jag agerar givetvis om elever beter sig illa, men jag tycker samtidigt att man måste få bli lite förbannad och grinig över en förlust. Någonstans är det sunt i mina ögon, sunt att man bryr sig och brinner för det man gör. Att det sedan finns gränser och att det måste markeras när man kliver över dessa är en sak, men du måste få visa lite känslor och du måste få ha den där brinnande vinnarinstinkten inom dig.

 

Mycket värre att vara en dålig vinnare än en dålig förlorare, i min bok. Dålig förlorare, inom vissa gränser, är snarare ett sundhetstecken enligt mig.

 

 

Jag är helt klart nostalgisk av mig, rejält till och med. Förvisso njuter jag gärna av nuet, jag är väldigt nöjd med livet just nu. Men det är ändå alltid kul att blicka tillbaka, inte minst till studenttiden och de sena kvällarna i studentettan på Pinnmovägen 8. 

Nyheten om Derry City-spelaren Kenny Shields död dök upp efter helgen. Tragiskt, förstås, oerhört tragiskt. Men det som intresserade mig mest var uppgifterna som dök upp om att han spelat sjuk tidigare under veckan. Något han enligt vissa medier hyllades för av tränaren, som jag tolkar det. Behöver ju inte alls ha nåt samband o oavsett vad är det framför allt väldigt tragiskt. Men hylla någon för att han spelade med influensa?

 

Om det nu är så att hyllningen handlade om att spelaren "offrade sig" och spelade trots sjukdom. Märkligt att han fick spela för klubben.

 

Jag har tyckt till en hel del här i bloggen senaste året men blir nog lite mindre av den varan framöver. Det blir mer fokus på vad som händer i vardagen hos oss och sedan har jag ett par små skrivprojekt på gång rent privat som ska ges lite tid. Så det kanske inte blir jättefrekvent med bloggandet, i alla fall inte samhällsdebatterandet och tyckandet, här framöver. Vi får se.

 

Hursomhelst är jag ändå igång och tycker lite just nu. Åtminstone kan jag inte låta bli att kritisera en viss demokrati- och kulturminister. Det och lite gnällande över debattklimatet blir det i just det här inlägget.

 

 

Att Alice Bah Kuhnke får sitta kvar på platsen som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism är en gåta modell mer svårlöst. Helt sanslöst är det egentligen, när man tänker efter lite närmare. Eller tänker efter, förresten, det behövs ju inte. För det orimliga i att hon får fortsätta med det jobbet är väl solklart? Att en person med en så pass viktig uppgift kan sitta i SVT och visa prov på en så enorm okunskap gällande frågor som hon ska vara ansvarig för är egentligen rejält upprörande. Och oroväckande. Enligt terrorexperter, som Magnus Ranstorp, är återvändande IS-krigare ett stort hot och man behöver inte vara Einstein för att förstå att de kan vara potentiellt livsfarliga för hela svenska samhället. Då borde också personen med högst ansvar för att samhället hanterar dessa människor besitta både kunskaper och intresse kring ämnet. Något som Bah Kuhnke uppenbarligen inte gör och då ska hon inte heller ha rollen. Klarar man inte sitt jobb ska man inte få ha kvar det, det är enkel logik.

 

 

Förutom Bah Kuhnkes förehavanden diskuteras samhällsfrågor flitigt på sociala medier, dagligen. Kunde vara intressant. Borde vara det. Men nej, jag har tröttnat. Det snackas Peter Springare, åsikter, ordval, höger- och vänsterextremism, integration, stenkastning, brott, trygghet och otrygghet, allt mellan himmel och jord. Alla ska tycka till, alla ska ha en åsikt. Komiker, krönikörer, avdankade kändisar, vanligt folk, journalister, politiker. Och allt kunde som sagt vara intressant, om folk bara sansade sig och förde en vettig debatt om viktiga frågor som just integration, skolan, samhällsutvecklingen, brott och så vidare. Det finns så mycket viktigt, vettigt och intressant att diskutera. Och jag har själv deltagit i debatten, många gånger, såväl här som via Twitter. Men är det värt det? Jag blir bara irriterad och uppgiven när ALLT ska vara antingen svart eller vitt. Det blir så polariserad, folk söker konflikter, det blir vi mot dom, allt mer splittrat och på så sätt också väldigt okonstruktivt. Det ger ingenting till slut utan skapar bara fler motsättningar.

 

Man brukar prata om Sverige som mellanmjölkens land och lite hånfullt säga att vi är landet lagom. Vadå landet lagom? Det var längesedan lagom fick existera här. Åtminstone när det gäller åsikter och debattklimat. Man måste kunna få vara just mellanmjölk, någonstans i mitten, utan att bli överkörd av höger- eller vänstersidan när det ska diskuteras. Man måste kunna få säga att Springare säkert har sina poänger och har rätt i sak MEN att han samtidigt använder dåliga ordval och riktar fokus fel utan att folk från de båda flankerna börjar gapa och skrika om att man är både det ena och det andra. Eller konstatera att vi i Sverige har många exempel på hur bra integration kan se ut utan att stämplas som okunnig vänsterextremist MEN samtidigt påtala att vi tyvärr även ser många exempel på där integrationspolitiken har misslyckats kapitalt (exempelvis om man tittar på vad som sker i en del förorter idag) utan att få en stämpel rasist. 

 

Men det är för polariserat, för mycket fokus på ytterligheter och alldeles för stor ivrighet när det gäller att sätta stämplar på varandra. Tyvärr, för det skapar ett destruktivt klimat och leder till få konstruktiva lösningar. Det när allas gemensamma strävan borde vara att hitta vägarna mot ett utvecklande och förbättrande av vårt samhälle.

 

 

Förra helgen (ännu en har snart sprungit förbi), var av det bättre slaget. Särskilt lördagen. Efter att ha inlett veckoslutet med ett 25 minuter långt inhopp i en nygammal men ändå ovan roll som mittback mot ett relativt meriterat motstånd i nysatsande Åbybyggeby FK (0-0, grymt bra insats defensivt av oss: https://www.laget.se/HAGAALAG/News/5001948/Oavgjort-mot-Abyggeby) låg hela helgen framför en och vi tog vara på den, inte minst under lördagen.

 

Förutsättningarna för att göra något bra av den dagen var strålande. Sol från klarblå himmel, behaglig temperatur och äntligen lite riktig vårkänsla i luften. Normalt sett brukar jag ha lite svårt för vinterdagar utomhus - även om det självklart är grymt härligt om man åker skidor, skridskor eller promenera i solen. Vintrarna har ju inte glänst på senare år och snö modell blötare, gråväder eller slask lockar inte direkt att ge sig ut i (trots att det förstås blir klart roligare när man är ute med sina älskade småttingar). Men just den här lördagen, för att komma till poängen, fanns det verkligen inget som inte lockade med att ge sig ut.

 

Jag, Karin, Theo, Alva och svärmor tog oss iväg till Hillesjön som ligger bara ett par kilometer från vårt hus. En stor sjö, med en tjock och väldigt inbjudande is att röra sig på. Vi, en rad pimpelfiskare och ytterligare en del barnfamiljer spenderade flera timmar ute på isen. Vår kvartett sysselsatte sig med att åka bob och pulka, njuta av vädret, ungarna kollade med stort intresse in pimpelhålen i isen och den hemmagjorda pizzan som följde med i bagaget smakade förmodligen ännu bättre under bar himmel än vad den hade gjort hemma i köket på Spartallsvägen.

 

Det blev rakt igenom ett par perfekta timmar och en bra lördag för hela familjen.

 

En av de bästa utevistelserna den här vintern/våren helt klart. Skönt dessutom att vara iväg en stund, bara kunna koppla av och vara helt utan möjlighet att halka in på måste-göra-saker-spåret och i stället bara kunna njuta av förutsättningarna som den här vårdagen bjöd på.

 

 

 

 

 

 

 

Tog mig tid och läste Mattias Larssons reportage om MFF-spelaren Behrang Safari och hans familj, om hur det är att leva med två barn med autism och om hur vardagen utanför fotbollsplanen ser ut för Behrang och hans fru. Det var verkligen ett reportage värt att läsa, inte bara om man är MFF:are och bryr sig om Safari som fotbollsspelare. Tvärtom, som förälder och pappa var det här verkligen en berörande text:

 

 

 

Sportlovet är över och jobbet rullar på igen. Förra veckan var ett skönt avbrott i vardagen och gav väldigt mycket värdefull familjetid. Jag var sportlovsledig och hemma med barnen veckan igenom, Karin var i sin tur ledig från torsdagen och framåt. Perfekt med lite ledigt tillsammans och vi tog tillvara på tiden genom att spendera två dagar och en hotellnatt i Uppsala. Ingen metropol, ingen jättestad, inget drömlikt resmål - men väldigt trevligt, mysigt och bra. Det var precis lagom, vi ville iväg men inte till någon riktig storstad, inte till något ställe som på något sätt skulle kunna vara stressande varken för oss eller för barnen, och Uppsala var ett klockrent alternativ.

 

Det blev ett besök på Gränby 4H-gård på vägen ner. Mycket uppskattat, inte bara hos barnen. Det var kul för både ungarna och oss att få klappa får, getter, kor, titta på grisar och trava runt på gården bland djuren. Nostalgi för egen del, jag är ju uppvuxen ute på landet och spenderade många timmar på en gård hemma i byn när jag var yngre. 

 

 

Efter det stoppet blev det lite fika, en titt i den minst sagt mäktiga domkyrkan i Uppsala och restaurangmiddag innan det var läggdags för våra små. 

 

Dag två på vår miniresa ägnades rakt av åt bad på Fyrishov. Theo och Alva älskar att bada så de var förstås nöjda. Badhuset här hemma är det inget större fel på, men Uppsalas motsvarighet var mer att skryta med. Rutschkanor, småbassänger, bubbelpooler och annat som gick hem hos såväl barn som föräldrar gjorde timmarna där till välspenderade. 

 

Sammanfattningsvis fick vi två fina dagar och det var kul att få lite tid tillsammans, hela familjen, helt utan måsten och saker att beta av från att göra-listan. Välbehövligt, minst sagt. 

 

    
   

 

 

 

Nytt år, ny säsong, ny klubb, nytt nummer. 
Och tillbaka på planen igen.

För första gången på 3,5 år, sedan juni 2013, spelade jag match i söndags. Så grymt kul! 

 

 

 

Allt är nytt, utom färgerna. Tillbaka till en gulsvart förening, något jag inte har varit i sedan jag tog mina saker och lämnade pojkrummet hemma i Smålandsskogarna. Då var det Nickebo IK som var min klubbadress, dessförinnan min moderklubb Läckeby GoIF, båda med gult och svart som klubbfärger. Så tillbaka till rötterna rent färgmässigt alltså.

En annan sak med Hagströms SK, min nya klubb, som påminner om mina fina år hemma i NIK är känslan av att spela för bygdens lag, för samhällets lag. Jag älskade det där hemma i Nickebo, att fotbollslaget var lite av medelpunkt för hela bygden och att vi verkligen hade folket bakom oss. Sedan dess har jag representerat flera fina klubbar som jag trivts i, men ingen har varit en "landsortsklubb" utan det har varit stadslag där man saknat den där lokala förankringen och känslan av att man spelar för ett samhälle, för en "by". Det har också gjort att det saknats riktiga lokalrivaler, det har saknats riktiga derbyn och även om mötena med Stattena när jag spelade i HF Olympia var ganska känsloladdade var det inte samma sak som att spela derbyn mot Läckeby ute i Smålandsskogarna. Att nu få spela för en klubb som också representerar samhället klubben kommer ifrån känns därför extra roligt.

Strax före avresan mot Högbo Bruk, strax utanför Gävle och Sandviken, förra lördagen, skrev jag så här på Facebook: