alfredssons vardag

Kul att vara en del av ett lag och en trupp igen:

 

 

 

Satt och styrde med lite fotbollskrivande om min nya klubb, dock ej något officiellt än utan bara för egen del. Hursomhelst passade jag på att leta upp en del av det som jag skrivit genom åren när det gäller egna fotbollsklubbar. Det blev en hel del bloggande både om och för IK Sätra och HF Olympia. Kul att titta tillbaka, bli lite nostalgisk och läsa en del av mina gamla inlägg:

 

 

 

 

 

 

En riktig förmån i jobbet just nu är att jag får åka skridskor dagligen. Har idrott med fyror, femmor och sexor nu under vårterminen och de senaste veckorna har skridskor utomhus stått på schemat. Helt suveränt!

 

 

Redan en vecka sedan lagfesten med Hagaström förra fredagen. Det är riktigt kul att tillhöra en klubb igen och det har varit oerhört lätt att komma in i laget. I fredags hade vi en slags kick off med möte, information, en grymt fin grillbuffé från Golfrestaurangen och en del festande på det. En bra kväll och intrycket av Hagaströms SK är riktigt gott hittills.

 

I början av mitt och Karins förhållande var jag en klart sämre partner än vad jag är nu i många avseenden, men en sak var jag klart bättre på: att uppvakta henne och komma med överraskningar i vardagen för att visa min uppskattning för henne. Det är jag ärligt talat alldeles för dålig på nu. Inte för att jag på något sätt tar Karin för given i mitt liv, men det blir ändå att vardagen rullar på och dagarna och månaderna går per automatik utan att man tar sig tid att tänka utanför ramarna. 

Nu när det var dags för alla hjärtans dag ska jag erkänna att jag först i sista minuten styrde upp det här med present och lite uppvaktning. Mest för att vi egentligen var inne på att slopa alla hjärtans dag-presenter och liknande den här gången, men samtidigt också för att jag återigen var för dålig på att ta tag i det här med att verkligen visa uppskattning för och skämma bort min älskade fru.

 

Jag borde bli bättre på att visa henne den uppskattningen, det är hon verkligen värd. För även om jag är sämre på att uppvakta och skämma bort Karin så tänker jag väldigt ofta i vardagen på hur oerhört glad och stolt jag är över att ha henne som min fru.

 

Karin är en fantastisk mamma, att se henne tillsammans med våra barn är det absolut finaste och mest värdefulla i mitt liv. Hon är dessutom en grymt bra partner på alla sätt. Jag har utvecklats och utvecklas ständigt tack vare vårt förhållande och jag har de snart tio åren som vi har känt varandra att tacka för väldigt mycket. Inte minst när det gäller min personliga utveckling.

 

Med andra ord är hon värd all uppskattning som hon bara kan få, 365 dagar om året.
Sedan visar jag inte alltid det, men jag känner och tänker det och är som sagt så oerhört stolt över henne.

 

 

 

Jag har, liksom många andra människor från såväl höger som vänster politiskt och med olika bakgrund och ursprung, reagerat på att kvinnorna i den svenska delegationen som var på besök i Iran valde att täcka håret när de mötte Irans president. Jag tycker det är ett hån mot alla de iranska kvinnor, och andra kvinnor också för den delen, som har kämpat i många år för att få bort slöjtvånget som råder i landet. Iran styrs som en diktatur, mänskliga rättigheter är extremt eftersatta och oliktänkande straffas stenhårt. Exempelvis kvinnor som inte vill bära slöja. Man har de senaste dagarna - och förstås långt före det också - kunnat läsa berättelser om kvinnor som fått syra kastad i ansiktet och på andra hemska sätt straffats för sin vägran att underordna sig det patriarkala, diktatoriska styret. Berättelser som har kommit från kvinnor som själva varit utsatta, eller som slåss för de iranska kvinnornas frihet.

Trots att de förtryckta kvinnornas situation var känd sedan tidigare valde alltså Sveriges delegation från regeringen att helt underkasta sig slöjtvånget. Det trots att man gärna på hemmaplan pratar om hur feministisk vår regering och vårt land är. Jag tycker som sagt att det är ett hån och väldigt skenheligt. Man kan prata om att "ta seden dit man kommer", till viss del ska man givetvis göra det. Men att som politisk delegation, som företrädare för ett helt land, inte ta tillfället i akt och markera mot det som vi - de flesta av oss i det här landet och förhoppningsvis alla förtroendevalda politiker i regeringsstyret  - anser är förtryck och kraftigt inskränkande av kvinnors rättigheter utan i stället böja sig för stenåldersvärderingar är skamligt. 

 

Och det tycker långt ifrån bara jag.

Agerandet har naturligt nog väckt enorm kritik. Inte bara här i Sverige. Jag har följt det hela ganska ingående på nätet, inte minst via Twitter, och sett hur erkända och respekterade företrädare för människorätts- och kvinnorättsorganisationer, ledarskribenter med iransk och/eller muslimsk bakgrund och liknande har varit stenhårda i sin kritik. Alla har samstämmigt pekat på det faktum att man sviker de utsatta kvinnorna. En vars kritik får ses som extra tung i sammanhanget är Shirin Nariman (människorättsaktivist, tidigare politisk fånge under diktatorn Khomeini i Iran, slåss för ett fritt Iran och för fria kvinnor). Även vänsterpartiets Amineh Kakabaveh, som gjort sig känd för sin kamp mot islamism, sågar valet att använda slöja:

Kritiken är med andra ord utbredd och kommer från många olika håll. Men alla håller inte med om det olämpliga i den svenska delegationens agerande. Anders Lindberg, en ledarskribent som jag personligen har oerhört svårt för (det ska erkännas), går mot strömmen och spyr ur sig det här:

 

 

Bra märkligt då att den skarpaste kritiken kommer från just muslimska kvinnor och människor som kämpar för deras rättigheter.

 

Sedan finns det garanterat de med extrema högeråsikter som gärna använder den här händelsen för att trycka ner allt som har med muslimsk kultur att göra. Men att på allvar mena att en stor del av kritiken drivs av hat mot muslimer och bygga sitt resonemang på det, när verkligheten uppenbarligen är en helt annan, är ett rejält lågvattenmärke. Det är i sig också ett hån mot de frihetskämpande iranska kvinnorna, mot de som till skillnad från våra svenska politiker vågar stå upp för de kvinnornas rättigheter och mot de som ger dessa kvinnor stöd genom att nu kritisera den svenska delegationens handlande.

 

 

 

 

 

Jag reagerar alltid hårt på när lärare får i mina ögon oförtjänt kritik för hur de har agerat i olika situationer. Just i det här fallet är det inte nödvändigtvis så att lärarens agerande var rätt, eller befogat, men rektorns uttalanden är helt bisarra:

 

 

Så uselt ledarskap, så oerhört svagt och så bedrövliga signaler rektorns ord sänder. Du som vikarie är inte lika mycket värd, att eleverna inte lyssnar på dig och respekterar dig är ett mindre problem än att du agerar kraftfullt mot det respektslösa beteende du utsattes för. Ungefär så tycker jag man kan tolka rektorns uttalanden och det gör mig riktigt förbannad. 

Det kanske inte var en så pass tillspetsad situation att jag personligen hade valt att ta ut eleven från lektionen, men jag har förståelse för hur läraren i det specifika fallet agerade och resonerade. Man kan säkert tycka att det var överdrivet, men det man borde fokusera på är lärarnas rätt att behandlas med respekt från såväl elever som föräldrar och givetvis skolledare. Just i det här fallet visar tyvärr skolledaren, rektorn, prov på ett oerhört svagt och orättvist ledarskap. Inte minst genom sina uttalanden, med vilka rektorn som sagt får det att låta som att en vikarie är mindre värd än ordinarie skolpersonal och dessutom indirekt ger eleven/eleverna stöd i stället för läraren. Det är bedrövligt. Rektorn är ytterst ansvarig för verksamheten och ska väl om någon verka för att det ska vara arbetsro, bra arbetsmiljö och en respektfull attityd på skolan. I stället mer eller mindre försvarar rektorn i det här fallet elever som beter sig respektlöst och illa mot en lärarvikarie som redan i rollen som just vikarie är extra utsatt för elevers testande av gränser och provokationer. Allt annat än ett bra och förtroendeingivande ledarskap.

 

Sparka rektorn i stället, som någon av mina Twitterföljare uttryckte det. Det hade varit en lämpligare åtgärd. 

 

 

 

 

Nog för att första april är en dag att se fram emot extra i år, inte minst i Göteborg (och i Malmö med för den delen). Den 1/4 2017 är det nämligen allsvensk premiär mellan IFK Göteborg och MFF. Så att längtan efter den dagen är stor på västkusten har jag förståelse för. Men att stadens politiker verkar tro att det är första april redan är däremot mer svårförklarat. För så måste det ju vara, att de verkligen tror det. På vilket annat sätt kan annars de här förslagen förklaras?

 

 

Helt allvarligt, hur kan politikerna komma undan med såna här förslag? Det är smått tragikomiskt. Så har också just de här idéerna redan möts av väldigt stor kritik, bland annat kallats för rasistiska. Men ändå, att ens komma på sådana här förslag när ens jobb är att utveckla och förbättra samhället är bisarrt.