alfredssons vardag

Egentligen borde jag inte skriva det här inlägget, kan jag känna. Jag borde inte lägga energi på något så jäkla dumt, okunnigt och hånfullt. Men jag kan inte låta bli, jag måste skriva några rader om pajasen Staffan Heimersons (ja, för pajas är vad han är när han skriver en sådan krönika) alster i Aftonbladet häromdagen:

 

Som den idrottsälskare och fotbollsfanatiker jag är så är jag givetvis partisk i frågan, men det är inte att Heimerson i det närmaste visar en avsky mot idrotten eller ens att han hånar alla som anser sig älska en idrottsförening som stör mig mest. Det är hans totala arrogans, hans besserwisseraktiga och raljanta ton som genomsyrar krönikan och det faktum att han uttrycker sig så enormt okunnigt som får det att brinna i skallen på mig. Det finns så mycket i hans text som gör mig upprörd att jag inte kan hålla tillbaka orden här nu.

 

För det första, vem är denne Heimersson att kalla folk som älskar ett lag, en förening, för idioter? Vem är han att avgöra om man kan älska en klubb eller inte? Han som uppenbarligen inte ens är i närheten av att bry sig om sport överhuvudtaget. Han får absolut gärna tycka att det är både märkligt och fånigt att säga sig älska och känna kärlek till exempelvis ett fotbollslag, men han har ingen rätt i världen att idiotförklara alla oss som känner på det viset inför en klubb. För mig är MFF en viktig del som alla bloggläsare säkerligen har insett, men jag har samtidigt en underbar fru, en ovärderlig son och en härlig familj runt mig som förstås är viktigast av allt. Dock finns det garanterat många som inte har det, som finner sin kanske enda riktiga glädje och gemenskap i närheten och kärleken till en klubb. Alla dessa människor, och även mig som verkligen brinner för ett lag, spottar du i ansiktet Heimerson,

 

Det stannar dock långt ifrån där. 

 

Så avslutar Heimerson krönikan och egentligen räcker det med att läsa den meningen för att jag ska gå i taket och fullständigt avsky krönikan i sig. Hur sanslöst okunnig och korkad får man vara?

 

Jag har inte det minsta problem med att folk tycker att det är fånigt med 22 män eller kvinnor som jagar en boll eller om man tycker att idrott är ointressant. Men att så totalt smutskasta och nedvärdera en av våra största och viktigaste rörelser i det här landet är horribelt. 

 

Du missar några viktiga poänger Heimerson:

 

* Du raljerar om att idrotten bara är en nöjesindustri som handlar om pengar och javisst, pengar styr mycket när det handlar om elitidrott idag MEN du råkar glömma att en stor, stor del av idrotten utövas under elitnivå och bygger på tusentals och åter tusentals ideella krafter som lägger ner såväl mycket tid som pengar på något de brinner för, ja rentav älskar. 

* Du missar också att vi har en regel som handlar om att 51 % av varje elitklubb ska vara medlemsägd och på så sätt i grunden styras av "vanliga" människor. Så nej, pengar är inte allt. Engagemang är allra viktigast. Det är dessutom ingen vinstaffär att driva en fotbollsklubb, inte ens på elitnivå. 

 

* En annan detalj du verkar ha undgått att se, eller begripa, är att det finns en massa människor som anser sig älska klubbar och brinna enormt för dessa på nivåer under den absoluta eliten. Är Nisse som sitter ute på landsbygden i Värmland och varje vecka lägger x antal timmar för sin favoritklubb i division 6 för att han anser sig älska den också en idiot menar du? Trots att hans klubb är så långt ifrån den nöjesindustri du raljerar kring som man bara kan komma? Du spottar även den här typen av idrottsfolk och supportrar i ansiktet, gång på gång, med din krönika. Mig inkluderad, som brinner allra, allra mest för Nickebo IK i division 4.

 

* Personlighetsförstörande skriver du att idrotten är. Då råkar du också glömma alla de historier som går att läsa, höra och ta del av om personer som anser att idrotten varit deras räddning, det som har tagit dem från droger, kriminalitet och ett liv klart mycket sämre än det som de nu har med idrotten som en viktig del.

 

* Idrottsrörelsens betydelse för folkhälsan behöver väl knappast ens nämnas, så självklar som den är.

 

* Girig är alltså idrottsrörelsen anser du. Den rörelse som till en extremt stor del som sagt utgörs av och bygger på ideela krafter och människor som ger pengar, inte är ute efter att tjäna dem. Plocka bort dina skygglappar och se alla engagerade människor som både lägger ner oerhört med tid och pengar för att alla småklubbar såväl i städerna som ute på landsbygden ska kunna överleva idag. De människorna och idrottsföreningarna som är en klart större del av idrotten än elitklubbarna. Och jag kan inte påstå att ens elitklubbarna i Sverige är särskilt giriga. Efter framgång, absolut, men inte efter pengar (åtminstone sällan). Det kostar att hålla igång verksamheten för en elitklubb och det smakar i form av sportslig framgång (vilket skänker stor glädje för klubbens supportrar, de du kallar för idioter), inte i form av ekonomiska överskott. 

 

 

På vilken annan arena sammanstrålar barn och ungdomar, samt även vuxna, med så många olika bakgrunder (från olika länder, olika kulturer, olika socioekonomiska områden etcetera) och förutsättningar som inom idrotten? Var integreras människor och då i synnerhet unga på ett lika enkelt och naturligt sätt som inom idrotten? Svara gärna på det. Självklart finns det många andra platser och sammanhang där människor arbetar för integration och allas lika värde, men det går inte att på fullt allvar mena att idrotten inte spelar en viktig del i det arbetet. Varje år, varje månad, varje vecka, varje dag. Överallt. 

 

Med den ovan länkade krönikan spottar enligt mig Heimerson precis varenda person som på något sätt är en del av den svenska idrottsrörelsen rakt i ansiktet. Och alla som dessutom känner en speciell kärlek till en klubb fullständigt duschas i saliv från Heimerson, för att sedan stampas lite extra på. 

 

Jag kanske överreagerar då idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet ligger mig så varmt om hjärtat, men Heimersons krönika var det sämsta, mest nonchalanta och hånfulla samt det mest okunniga som jag har läst på åratal. 

 

 

Idag är det inte bara min älskade mammas födelsedag (stort grattis!) utan även sju år sedan jag träffade Karin för första gången. Den eftermiddagen 2007 när vi träffades i en datorsal på Borgarskolan här i Gävle hade jag inte ens kunnat drömma om vad vi skulle ha upplevt tillsammans idag, exakt sju år senare. 

 

Jag är så sagolikt tacksam för allt som jag har fått uppleva tillsammans med Karin och tack vare henne. Det har varit allt från filmkvällar och promender och resor till flytt till Helsingborg, samboliv. två månader på Jamaica, giftermål i Grekland och inte minst har vi ju fått en underbar liten son. 

 

De senaste sju åren, och inte minst de sex senaste då vi har varit ett "riktigt" par, har varit så enormt lärorika och utvecklande för mig personligen - och säkerligen för oss som par också - och jag kan inte riktigt sätta ord på hur högt jag värderar dem. Vi har gjort så mycket roligt tillsammans och samtidigt som den här tiden har gett mig så många roliga minnen har den också utvecklat mig som person. Karin har utvecklat mig och jag känner idag att jag inte bara kan blicka tillbaka på underbara år med henne hittills utan också kan ha stor nytta av allt jag har lärt mig och av att jag har utvecklats i väldigt positiv riktning. Något som jag har nytta av såväl i vårt förhållande som när det kommer till exempelvis framtida jobb och annat utanför själva familjeramen. 

 

Redan första gången vi sågs kände jag att det var något speciellt med den här tjejen. Jag vet inte om folk tror på kärlek vid första ögonkastet, men från min sida var det i alla fall något liknande. Jag fastnade för henne direkt och snabbt föddes ett hopp om att vi åtminstone skulle lära känna varandra. Något som ju minst sagt blev fallet. Att det skulle leda till allt det här underbara och ovärderliga som just nu genomsyrar vardagen - även de dagar som känns tunga och slitsamma - kunde jag som sagt inte ens drömma om. Det hade varit för bra för att vara sant helt enkelt. 

 

Men nu står vi här, gifta med radhus, barn och katt :)

 

Det som inleddes den 16/10 2007 har tagit mig igenom den bästa perioden i mitt liv och det tack den underbara tjej som numera till och med är min fru. Och det bästa av allt är att samtidigt som jag tänker tillbaka på alla härliga minnen sitter här med en känsla av att den här drömmen kommer att fortsätta en lång tid framöver. 

 

Sju suveräna år och många minst lika fina framför oss. 

 

Det är nu drygt en månad sedan vi gifte oss i Chania och känslan av att vara gift är speciell förstås. Samtidigt som jag värdesätter vår bröllopsdag något oerhört, det är en dag som alltid kommer att finnas med som ett väldigt fint och betydelsefullt minne, så värdesätter jag vägen som vi har tagit dit. Vägen som ledde oss till en liten grotta vid stranden i Chania.

 

Den vägen har gett mig så mycket tack vare Karin. Den har utvecklat mig, den har gjort mig till en mycket mer mångsidig person och jag är så oehört tacksam för det. Jag är dessutom säker på att jag kommer att fortsätta utvecklas, att jag kommer att växa som person och skaffa mig många nya, givande erfarenheter så länge som vi lever tillsammans. 

 

Vi tycker inte alltid lika om allt och vi har inte alltid samma åsikter. 

Det leder förstås till diskussioner och tjafs ibland, men det är också vår styrka.

Vi har vuxit något enormt tillsammans, år för år, dag för dag. Jag är så glad att vi kan ta en hård diskussion och komma ur den både klokare och utan en känsla av förlorad prestige. Den trygghet du ger mig är enorm och även de gånger vi har bråkat och man kanske känner sig ledsen finns det ingen större trygghet än att få krypa upp i din famn. 

Jag är så oerhört glad över hur vi utvecklas tillsammans och hur jag har utvecklats som person sedan jag träffade dig inte minst tack vare just det faktum att vi ibland diskuterar och du då får mig att se saker ur nya vinklar som jag inte hade funnit annars.

 

Utan dig hade jag inte varit pappa till en liten underbar son idag, men även när det gäller mindre saker och detaljer så har din närvaro i mitt liv varit helt ovärderlig. Och är varje dag, hela tiden. 

 

På vägen mot den 2/9 2014 när vi tog steget till att gifta oss har jag tack vare dig fått uppleva så mycket: nya städer, nya länder, både små och stora saker som har utvecklat mig i en positiv riktning och som jag aldrig någonsin skulle vilja ha gått miste om. Du har varit med om att forma mig till den jag är idag, en person som jag är stolt över att vara och som jag hoppas andra också kan se upp till. Du har inte gjort om mig, inte krävt att jag ska ändra på något, men du har gett mig så många nyttiga erfarenheter och fått mig att se så mycket annat som jag inte annars hade sett. Det har utvecklat mig och det är jag oerhört glad över. 

 

Vi har vandrat en lång väg redan, vi har stött på både motgångar och framgångar, vi har utvecklats tillsammans och vi har fått en härlig liten son. Det är jag både glad och stolt över. Och det bästa av allt är att vi har en lång, intressant och givande väg som ligger framför våra fötter. 

 

Du och jag - läng,  länge :)

 

 

Det börjar sjunka in nu. Att MFF i söndags säkrade klubbens 18:e SM-guld, det andra i raden, inför ögonen på bland andra mig. Vilken fantastisk fotbollsupplevelse det var och vilka minnen kvällen på Friends Arena gav. Det är bara att låta det sjunka in ordentligt, njuta och i tankarna återuppleva det gång på gång.

Precis allt gick ju med oss i söndags. Innan matchen nåddes man av rapporterna att såväl Elfsborg som IFK Göteborg förlorat och att det därmed skulle räcka med en poäng för att definitivt säkra det SM-guld som varit så nära i flera veckor nu. Det var nästan för bra, att kunna vinna guldet på bortaplan hemma hos en av de största konkurrenterna som finns i landet och det lag som fram till för ett par omgångar sedan såg ut som det enda riktiga hotet om guldet. Egentligen vill man ju helst avgöra på hemmaplan inför fansen där, men att kunna plocka med sig titeln hem från "fiendens" revir inför tusentals tillresta fans och att göra det mot Sveriges i särklass kaxigaste klubb (de bygger ju gärna själva på den imagen, så det ska inte ses som något hånfullt eller elakt att konstatera det) var nästan det bästa möjliga av sätt att vinna SM-guld på. För egen del var det förstås också fantastiskt att få vara på plats när det hela avgjordes, något som inte hade varit fallet om de hade avgjort nere i Malmö.

 

När väl själva guldmatchen, som den ju kom att bli, väl kom igång utvecklade den sig på ett sätt som man inte hade kunnat förvänta sig. Eller ens önska, för den delen, för mycket bättre dramatik och slut kunde det knappast ha blivit. Med facit i hand var det nästan bara bra att AIK hämtade in 0-2, för att avgöra med ett 3-2-mål bara minuten efter (eller 25 sekunder efter avspark) att AIK kvitterat och den stora hemmapubliken (med en riktigt imponerande klack, det måste man ge dem) försatts i ett sjukt högljutt glädjetillstånd var så makalöst gott att det inte kunde ha blivit bättre på något sätt.

 

Vi var strax under 3000 MFF:are på plats och hade en rejäl klack uppe i ena hörnet på Friends. Stämningen var förstås grym och det var oslagbart att vara på plats. Det var bra tryck matchen igenom och inte minst vid målen naturligt nog. 1-0-målet följdes av ett lite sent jubel, det var många inklusive mig som trodde att bollen gick i gaveln först, men 2-0-målet utlöste en svårslagen kollektiv glädje. Där och då trodde man nästan att det var klart. Men AIK hann ju lite från ingenstans (de var tyngre i första men i andra hade MFF kontroll på matchen fram till kvitteringen) såväl reducera som kvittera. En panikliknande nervositet var så nära att hinna infinna sig, men precis när de negativa tankarna skulle få fäste satte Rosenberg 3-2 och samtidigt som AIK:arna satte sina glädjevrål i halsen bröt ett enormt mål- och guldjubel ut på vår sektion.

Jag har skrikit mig hes och jublat som en galning för många MFF-mål genom åren, men det här slog nog allt. De jubelscenerna kommer jag garanterat bära med mig under lång tid framöver. Jag och Simon, den yngre av bröderna Thyberg som jag hade sällskap med ner till Stockholm skrek och kastade oss i varandras famnar och den mer neutrale Martin hamnade mittemellan oss i en härlig himmelsblå kram :)

 

 

Det var helt enkelt fullständig eufori och ett härligt kaos. Det största idrottsliga minnet hittills i livet, skulle jag rentav säga. Glädjen vid 2-0 var svårslagen skrev jag nyss, men den överskuggas ändå av 3-2-reaktionerna i klacken.

 

Nu när jag har sett Cmores sändning av matchen i efterhand kan jag också konstatera att den grymma stämningen nådde ut även via tv-sändningen, om än inte i full skala men ändå nog för att man skulle känna av den även framför en skärm. Givetvis var AIK:arna överlägsna oss på läktarna, konstigt hade det varit annars med tanke på att de var 20 000 fler, men jag gläds åt att man stundtals hör våra MFF-sånger och att de till och med under korta sekvenser överröstar AIK-ramsorna. Sedan ska man ge AIK att deras fans var riktigt bra, utan tvekan. Något som var roligt då det höjde temperaturen utanför planen och då båda lagens supportrar nu såg till att skapa en elektrisk atmosfär som bara den i sig var något speciellt att få uppleva.

 

Det blev rakt igenom en perfekt Stockholmssöndag - allt från bilresan ner med förväntningarna i bagaget och timmarna före avspark till slutsignalen följt av firandet utanför arenan och applåderandet där när MFF:s spelarbuss rullade iväg i mörkret. För att inte tala om den grymt sköna hemresan. En dag att minnas, helt klart!

 

Jag har gång på gång på gång sett Rosenbergs 3-2-mål från i söndags och jag har njutit varenda gång. Jag har också flera gånger läst Simon Banks krönika om svenska mästarna 2014. Textraderna med "det finns ingen annan klubb i Sverige som i modern tid varit lika besatt av att vinna som AIK, men det finns ingen klubb som vet mer om hur man gör det än Malmö FF" och "det finns inga ovärdiga mästare, men det finns få som är värdigare än de här. Bäst i serien? Bäst i Sverige? Lätt" är som skön, vacker poesi. Han slår samtidigt huvudet på spiken. Visst är jag enormt partisk, men ingen kan på allvar hävda att MFF:s SM-guld inte är imponerande eller oerhört välförtjänt i år.

 

Man vinner guldet trots stora förändringar inom klubben jämfört med fjolåret som också gav ett guld. Guldtränaren från ifjol, Rickard Norling, sa upp sig sent förra hösten, på flera bärande positioner inom klubben har det bytts folk, fem ordinarie och viktiga spelare från guldlaget ifjol har lämnat och allsvenskans bästa spelare (jo, han var rentav bättre än Markus Rosenberg fram till skadan) Gische Molins drog korsbandet i en träningsmatch i somras. Trots alla de mindre lyckade omständigheterna vinner alltså MFF guld och det i överlägsen stil.

 

Man vinner också för andra året i rad, något som inget lag har mäktat med sedan Djurgården i början av 2000-talet. Och man gör det samma år som man kvalificerar sig till gruppspelet i Champions League. Det sistnämnda hade inget svenskt lag mäktat med på 14 år. Att lyckas ta guld genom att försvara titeln och dessutom nå CL:s gruppspel genom att stå för ett flertal mycket imponerande prestationer är så enormt starkt, så imponerande. Och det säger jag inte bara som MFF:are.

 

Att MFF har lett serien från omgång ett och gör det till och med den sista är i sig även det helt sanslöst. Ett lag ska knappt kunna leda serien genom varje omgång en hel säsong. Imponerande! Mästarklass, minst sagt.

 

Redan när säsongen började var jag hoppfull trots spelartappen och turbulensen i klubben. Åge Harieide, kung Åge, kändes rätt som tränare. Där många skeptiker såg en trött, något omotiverad tränare som haft sin karriärs höjdpunkter redan såg MFF någon med glöden kvar och vilket engagemang den mannen har visat upp under året. Det går inte annat än att älska hans aktiva coachande och hans känsloreaktioner när han jublar vid mål eller skäller ut domare. Men hursomhelst, även om jag var positiv och trodde att hans lite rakare, med direkta fotboll skulle göra MFF ännu bättre så kunde jag inte ana (det kunde väl ingen?) att MFF år 2014 skulle vara SÅ bra.

 

Personer med klart mer MFF-erfarenheter än mig, de som har varit med sedan långt tillbaka i tiden, jämför årets MFF med det som tog sig till Europacupfinal 1979 och det lag som tog fem raka allsvenska seriesegrar på 80-talet. Det är stort att få uppleva ett så här pass starkt MFF och att se sitt lag skriva ny historia.

 

Nu kommer jag att njuta av det här långt in på vintern, fram till nästa säsongsstart till och med. Det är nästan det skönaste med att vara med om att ens lag tar SM-guld, att man kan njuta så pass länge och leva på det när den mörka, kalla vintern är här och inga MFF-matcher spelas. Som en bonus återstår nu flera spännande Champions League-matcher och avslutningen av allsvenskan, men hur det än går i de matcherna kommer den där sköna glädjen som bara bubblar inom en och den enorma stoltheten att finnas kvar länge, länge.

 

 

Som rubriken antyder har mamma och pappa varit uppe en vända från Småland. Det är så stort att få hit dem nu, när vi har Theo som utvecklas och tar nya, stora kliv för varje småländskt besök här. Han tar ju för sig mer och mer för varje gång han får träffa sin farmor och farfar och det blir säkerligen bara roligare och roligare, om möjligt, för de att hälsa på honom (och oss). 

 







Nu var det Theos ettårskalas som var huvudsyftet med besöket. Ett besök som blev ganska kort men kul och trevligt som alltid. I fredags kom de upp från Smålandsskogarna, i lördags var det sedan stort kalas med snudd på 30 personer här i huset och i söndags begav sig mina föräldrar söderut igen. 

 

Så mycket hanns förstås inte med, dels var tiden ganska knapp och dels tog kalaset mycket av såväl tid som fokus, men man kan summera med att det var kvalitet i stället för kvantitet. Även Theos kalas blev lyckat med mycket folk som sagt och gästerna verkade uppskatta såväl varandras sällskap som kakorna :)

Mängder med fina presenter fick vår lilla stjärna och det är bara för oss att tacka alla som kom och verkligen bidrog till att göra hans första födelsedagskalas till något riktigt fint och lyckat.

 

 
Theo myser med morbror i hängmattan.

 

 

 

 

Att vara MFF:are är alltid fint i min värld, inte minst just nu med nio poängs ledning i Allsvenskan med fyra matcher kvar och gårdagens sanslöst imponerande insats som gav en 2-0-seger mot Olympiakos (som ju slog regerande spanska mästarna och CL-tvåan Atlético Madrid i första gruppspelsmatchen) i Champions League. 

 

Så var det äntligen dags att skriva lite, eller ganska mycket lär det nog bli, om vår Greklandssemester som bland annat innehöll vårt bröllop. Det var två veckor som innehöll alldeles för mycket roliga och bra saker för att allt ska få plats här, men jag gör ett försök att summera på ett någorlunda begripligt sätt utan att sväva ut i ett uppsatsskrivande :)

 

För några veckor sedan drog vi hursomhelst iväg till Grekland och Kreta. Till Chania närmre bestämt, eller precis utanför. Det kunde ha varit för att inleda en av många utlandsresor tillsammans, men nu var det ju dessutom mer än så då huvudsyftet med resan var att gifta oss. Inte i hemlighet, många här hemma kände till det, men utan nära och kära. 

 

Om vi då börjar med just bröllopet så finns det mycket att skriva, förstås, men samtidigt gör det inte själva upplevelsen rättvisa. Det är svårt att sätta ord på hur enormt stort ögonblicket var och hur stolt och lycklig man var när vi stod där tätt intill varandra, nära strandkanten och med den fantastiska utsikten för ögonen. Både själva bröllopet och den efterföljande fotograferingen blev minst lika bra, om inte bättre, som vi hade vågat hoppas på. Vi var nöjda med allt från präst till fotograf. Det funkade också fint att ha Theo med oss, även om han var lite trött. Junior somnade dessutom lagom till fotosessionen så vi fick gott om tid tillsammans med fotografen att bara ta en massa bra bilder och vara glada, nöjda och njuta av ögonblicket. 

 

Det blev en oerhört känslosam, fin och minnesvärd eftermiddag. På kvällen passade vi på att gå på grekisk, eller kretansk för att vara precis, afton på hotellet där vi bodde. Grekisk buffé, musik och dans bjöds det på och vår stora dag fick ett bra avslut. 

 

 

 

 

 

När vi väl var nygifta väntade över en veckas härlig semester. Vi anlände ju några dagar före vigseln och var sedan kvar i ytterligare tio dagar. Dagar som innehöll myckt sol, bad och slappande. Theo trivdes som fisken i vattnet på hotellet, personalen älskade honom och att junior var så nöjd gjorde förstås hela vistelsen såväl enklare som roligare för Karin och mig också. Vi spenderade ganska mycket tid i anslutning till hotellet med solande och badande, men passade förstås också på att se oss om lite. 

 

Vi var bland annat inne i Chania ett par gånger och den staden var verkligen värd ett besök. Väldigt vacker! Jag gillade skarpt de små gatorna med sina många butiker i den äldre delen och hamnen med sitt restaurangstråk var en av de finare platserna jag har besökt. Riktigt läckert att sitta där såväl mitt på dagen som på kvällen när mörkret hade lagt sig. 

 

 

 

 

 
På en av Chanias många smågator.

 

 

Vi var också på en endagarstur med buss som Fritidsresor hade styrt upp ner till öns södra kust (vi bodde på den norra) och den minst sagt fina, berömda stranden Elafonissi. På vägen dit ner gjorde vi stopp i Kandanos och i Paleochora. Fina små ställen båda två, Kandanos mest liknade en by med en vacker kyrka och Paleochora ett fiskesamhälle ute vid kusten som var riktigt fint och mysigt. Det förstnämnda var också av historisk betydelse då tyskarna var där och krigade under andra världskriget. Även Paleochora innehöll minnen av krig, fick vi berättat för oss av guiden, då turkarna var där på 1800-talet och stod för ett riktigt blodbad. 

 

Efter de här intressanta kom vi fram till Elafonissi och det var en minst sagt imponerande strand. Inte konstigt att den på nätet beskrivs som Kretas finaste. Det blev några sköna timmar där innan det var dags att åka norrut igen. 

 

Allt som allt var det en givande och kul dag. Roligt att se sig om lite och på uppleva fler delar av Kreta och ta lite del av den grekiska samt kretanska historien. 

 

 

 

Överhuvudtaget blev hela Chaniavistelsen jättebra för oss. Theo trivdes och repade sig snabbt efter den feber han åkte på precis före avresan, hotellet var både fint och fräscht men samtidigt rätt litet och mysigt plus helt perfekt för barnfamiljer, vädret var kanon rakt igenom, bröllopet blev som sagt så bra man bara kunde önska och mer därtill, maten var grym, upplevelserna gav mycket och bemötandet var bra överallt. 

 

Nu låter det här som ett sånt där klassisk blogginlägg, som likaväl kunde ha kortats ner till en Facebookuppdatering eller summerats på Twitter, där allt ska lyftas fram som något fullständigt fantastiskt när man har varit utomlands (eller på middag hos vännerna, eller på söndagsutflykt eller på weekend i Stockholm etcetera - visst känner man igen den "visa upp sitt perfekta liv-taktiken" via sociala medier?) men det finns ingen anledning att inte höja de här två veckorna till skyarna. Det blev precis vad vi hade hoppats på eller bättre och var ett väldigt skönt avbrott i vardagen, inte minst för Karin som kunde koppla bort jobbet och mycket välförtjänt unna sig lite ledighet.

 

 

Att vi kommer tillbaka till Hotel Theo vågar jag dessutom nästan lova. Det vore grymt att åka tillbaka och fira bröllopsdag där någon gång i framtiden. Dit och till Montego Bay i Jamaica, där vi ju spenderade två månader i slutet av 2012, måste vi bara igen då de platserna verkligen har satt sina spår på ett positivt sätt hos mig (och oss).