Ett tungt fotbollsbesked
Tanken var att döpa inlägget till "Ett tungt besked" men sedan insåg jag att det skulle kunna låta som något mycket värre än det handlar om. Samtidigt gäller det här ett väldigt tungt besked, men "bara" på fotbollsfronten. Det handlar inte om någon som är sjuk eller om något annat hemskt som har inträffat, men det var samtidigt ett riktigt jobbigt besked som nådde många av oss gamla NIK:are förra veckan:
http://www.nickeboik.com/vi-tar-en-paus-2018/
http://www.nickeboik.com/vi-tar-en-paus-2018/
Min spontana reaktion var den här:
Detsamma känner jag nu, med lite distans till beskedet. Det var inte oväntat, de senaste åren har eldsjälarna runt NIK slitit livet ur sig för att få det att gå ihop och för att såväl få tag i tränare som spelare till verksamheten. Det har inte varit lätt, man har kunnat ana att det skulle komma ett år då det inte längre var hållbart. Samtidigt så har man som gammal Nickeboare bävat för den dagen. NIK har betytt mycket fotbollsmässigt för många personer. Det framgick väldigt tydligt via sociala medier att många gamla spelare och ledare kände med klubben nu och verkligen från hjärtat blev ledsna över att höra den här nyheten.
För egen del har NIK alltid funnits där när det gäller fotbollen. Klubben där pappa spelade 560 matcher och var tränare under två sejourer blev också, naturligt nog, min första seniorklubb. Jag har, kunde jag konstatera i mina gamla statistikpapper, spelat 114 matcher för klubben totalt och sett ett x antal till hemma på idylliska Ljungvallen och på en rad andra arenor runt om i Småland. Jag följde laget ända sedan jag var en liten knatte, blev senare själv spelare i laget och webbansvarig när jag drog igång hemsidan som projektarbete i skolan under 2005. I rollen som webbmaster blev jag kvar ända fram till våren 2015, trots att jag flyttade från Kalmartrakten och därmed minskade besöken på Ljungvallen drastiskt redan hösten 2006.
Med andra ord har NIK varit en stor del i mitt liv på många sätt genom åren. Även om jag nu inte kände någon av de aktiva i spelartruppen har känslorna för klubben funnits kvar och jag har med stort intresse följt lagets kamp för nytt kontrakt i division 5 under den gångna hösten. Att de klarade av det glädjer trots allt, det känns någonstans bättre att de tar en paus nu med division 5-statusen i behåll än om de hade ramlat ur femman och sedan kastat in handduken.
Å andra sidan känner jag mig väldigt tveksam till om klubben klarar av att komma tillbaka på fotbollssidan. Det är inte lätt att locka spelare och tränare till småklubbarna numera, det syns inte minst på hur många klubbar som likt NIK tvingats lägga ner fotbollsverksamheten eller slå ihop sig med tidigare rivaler för att kunna ha ett lag. NIK följer tyvärr bara en negativ trend som för många är oundviklig, men det smärtar ändå för oss som verkligen har Nickebo IK i hjärtat.
För egen del har NIK alltid funnits där när det gäller fotbollen. Klubben där pappa spelade 560 matcher och var tränare under två sejourer blev också, naturligt nog, min första seniorklubb. Jag har, kunde jag konstatera i mina gamla statistikpapper, spelat 114 matcher för klubben totalt och sett ett x antal till hemma på idylliska Ljungvallen och på en rad andra arenor runt om i Småland. Jag följde laget ända sedan jag var en liten knatte, blev senare själv spelare i laget och webbansvarig när jag drog igång hemsidan som projektarbete i skolan under 2005. I rollen som webbmaster blev jag kvar ända fram till våren 2015, trots att jag flyttade från Kalmartrakten och därmed minskade besöken på Ljungvallen drastiskt redan hösten 2006.
Med andra ord har NIK varit en stor del i mitt liv på många sätt genom åren. Även om jag nu inte kände någon av de aktiva i spelartruppen har känslorna för klubben funnits kvar och jag har med stort intresse följt lagets kamp för nytt kontrakt i division 5 under den gångna hösten. Att de klarade av det glädjer trots allt, det känns någonstans bättre att de tar en paus nu med division 5-statusen i behåll än om de hade ramlat ur femman och sedan kastat in handduken.
Å andra sidan känner jag mig väldigt tveksam till om klubben klarar av att komma tillbaka på fotbollssidan. Det är inte lätt att locka spelare och tränare till småklubbarna numera, det syns inte minst på hur många klubbar som likt NIK tvingats lägga ner fotbollsverksamheten eller slå ihop sig med tidigare rivaler för att kunna ha ett lag. NIK följer tyvärr bara en negativ trend som för många är oundviklig, men det smärtar ändå för oss som verkligen har Nickebo IK i hjärtat.
SM-guld!
Förra måndagen var en oerhört fin och betydelsefull måndag på alla sätt. Mammas födelsedag, tio år sedan jag träffade Karin för första gången i livet och SM-guld för Malmö.
Så här skrev jag på Twitter inför matchen där guldet skulle komma att säkras:
Så här skrev jag på Twitter inför matchen där guldet skulle komma att säkras:
Nu blev det ju precis så. MFF säkrade SM-guldet på en redan speciell dag och krönte dagen på ett sätt som man knappt hade vågat drömma om.
Jag såg matchen hemma hos Thyberg och även om jag förstås i efterhand kan ångra att jag inte gjorde slag i saken och åkte ner som tanken var i ett tidigare skede så blev det en grym kväll. Thyberg flyttar inom kort så det var bara att skrika, hoppa och jubla för fullt utan att behöva oroa sig för vad grannarna skulle tycka :)
Samtliga guld MFF har tagit på 2000-talet (2004, 2010, 2013, 2014, 2016, 2017) har säkrats på första (eller enda) matchbollen, slog det mig efter det här guldet. Alla gånger MFF har haft chansen att säkra guldet har man lyckats direkt, det har inte blivit en missad chans som följts upp av att man omgången efter fått en ny möjlighet och då löst det.
2010 var jag på plats i Malmö när Mjällby besegrades och guldet plockades hem igen. Det guldet är det som jag håller allra högst. Guldstriden det året var grymt jämn och bra, Helsingborg hotade in i sista omgången och stämningen när MFF vann den avslutande matchen hemma på Stadion var elektrisk. Även 2014 var jag på plats, den gången i Solna när MFF slog AIK med 3-2 och därmed säkrade ett nytt guld. Då var det också fantastiskt att vara på plats, även om upplevelsen inte nådde upp till 2010 års nivå. Gulden därefter, 2016 och 2017, har jag bevittnat via tv och förstås saknat känslan av att vara nära, på plats, men särskilt det här årets guld smällde riktigt högt ändå. Givetvis även fjolårets, att vinna SM-guld är stort och det blir aldrig enformigt har jag märkt. Glädjen är enorm, glädjetårarna sipprar fram varje gång. Ska jag jämföra årets guld med 2016 års så rankar jag detta högre.
Framför allt för att det här var året då MFF tog sitt 20:e guld och äntligen kunde sy fast den andra stjärnan på bröstet. Det betyder mycket för oss supportrar och för hela föreningen.
MFF har rent statistiskt inte varit nämnvärt bättre än ifjol och Europaspelet var ett stort misslyckande, men samtidigt så har Malmö spelat bättre i år och på ett tydligt sätt tagit flera kliv framåt spelmässigt. Laget är mer taktiskt flexibelt, mångsidigare och tydligare jämfört med i fjol. Något som jag tror kommer synas även 2018 då grunden som man nu står på är klart mer stabil och klar än vad den var när Allan Kuhn lämnade över tränarbänken till Magnus Pehrsson inför årets säsong.
https://www.fotbollskanalen.se/video/3939749/malmo-ff-svenska-mastare-pa-nytt---se-guldinslaget/
Fint att se mästarna applåderas in av AIK-spelarna inför måndagens match på Stadion.
SM-guld, feber och jobb
En rörig vecka det här, men till slut en riktigt bra sådan. Jag ska försöka summera den och få lite ordning på saker och ting.
Först SM-guld i måndags, en fantastisk kväll då jag helst av allt hade velat vara i Norrköping men var väldigt nöjd ändå där jag satt hemma hos Thyberg (eller satt, snarare hoppade och studsade och skrek) samtidigt som MFF vände 0-1 till 3-1 och säkrade det 20:e SM-guldet genom tiderna. Det hade varit ännu skönare att uppleva guldet på plats, men det var helt fantastiskt även framför en tv i centrala Gävle.
Först SM-guld i måndags, en fantastisk kväll då jag helst av allt hade velat vara i Norrköping men var väldigt nöjd ändå där jag satt hemma hos Thyberg (eller satt, snarare hoppade och studsade och skrek) samtidigt som MFF vände 0-1 till 3-1 och säkrade det 20:e SM-guldet genom tiderna. Det hade varit ännu skönare att uppleva guldet på plats, men det var helt fantastiskt även framför en tv i centrala Gävle.
Glädjeruset från måndagskvällens SM-guld hade inte hunnit lägga sig innan det visade sig att det inte skulle bli någon njuta-och-vara-stolt-över-guldet-dag på jobbet under tisdagen. I stället blev det vab med till början en sjuk dotter. Framåt lunch blev sedan också Theo hängig och dagen hann resultera i en feberkramp för sonen också innan lugnet till sist infann sig igen. Omtumlande men allt gick väldigt bra i slutändan.
Just den här veckan har egentligen varit den sämsta hittills under terminen när det gäller att vara frånvarande för min del. Det är mycket nu, vi har många nya vikarier hela tiden och det är lite smårörigt samtidigt som det är en rad saker utöver den vanliga undervisningen som ska hinnas med. Samtidigt går barnens hälsa före alla dagar i veckan förstås och att vara hemma med de två under torsdagen var kanon. Vi hade en perfekt dag med film, bad och bokläsning och ungarna var klart piggare än tidigare under veckan glädjande nog. Kvalitetstid rakt igenom!
Just den här veckan har egentligen varit den sämsta hittills under terminen när det gäller att vara frånvarande för min del. Det är mycket nu, vi har många nya vikarier hela tiden och det är lite smårörigt samtidigt som det är en rad saker utöver den vanliga undervisningen som ska hinnas med. Samtidigt går barnens hälsa före alla dagar i veckan förstås och att vara hemma med de två under torsdagen var kanon. Vi hade en perfekt dag med film, bad och bokläsning och ungarna var klart piggare än tidigare under veckan glädjande nog. Kvalitetstid rakt igenom!
Idag har det varit jobb igen och det rullar på, även om det är ganska mycket att stå i för tillfället. Jag trivs, jag känner verkligen att jag har rotat mig på Strömsbro skola och jag har inget emot när jag behöver kliva fram och ta mer ansvar än tidigare. Tvärtom känner jag mig bekväm i rollen just nu.
Extra kul är det när jobbdagarna erbjuder såna här ögonblick:
16/10
Det datumet, 16/10, är väldigt speciellt för mig.
Dels fyller min älskade mamma, som förtjänar alla hyllningar som hon bara kan få, år.
Dels var det den dagen, 2007, som jag för första gången någonsin träffade tjejen som skulle komma att bli min fru och mamma till mina barn.
16/10 är med andra ord ett datum som ligger mig varmt om hjärtat.
I år är det än mer speciellt då det är på dagen exakt tio år sedan jag mötte Karin. Just den dagen glömde jag också, för första och hittills enda gången (det stannar förhoppningsvis vid en gång), mammas födelsedag. Minns fortfarande att hon lät lite besviken när jag ringde dagen efter och hon påpekade att "jag trodde du skulle ha ringt igår". Det misstaget ska jag verkligen inte göra om, men jag skyller på att jag var stressad över att ha träffat tjejen som senare blev min fru och min största förebild här i livet.
Hursomhelst, de här kvinnorna är värda allt beröm de kan få och de har en enormt stor plats i mitt hjärta. De är viktiga för mig precis varenda dag, ja de är helt ovärderiliga, de finns alltid där och ska alltid lyftas fram mer än vad de egentligen gör. Men just idag tänker jag om möjligt lite extra på de två och konstaterar att jag är extremt lyckligt lottad som får ha dessa kvinnor i mitt liv varje dag.
Lättnad
De senaste två veckorna har fotbollstränandet legat nere. Säsongen är slut, matcherna över, vi har träningsuppehåll. Jag har inte rört en boll sedan sista bolltouchen mot Valbo i årets sista divison 4-omgång.
Lättnad.
Ja, det känns faktiskt så. Som en lättnad. Det är skönt just nu att inte ha några träningar eller matcher inbokade, att inte behöva tänka på det egna fotbollsspelandet.
Ja, det känns faktiskt så. Som en lättnad. Det är skönt just nu att inte ha några träningar eller matcher inbokade, att inte behöva tänka på det egna fotbollsspelandet.
Det kan låta märkligt, fotboll är ju något av det som undertecknad brinner allra mest för. Dessutom har jag tidigare varit inne på att det har varit grymt kul att spela fotboll igen, efter flera års uppehåll för egen del. Trots det går det dock inte att komma ifrån att det känns väldigt bra att inte behöva lägga något som helst fokus på fotbollen för närvarande.
Självklart hänger det ihop med hur säsongen artade sig för vår del. Vi åkte på motgång efter motgång, förlorade 18 av 22 matcher i serien och det säger sig självt att glädjen över att spela igen får sig en törn. Mot slutet var det svårt att känna glädje, besvikelserna och förlusterna hade varit för många.
Självklart hänger det ihop med hur säsongen artade sig för vår del. Vi åkte på motgång efter motgång, förlorade 18 av 22 matcher i serien och det säger sig självt att glädjen över att spela igen får sig en törn. Mot slutet var det svårt att känna glädje, besvikelserna och förlusterna hade varit för många.
Samtidigt ångrar jag inte för en sekund att jag återupptog fotbollsspelandet igen i år. Det var ett mycket bra beslut. Trots de tunga resultaten har det allt som oftast funnits något positivt att plocka med sig tycker jag, bara att vara en del av ett lag igen och att få ladda inför matcher har varit betydelsefullt. Även om jag inte har fått så rikligt med speltid har det ändå blivit dryga tiotalet matcher i division 4 och en rad matcher under försäsongen. Det har varit en bonus, det viktigaste med att ta tag i "fotbollskarriären" igen har varit att få igång kroppen och träningen. På så sätt är jag ändå nöjd med mycket samtidigt som jag förstås är missnöjd med resultaten, känner att jag själv kunnat prestera bättre i vissa matcher och att saker runt omkring hela laget kunde ha gjorts bättre.
Å ena sidan kommer jag minnas den här säsongen som den sämsta någonsin i karriären sett till resultat och kanske även gällande speltid. Å andra sidan kommer 2017 alltid vara det fotbollsåret då jag äntligen började spela igen, något som i slutändan ändå gav mig mycket trots de usla resultaten och många sportsliga motgångarna.
Med det sagt mår jag ändå bra av att vi har uppehåll just nu, det är skönt att rensa tankarna för att senare fokusera på vad det blir fotbollsmässigt för min del i framtiden.
