Transferdeadline idag i de flesta storta europeiska ligor och då passar jag på att slänga in en nyhet om en övergång som spelar roll för mig.
Just den här transfernyheten väcker visserligen ingen stor uppmärksamhet, gav ingen presskonferens och ger heller inga stora rubriker i lokalressen. Men för egen del är det en viktig, eller i alla fall riktigt rolig, nyhet:
För ett par dagar sedan damp det här ner i brevlådan och jag är därmed spelklar för Hagaströms SK, vilket blir min första klubb sedan 2013 då vi flyttade från Helsingborg och tiden i HF Olympia därmed var över.
Min nya klubb kommer hålla till i division 4, efter att ha förlorat i kvalet till fyran ifjol men sedan nyligen fått en gratisplats i fyran då ett lag drog sig ur. Min personliga målsättning när det gäller laget är att vi håller oss kvar och etablerar oss i den divisionen. För egen del hoppas jag bidra när jag väl är med. Hur mycket speltid det sedan blir återstår att se. Vi har en bred trupp, många spelare som känns jämna och många slåss om platserna. Vi har dessutom bara ett lag, ett A-lag och inget mer. Blir det mycket speltid kommer det kännas kul, blir det sparsamt med den varan kommer det ändå kunna bli en riktig rolig säsong. Det känns nämligen grymt roligt att bara vara tillbaka i en klubb, att tillhöra ett lag och vara med och slåss om en plats i ett riktigt fotbollslag igen. Resten är egentligen bara en bonus.
Det lär bli en hel del Haganyheter i bloggen under året. Kanske dyker det rent av upp en mer fotbollsspecificerad blogg vad det lider. Det återstår att se.
Nu ska jag se till att bli frisk från febern som inledde veckan och vara fit for fight för internmatchen på söndag.
Jag fortsätter att tycka till och yttra åsikter här i bloggen. Det blev ju mer sånt 2016 som jag nämnde i "årskrönikan". Kanske för mycket ibland men det kan vara svårt att hålla tyst när det handlar om något som ligger nära ens intressen. Som förslag och debatter rörande skolan.
Nu är det dags igen!
Socialdemokraterna gick till val på att man skulle ha 100 timmar mer idrott i skolan (per år, måste det ha varit). Nu är man emot det. Helt obegripligt. Särskilt då all forskning just nu visar att mer idrott ger mer välmående elever och bättre skolresultat.
Jag lyssnade på folkhälsominister Gabriel Wikström i Aktuellt i torsdags kväll och blev inte ett dugg mer övertygad om att regeringen faktiskt har en bra plan för skolan:
Wikström menar att vändningen kring fler idrottstimmar, som S alltså numera är emot, beror på att man har kommit fram till att det inte löser problemet med stillasittande barn och ungdomar som både får sämre hälsa och svårare att koncentrera sig. Enligt Wikström är det i stället "viktigast att få till den här rörelsen under hela skoldagen". Något som ska kunna ske genom att regeringen skärper lagstifningen för att eleverna ska röra sig mer i skolan varje dag. Åtminstone om man lyssnar på vad Wikström säger.
Jag får inte ihop det. Vara emot fler idrottstimmar trots att all forskning är för, men sedan propagera för elever som rör sig mer i skolan? Fler idrottstimmar vore väl en utmärkt början? Och skulle per automatik leda till att eleverna rörde sig mer per vecka. Mer idrott vore dessutom i linje med vad all aktuell forskning säger om sambandet mellan fysisk aktivitet och koncentrationsförmåga/skolresultat.
Men Wikström menar alltså att de som mest behöver röra sig inte går på idrottslektionerna och att det därför inte vore givande. Generaliserande och galet uppgivet, tycker jag. Visst finns det de elever som avskyr idrotten och försöker hålla sig undan, men man måste ju förutsätta att alla lärare gör sitt bästa för att aktivera även de här eleverna och för att få dem att ändå vilja vara delaktiga. Med Wikströms inställning har man gett upp på förhand och satt en stämpel på vissa elever som hopplösa fall. Väldigt märklig attityd i mina ögon.
Fler idrottstimmar skulle däremot ge alla idrottslärare bättre möjligheter att anpassa idrotten även för de som hatar den och verkligen gör allt för att undvika den. Det samtidigt som det ju är nyttigt för ALLA elever att röra sig på skoltid, oavsett hur mycket/lite de tränar och rör sig på fritiden. Så hur man än vänder och vrider på det skulle mer idrott på schemat bara innebära fördelar.
Det är väl i sig inte fel att tycka att elever bör röra sig och ha fysiska aktiviteter varje dag. Så långt är jag med när det gäller själva åsikten. Men som så ofta när politikerna lägger fram förslag numera så handlar det enbart om ord som ska låta bra, men som inte har någon förankring i verkligheten och dess vardagliga verksamhet. Det begriper vem som helst att det inte är rimligt att tro att man ska kunna få in såpass mycket fysisk aktivitet/rörelse under den vanliga skoldagen att det skulle ge lika mycket som fler riktiga idrottslektioner.
Och även om den fysiska akviteten gynnar koncentrationen så vore det fel om ett tvång (Wikström pratade ju faktiskt om att skärpa skollagen) på mer rörelse skulle gå ut över den teoretiska undervisningen. Jag är tämligen övertygad om att eleverna som har svårt i exempelvis svenska gynnas mer av att få mer till till hjälp av mig på svensklektionen än av att få köra ett litet lätt gympapass mitt i. De skulle säkerligen tjäna mer på att få utökad, renodlad idrottsundervisning än vad de skulle tjäna på om vi skulle försöka att omsätta Wikströms luddiga idéer i praktiken.
Tills jag genom väldigt tydliga förslag på HUR den där röresen varje skoldag skulle kunna genomföras på ett bra sätt blir motbevisad av S-politikerna kommer jag att vara starkt kritisk till partiets kovändning i frågan om fler idrottstimmar i skolan.
För mig är Wikströms förklaring bara ännu ett exempel på hur dagens politiker, oavsett färg ska tilläggas, kommer med förslag och idéer som de verkar tycka låter oerhört bra (men inte har någon egentlig verklighetsförankring eller är genomförbara) för att sedan bara tippa över allt ansvar på andra yrkesgrupper som poliser, lärare, socialsekreterare etcetera när de allt annat än konkreta, tydliga förslagen ska omvandlas till praktik.
Ska regeringen kunna motivera ett nej till fler idrottstimmar med ett förslag likt det Wikström talade om i Aktuellt ska de också kunna vara väldigt tydliga och konkreta med HUR vi lärare ska genomföra det.
När ett år tar slut och ett annat tar vid har jag för vana att summera det gångna året här i bloggen. Och varför ändra på en succéartad tradition? Nej, just det. Lite sent den här gången, men låt gå för det. Vi kör en sammanfattning av Alfredssons 2016, från start till mål.
2016 var året som inleddes med en förändring för min del då jag började på ett nytt jobb.
Prolympia, där jag trivdes enormt bra men bara hade ett vikariat, byttes mot Strömsbro skola och högstadiet mot mellanstadiet. I våras undervisade jag sexorna i svenska/SO. Nu är jag tillbaka efter ett halvår som pappaledig. Svenska/SO med en fyra och idrott i fyran, femman och sexan står numera på schemat.
Våren rullade sedan på i rejäl fart, som den alltid brukar göra inte minst inom skolvärlden. Saknaden av Prolympia var stor men samtidigt fungerade det bra för mig på nya jobbet. Jag fick följa våra sexor under deras sista termin på skolan och säga lycka till framöver till en rad trevliga, duktiga elever. Parallellt med jobbvardagen innebar 2016 en massa värdefull tid med våra små älskade barn, Theo och Alva. Familjetiden har både fyllt och förgyllt det gångna året många gånger om.
Semesterresan 2016 gick till
Kroatien för Tutturen Alfredssons. Ett lyckat val visade det sig. Vackert, varmt, skönt och barnvänligt var det. Två riktigt fina veckor hade vi där i värmen. Mitt under brinnande fotbolls-EM var det så jag passade på att se åttondelsfinalen mellan Kroatien och Portugal bland massa kroater på en pub. Kul upplevelse men väldigt dyster stämning i slutändan när kroaterna åkte ut.
2016 var dessutom året då jag lämnade livet som 20 och officiellt nådde någon form av vuxen milstolpe genom att fylla 30. En födelsedag som firades där allt började, i mitt barndomshem utanför Kalmar. Familjen, svärmor, min svåger och hans sambo hängde med ner och det blev några riktigt roliga, lyckade och minnesvärda dagar med firande, Kalmartur och den vanliga avkopplingen ute på landet. Värdefullt!
Fina presenter fick undertecknad också i överflöd. Inte minst tröjan och de vackra barnmössorna nedan...
När hösten 2016 var här tog pappaledigheten fart. Karin började jobba och jag spenderade dagarna med våra älskade barn. Så oerhört mycket givande kvalitetstid vi fick tillsammans, jag och Alva samt även Theo förstås. Junior gick visserligen en del på förskolan men det blev många timmar för oss tre i varandras sällskap. Jag har skrivit det förut och kan skriva det otaliga gånger till: jag är så oerhört tacksam för den tiden och har verkligen varit så grymt glad över möjligheten att få vara så mycket med våra barn.
Ovärderlig pappaledighet.
Ovärderlig pappaledighet 2.
Varje höst för också med sig några minnesvärda, både positiva och negativa, datum. Så även 2016. Karin och jag firar som bekant bröllopsdag den 2/9. Två år var det i höstas sedan vi gifte oss och förhoppningsvis blir det många fler bröllopsdagar för oss två. Ett annat datum som jag alltid minns är Simons dödsdag, 14/12. I vintras var det snudd på ofattbara tolv år sedan han tvingades ge vika för hjärntumören. Alltid saknad, aldrig glömd.
Mycket som hände under hösten, ja egentligen under hela året, var positivt. Karin började även hon på ett nytt jobb efter mammaledigheten och är numera skolkurator i Sätra, området där hon tidigare bodde och där jag hade min första egna lägenhet i livet. Lite kuriosa. Det viktigaste är dock förstås att hon trivs och att jobbet funkar bra.
2016 var för övrigt året när MFF tog sitt 19:e SM-guld och därmed gick förbi IFK Göteborg i kampen om flest SM-guld. Mesta mästare, helt enkelt. Själv satte jag mig med enorma förväntningar på ett tåg ner mot Norrköping den 16:e oktober i höstas. Seriefinalen väckte förstås stort intresse och MFF hade chans att rycka i tabelltoppen. Det blev en grymt härlig eftermiddag då jag tillsammans med cirka 3000 andra MFF:are kunde njuta av en himmelsblå 2-1-seger. Att uppleva och vara delaktig i måljublet när MFF gjorde 2-1 i andra halvlek, precis framför vår klack, var en av årets absoluta fotbollshöjdpunkter.
Några veckor senare satt jag hemma, eller satt var en sanning med modifikation då jag snarare studsade runt, när MFF säkrade SM-guldet i Falkenberg. En bra fotbollssäsong 2016 med andra ord.
Sommarkväll hemma på altanen i Hille.
Theo leker med min gamla kära traktor hemma i Småland.
Tutturen Alfredssons på brandstationen i höstas.
De återstående månaderna av året försvann i rasande fart. Pappaledigheten gav mycket men gick nästan väl snabbt och helt plötsligt stod julen för dörren vilket innebar slutet för min tid som föräldraledig, i alla fall för den här gången. Julen firade vi här, bland annat med traditionsenligt bad på Fjärran Höjder. Alltid lika mysigt och kul att inleda julaftonen så. Nyår spenderades sedan nere i barndomshemmet i Smålandsskogarna där vi hade en lyckad och fin vecka innan det var dags att återgå till vardagen här uppe igen.
Eller vardag och vardag, det blir tvärtom mycket nytt nu i början av det nya året. Vardag med jobb igen förvisso, men en dotter som skolas in på dagis och två föräldrar i form av mig och Karin som nu ska jobba båda två för första gången sedan Alva kom. Fullt upp är det, men snart är vi förhoppningsvis helt inne i rutinerna och då lär det rulla på.
2016 var också året då jag blev lite argare, lite mer benägen att tycka till och kritisera, här i bloggen. Ibland är det skönt att skriva av sig när man känner frustration. Alla behöver inte hålla med mig i mina åsikter, inte ens mina närmaste gör det alla gånger förstås, men jag hoppas att mina debattliknande inlägg kan leda till konstruktiva diskussioner och sätta igång funderingar ibland.
Under året kände jag även vid ett flertal gånger att jag måste tillbaka till skrivandet när det gäller det yrkesmässiga någon gång, inom en någorlunda överskådlig framtid, igen. Jag älskar ju det, skrivandet. Att få hoppa in för 24Kalmar och skriva om Gefle IF vs Kalmar FF de senaste två åren har varit grymt kul exempelvis. Och ett författarbesök vi hade i Strömsbro, för eleverna, satte igång inspirationen och känslan som sa "jag vill skriva igen". Nu trivs jag visserligen bra i lärarrollen, men att få jobba med skrivande hoppas jag verkligen få göra någon gång igen framöver.
När det gäller att skriva börjar det bli dags att runda av skrivandet här för den här gången.
Jag sätter härmed punkt för summeringen av mitt och familjens 2016 och blickar framåt mot ett spännande 2017.
Läxor som ges till elever i skolan går absolut att debattera och tycka till om.
Syftet går att diskutera.
Likaså om det är rättvist att ge dem.
Men den här debattartikeln saknar både insikt och träffsäkerhet, enligt mig. Mikael Flovén, som överraskande (när man läser hans artikel verkar han sakna kunskap i ämnet) tituleras "expert på resursanvändning i skolan", sågar läxorna och får det åtminstone i mina ögon att verka som att vi i skolan inte gör vårt jobb.
Frågan om läxornas vara eller icke vara i sig är komplex. Jag förstår om man är emot att de ges med argumentet att det skapar klyftor då många barn och ungdomar inte har förutsättningarna för att få den hjälp hemma med läxor som det krävas. Å andra sidan behöver ofta just de eleverna träna mer och jobba hårdare med skolarbetet för att klara kraven. Något de självklart inte ska tvingas göra utan stöd på fritiden, men det går utmärkt att skapa läxor i repetitionssyfte som inte kräver vuxenstöd. Läxorna ska fungera som komplement och repetion av den kunskap eleverna ska få stöd att ta in i skolan, de ska inte innebära att eleven behöver ta reda på ny fakta som de inte redan kommit i kontakt med.
Att engagera föräldrar och att uppmärksamma dem på vad deras barn jobbar med i skolan är en del av det arbetet, Mikael Flovén. Och nej, att hjälpa barnen med läxläsning är inte detsamma som att föräldrarna "förväntas utföra arbetet med att lära sina barn". Barnen, ungdomarna, eleverna lär sig nya saker och får hjälp att skaffa sig faktakunskaper i skolan. Att sedan repetera det, eller exempelvis lästräna hemma, är inte detsamma som att skolan förväntar sig att föräldrarna ska stå för utbildningen.
Läxfrågan går som sagt att debattera men Flovén är fel ute med sina argument och riktar fokus fel.
Det är rejält okunnigt att hävda att läxorna är orsaken till att elever inte klarar kraven i skolan.
Och det är ett hån mot alla som jobbar livet ur sig i skolorna idag, för elevernas bästa och för deras lärande (samt välmående), att påstå att andelen elever som inte klarar målen skulle kunna vara ner på noll om "skolorna gjorde det arbete de får betalt att göra". Med den logiken borde exempelvis alla brott klaras upp om polismyndigheten skötte sitt. Flovén verkar ha missat att det är fler faktorer än bara de förutsättningar skolan ger som spelar in.
Ansvaret för lärandet läggs dessutom inte alls över på föräldrarna. Det är rent nonsens. Eleverna behöver i vissa fall mer stöd än vad skolan kan ge på grund av för lite resurser, men Flovén verkar på fullt allvar mena att vi lärare i stället för att jobba så hårt som vi borde lämpar över ansvaret genom att ge läxor. Seriöst? Tror du, Mikael Flovén, verkligen att vi lärare resonerar så? Att vi tänker att "äsch, jag orkar inte lära de här ungarna det de ska kunna, de får det i läxa i stället". Okunnigt och hånfullt att antyda det.
Då är det väl just precis resursbrist det handlar om? Jag är tämligen övertygad om att alla lärare skulle vilja lägga mer tid på enbart själva lärandet men som verkligheten ser ut idag behöver vi även agera kuratorer, konfliktlösare, ringa föräldrar, skriva incidentrapporter och annat. Det är inte så att lärarna ägnar mindre än 50% av sin arbetstid till undervisning och sedan slappar bort resten av tiden. Med mer resurser (som jag var inne på i det här inlägget: http://alfredsson86.blogg.se/2016/december/verklighetsfranvarande-skolpolitik.html) skulle vi kunna lägga mer tid åt enbart elevernas kunskapsinhämtning och lärande. Men att läxor på något skulle ersätta tid som jag i min lärarroll inte ger eleverna, eller kompensera för utebliven undervisningstid, är rent nonsens. På skribenten låter det som att vi lärare gärna överöser eleverna med läxor för att minska vår egen arbetsbörda och av ren lathet. Märklig åsikt om det nu är det Flovén menar och tror. Läxor innebär snarare mer jobb för läraren. Hemuppgiften ska planeras, skapas, man ska gå igenom den och dessutom innebär det efterarbete i form av uppföljning och rättning. Så nej, läxor ger inte mig mindre arbetsmängd.
Jag reagerar på budskapet och kritiken i Flovéns debattartikel - det känns så felriktat. Jag tolkar det som att Flovén anser att vi inom skolan dels gör fel som ger läxor och dels inte gör ett nog bra jobb. Men är det något han borde veta är det att felet ligger på en nivå klart över oss skolanställda. Det här handlar om politik, om att vi behöver mer resurser för att kunna ge alla elever oavsett deras förutsättningar det stöd de behöver för att uppnå kraven/målen. Politikerna som ger skolan för lite resurser och för dåliga förutsättningar borde Flovén rikta sin kritik mot. Inte mot att vi lärare, eller en del av oss, väljer att ge läxor som extra träning och som ett komplement till den undervisning eleverna får ta del av i skolan.
För tror man att vi skulle nå ett nollresultat när det gäller elever som inte når målen bara vi tog bort läxorna och i stället bara gjorde vårt jobb (som om vi inte gör det nu) är man rejält naiv och okunnig.
Jag förstår heller inte var Flovén finner lagstöd i att det är fel att ge läxor. Inte ens när han försöker förklara det i texten genom att citera lagen blir det tydligt.
Eleverna får lika tillgång till utbildningen i det offentliga skolväsendet, i skolan. Där sker ju utbildningen. Att förusättningarna för att läsa läxor i hemmet är olika från barn till barn förändrar inte det. Lagbrott? Inte som jag ser det i alla fall.
Det är heller inget som säger att läxor behöver förknippas med en tung börda, att det ska vara ett misslyckande att inte klara sin läxuppgift. Självklart förstår jag att det kan kännas så för en del elever, men då är det ju upp till mig som pedagog att skapa en positiv känsla kring läxläsningen. Det gäller att få eleverna att se läxan som en möjlighet till extra träning, nyttig repetition, något som inte behöver klaras av eller bli helt rätt utan som helt enkelt är bra träning bara man försöker och gör sitt bästa.
Förutom att läxor, om de används rätt, kan ge nyttig träning för eleverna ger de också dessa en möjlighet att träna på att ta ansvar. Ett av skolans uppdrag är att förbereda eleverna för livet utanför skolväggarna. Att då genom en hemuppgift få ta ansvar för att materialet kommer med hem, att det görs ett seriöst försök att lösa uppgiften/göra läxan och att materialet kommer med tillbaka till skolan är nyttig träning när det gäller ansvarstagande och planering av det egna arbetet.
. . . . . . . . . .
Att vara emot läxor, eller framföra saklig kritik mot skolans verksamhet, är en sak. Men det är väldigt frustrerande att läsa hur någon som ska vara expert på vissa skolfrågor uttalar sig i termer som "om bara skolan gjorde sitt jobb". Oerhört arrogant och hånfullt mot alla lärare, specialpedagoger, logopeder, annan skolpersonal och skolledare som dagligen sliter stenhårt för elevernas bästa.
Sedan kan man ju ifrågasätta hur en person som inte verkar ha någon kunskap om hur skolan fungerar kan få titulera sig expert på något som har med skolan att göra.
