MFF, jobbnyheter och Lukas Graham
Om den allsvenska säsongen har varit en besvikelse har precis som ifjol Champions League-hösten varit något helt annat. Först ett nytt lysande kval med segrar mot lag som Celtic och Red Salzburg och därefter, efter de två inledande hedersamma 2-0-förlusterna mot PSG och Real Madrid, en oerhört bra insats (den bästa MFF gjort i modern tid skulle många nog hävda) mot Shakhtar Donetsk förra veckan. Jag har flera gånger skrivit att MFF stått för fantastiska insatser i CL och lyft fram tidigare insatser som de bästa jag har sett, men det här var faktiskt något ännu större.
MFF har aldrig slagit ett så starkt som det Shakhtar som kom till spel på Stadion i onsdags. De är förvisso sämre än fjolårsupplagan, men truppen kryllar av ukrainska landslagsspelare och skickliga brassar. Dessutom finns den kroatiske stjärnan Srna på högerbacksplatsen. Man kan även titta på statistiken från de första matcherna mot PSG och Real för att inse att laget har enormt med kvalité. Nog för att de förlorade med 4-0 mot Real och 3-0 mot PSG, men i mötet med PSG hade Shakhtar tydligen 18-9 i avslut och mot Real 50-50 i bollinnehav. Nu är det visserligen alltid resultatet som räknas (MFF hade väl ungefär 30 % av bollinnehavet senast men vann ändå) men de siffrorna visar ändå att det lag som Malmö slog förra veckan är riktigt, riktigt bra.
Tungt slut men läge för positiv nystart
Tungt, tungt i lördags. Jobbigt avslut på säsongen för klubben absolut närmast hjärtat, Nickebo IK. Min gamla Smålandsklubb, klubben som jag har följt sedan jag låg i vagnen och där pappa varit aktiv i så många år, åkte ur fyran. Efter att ha varit ett division 4-lag sedan 2007 (vi tog steget upp samma år, 2006, som jag flyttade till Gävle första gången) tog nu resan slut för den här gången via kval.
Det var väl egentligen inte helt oväntat. NIK tappade i princip varenda ordinarie spelare efter fjolårets säsong. Alla rutinerade utom ett par enstaka namn försvann. På bara några månader fick nye tränaren Toni Kujundzic jobba stenhårt för att få ihop en helt ny trupp. Ett tag såg det ut som att Nickebo inte ens skulle kunna ha ett lag, det saknades spelare och framtiden var oviss. Men Kujundzic och de övriga i ledarstaben gjorde ett jättejobb. De plockade ihop en trupp, svetsade samman ett lag och även om resultaten har gått emot så har rapporterna hemifrån vittnat om ett NIK där spelarna har slitit hårt för varandra.
Truppen är ung, snittåldern på startelvan har till skillnad från ifjol då den låg över 30 i flera matcher varit så låg som under 20 och det är fullt logiskt att ett lag med flera spelare utan erfarenhet från seniorspel får det tufft när man kliver direkt in i division 4. Laget har krigat på och avslutade ändå starkt innan kvalet, genom att plocka poäng i de tre sista matcherna och klara en kvalplats. Nu räckte inte det, men jag tycker ändå att såväl spelare som ledare ska ha beröm snarare än kritik.
Trots allt ska de gå med huvudet högt idag. Jag kände stor besvikelse i lördags, NIK har ju haft en viktig plats sen man föddes egentligen, men kände samtidigt att det också kan bli en riktig nystart. De har ju redan haft en sådan i år men hur tungt det än är att åka ner så går det ju att göra det till ännu en nystart, en framgångsrik sådan. NIK kommer ha nytta av det här tuffa året, det unga laget man har kommer bli stärkt av det här på sikt. När nu Kujundzic och co får tid att jobba ihop laget över en hel vinter, och inte behöver slita i sista sekunden bara för att få ihop en trupp, kommer det ge resultat.
Pappa har varit väldigt aktiv både som spelare och ledare i mängder med år i NIK och följer laget intensivt fortfarande. Vi pratade om vikten av att tränarna stannar och pappa sa då något som jag tycker väldigt bra sammanfattar vad ledarna runt laget och främst Kujudzic har betytt för NIK och då i förlängningen även hela bygden där ute: "Utan honom hade inte Nickebo funnits idag".
Det säger mycket om hur enormt stor och viktig tränartrojkans insats varit för klubben oc för folk runt den, för människor som alltid kunnat identifiera sig med och samlas kring Nickebo IK.
Att lilla Nickebo kan ställa upp med ett lag och har något som folk kan samlas runt o känna stolthet över är ändå klart mycket viktigare än vilken division man spelar i.
De runt truppen har gjort ett grymt jobb i år, trots allt. Och det är ovärderligt.
Ta med det och blicka framåt. Ser redan fram emot 2016, då kommer även de sportsliga resultaten.
Tvåårskalas, föräldrabesök och Högbo
Stolt pappa taggad för sonens tvåårsdag :)
Tankar dagen efter
Det här inlägget skrevs i fredags, dagen efter attacken på skolan i Trollhättan:
Många diskussioner angående gårdagens fruktansvärda dåd och mycket som jag tycker väcker irritation hos mig. Som Debatt i SVT igår exempelvis. Det är så oerhört enkelt för folk att sitta och tala om hur det ska vara och vad folk ska göra.
Hur kan man kritisera kommunen i det här fallet exempelvis? Eller skolans säkerhet? Vilken värld lever man i då? Har man någon koll på hur det fungerar i en skola idag? Det är naturligt att det finns en öppenhet. Det hade aldrig, om man bara ser till hur våra skolor fungerar och är utformade idag, gått att förhindra gårdagens dåd.
Sen är det väl fullständigt naturligt att eleverna står och håller med om att det vore bättre med stängda, hårt kontrollerade skolor några timmar efter att personer i deras närhet dödats.
Visst skulle man skulle kunna ha mer kontroll utan att helt inskränka friheten och öppenheten. Det är inte själva problemet att det diskuteras. Problemet är att folk direkt börjar haspla ur sig populistiska åsikter och låter som att de minsann sitter på alla problemlösningar som finns redan innan det är rimligt att man har hunnit smälta det som har hänt och verkligen kan analysera det.
Låt de närmast berörda få sörja, ta in det som har hänt och bearbeta känslorna innan ni börjar göra analyser av hur den svenska skolan bör se ut i framtiden. Vi har den skola vi har idag, den hade som sagt inte kunnat förhindra gårdagens dåd, och även om det givetvis kommer vara på sin plats framöver att diskutera huruvida kontrollerna ska bli hårdare eller inte så är det inte läge än. Och att komma med snabbanalyser samt åsikter till synes baserade mest på populistiska quick fix-tankar är det aldrig läge för.
Glada budskap förgyller jobbvardagen
Även de nya eleverna är som sagt bra. Jag har fått en underbar mentorsklass och det enda som är negativt just nu är att mitt vikariat bara sträcker sig terminen ut. Det känns så galet fel att behöva lämna den här klassen, ja att lämna de tre klasserna jag undervisar i överhuvudtaget, men samtidigt så har jag ju vetat om förutsättningarna. Men tråkigt är det.
Nu får jag ta vara på tiden som är kvar och glädjas åt de roliga spår som eleverna lämnar efter sig till mig :)
Återigen en SD-gynnande sandlådenivå
Att artisten Christer Sandelin skriver på Facebook att Jimmie Åkesson borde bli statsminister och tror att det vore en bra lösning för Sveriges utveckling är inte konstigt att många vänder sig emot och kritiserar.
Samtidigt är det så oerhört korkat att kritisera Sandelin genom att håna hans stavning och raljera kring kombinationen dålig stavning - SD-sympatier. Något flera, både kändisar och "vanligt" folk, har roat sig med att göra de senaste dagarna.
Vad har Sandelins stavning med hans åsikter att göra? Jag tycker att man kan såga hans åsikter och argumentera emot dem men gör det inte på en sandlådenivå. Sandelin må "misshandla det svenska språket", som flera kritiker har gjort sig lustiga över då det samtidigt går att tolka det som att han vill värna om det svenska, men det har ju absolut ingenting med själva kärnfrågan och debatten i sig att göra. Att Sandelin dessutom, i alla fall enligt egen utsago, är dyslektiker gör det bara än mer pinsamt att angripa hans sätt att skriva. Debattera och kritisera VAD han skriver, inte hur.
Varför är det här viktigt då? Är det inte en liten skitsak bara? Nej, jag tycker inte det. För det enda den hånfullhet och raljerande ton som ofta råder i debatten gör är att spela just SD i händerna.
Alla som redan är missnöjda, uppretade och väldigt nära att lägga en SD-röst i valurnan nästa val i händerna blir knappast mindre sugna på att ansluta sig till ett missnöjespartis supporterskara när debatten allt för ofta genomsyras av hånfullhet, raljerande och påhopp på sandlåde- och mobbingnivå.
Att folk inte inser det är skrämmande. Det vore intressant om man kunde göra mätningar på hur många tusen väljare SD har tjänat sen de gjorde debut i riksdagen bara på att deras kritiker inte har kunnat föra debatten på en vettig nivå. Allt hånande, alla raljerande kommentarer - har det någonsin lett till något konstruktivt? Svaret är kort och enkelt: nej!
Jag har skrivit det tidigare, bloggat om det, suckat tungt åt det hemma på kammaren. Åt det faktum att så många misslyckas med att föra en konstruktiv och vettig debatt som skulle missgynna SD. Hur är det möjligt att vi så kapitalt har kunnat misslyckas med detta i över fem års tid nu? Deras valsiffror säger mycket om hur debatten har förts och hur mycket (lite) konstruktivt den har fört mig sig.
Jag tycker inte det är ens i närheten av ett vettigt att rösta på ett parti som SD bara för att man är missnöjd eller irriterad över den usla debattnivån. Men det är väl ganska uppenbart att ett stort antal tycker det? Eller åtminstone anser att det är ett av flera argument för att rösta på partiet.
Är det då vettigt att bara lägga mer eld på den brasa som driver deras missnöje? För mig är svaret ett rungande nej. Men så länge många som går i fronten för kritiken mot SD och deras politik lägger debattnivån och nivån för kritiken så galet lågt som nu är fallet kommer den där brasan bara att fortsätta brinna med ökad styrka. Och alla med någorlunda tankeförmåga inser väl vad det kan komma att betyda för den politiska utvecklingen och SD:s framgångar?
Älskade barn
Att se Alva le och utvecklas från dag till dag är även det helt fantastiskt. Och att se de två tillsammans, inte minst att se dem må bra tillsammans med sin underbara mamma, är helt ovärderligt. Det går inte ens att sätta ord på. Att det dessutom är min vardag gör det hela ännu större.
