alfredssons vardag

Så var det då dags för årets sista blogginlägg och som vanligt är det då också dags för den traditionella summeringen av året som har gått. Den här gången blir det dock i lite "friare" form, inte uppstrukturerat med några rader om varje månad. I stället kommer jag ägna de närmaste minuterna, eller timmarna om jag skenar iväg i skrivandet, till att ganska fritt men förhoppningsvis någorlunda kronologiskt summera det jag minns mest från 2014.

 

 

 

...jag varje dag kunde njuta av att titulera mig pappa. Jag har varje dag, oavsett hur slitsam dagen har varit och hur mycket slit föräldrarollen än har inneburit (ganska få dagar dock, de allra flesta har bara varit härliga), känt en sådan enorm stolthet över att vi har Theo. Samma stolthet har jag känt när jag har sett Karin tillsammans med vår lille son. Hon är en fantastisk mamma och jag är stolt över att ha fått bilda familj med henne.

 

...jag för första gången på nästintill 20 år inte inledde en ny fotbollssäsong. Fram till och med ifjol har jag alltid sparkat igång fotbollssäsongen i någon klubb i samma veva som året har startat, men inte i år. Tidsbrist när jobbet i Kungsgården tog mycket tid och familjen förstås prioriterades hårt gjorde att jag nöjde mig med spel i Korpen under året.

 

...jag på allvar växte in i lärarrollen och fick ta väldigt mycket ansvar. Hårt jobb och ett rätt tungt lass att dra var det ofta på Kungsgårdens skola, men jag fick med mig många fina minnen och ovärderlig erfarenhet därifrån.

 

...jag blev vuxen på riktigt. Eller nästan, åtminstone. Det genom papparollen förstås men även genom vårt husköp. Ett radhus i Hille, precis utanför Gävle (eller i utkanten, skulle jag nog säga), budade vi ganska hastigt och lustigt hem i slutet av vintern och helt plötsligt hade vi såväl barn som kombi och hus. Ingen hund i och för sig, men framåt höstkanten skaffade vi å andra sidan en katt...

 

...svärmor Anna firades när hon fyllde 50 och det bjöds på en riktigt go fest som bland annat innehöll vår egenkomponerade låt om födelsedagsbarnet. Min sånginsats gjorde väl inga större avtryck men kul var det.

 

 

...chansen att få vara pappaledig kom. Jag är enormt tacksam över att ha fått den och är oerhört glad över att jag har varit hemma med Theo sedan maj. Det har varit lärorikt, känslosamt och väldigt roligt. Att få se honom växa och utvecklas dag för dag har varit något väldigt fint och speciellt som jag kommer vara evigt tacksam för.

 

 

...vi var på Stefan & Maries fina bröllop uppe i Axmar och om möjligt blev ännu mer taggade inför vårt eget.

 

...vi åkte ner till Helsingborg under sommaren. Ett fint återseende av en vacker stad som dessutom har spelat stor roll för oss. Att jag minst sagt ogillar fotbollslaget därifrån är ingen hemlighet men staden i sig kommer jag nog alltid att trivas i. 

 

 

...vi tog ett nytt stort kliv här i livet jag och Karin. Det då vi den 2/9, på en klippavsats i anslutning till en grotta vid Agii Apostoli Beach, sa ja till varandra och fullbordade stegen från pojkvän/flickvän via sambos till man och fru. Vårt bröllop blev om möjligt än bättre än man kunde drömma om och vi fick en perfekt dag tillsammans med vår lille son.

Nu fick jag gifta till mig efternamnet Tutturen, som alla förvisso har svårt att uttala rätt men som jag har suktat efter att bära i princip ända sedan Karin och jag träffades. Fredrik Tutturen Alfredsson, stort! Allra störst var dock förstås dagen i sig och hela vår Greklandsvistelse som gav oss fina minnen och ett antal sköna, avkopplande dagar i Chania, Kreta. En resa och en vistelse som förstås kommer att finnas i minnesbanken länge, länge.

 

Min underbara fru <3

...mitt kära MFF återigen var bäst i Sverige och nästintill överlägset spelade hem sitt andra raka SM-guld. Det framför mina ögon då jag var på plats på bortasektionen på Friends Arena när Markus Rosenberg som replik på AIK:s 2-2-mål smällde dit 3-2 bara minuten senare och därmed sköt hem guldet igen. Att MFF dessutom kvalade in till Champions League gjorde säsongen till den bästa jag har upplevt som MFF:are.

 

 

...jag fick idén att trycka en riktig bok av min minst sagt långa summering av min "fotbollskarriär" som skrevs på Jamaica hösten/vintern 2012. Min gamla svensklärare och vän Ragnar Olsson är en klippa som har tagit på sig korrekturläsarrollen. Ser verkligen fram emot när allt är klart, även om det givetvis bara är av eget intresse jag gör det.

 

...min nya arbetsgivare blev klar. Från och med den 7/1 2015 är jag i åtminstone ett år framåt anställd av Prolympia här i Gävle. En skola med idrottsprofil där jag kommer att vara mentor för en år 9-klass till att börja med under vårterminen samt agera svensk- och SO-lärare. Jag ser fram emot att börja och känslorna säger att det här kommer att passa mig riktigt bra.

 

...Karin och jag kunde räkna in sex år som par. Förhoppningsvis blir det många, många fler men vi har redan hunnit med en hel del tillsammans och mycket har hänt sedan vi blev ett par på "riktigt" hösten 2008. Jag är lyckligt lottad och utan tvekan stolt över att ha henne som fru numera. Kunde inte önska mig mer.

 

 

...fotbolls-Sverige förlorade en legend i Klas Ingesson och en omtyckt lagkapten i Pontus Segerström. Cancern är för jävlig och jag påmindes om det även när det den 14/12 var tio år sedan min bästa vän Simon förlorade kampen mot sjukdomen. Det finns också de som jag känner väl som har drabbats av oerhört tunga motgångar i år och nu förtjänar allt stöd i världen. Så 2014 var inte bara ett glädjens år, men förhoppningsvis hittar alla styrka igen på något sätt.

 

...flera i min närhet och vänkrets fick barn. Bland andra mina gamla lagkamrater Per J och "Balke" från tiden i Korsnäs BK respektive HF Olympia. Jag gläds väldigt mycket med dem och är säker på att båda blir finfina pappor. Ta vara på det killar, det är ovärderligt och fantastiskt.

 

...min forna form, som ändå var relativt god, försvann all världens väg. Min formkurva gick ner men viktkurvan gick upp. 2015 måste bli ett bättre träningsår plus innehålla en stor mängd mindre fika för min del. Bra dock att jag fick presentkort på HM i julklapp så jag kan köpa kläder som faktiskt passar nu...

 

...jag njöt av höstdagarna tillsammans med Theo och den fina pappaledigheten flög fram.

 

...mycket mer av värde förstås hände men allt kan ju inte få plats här.

 

 

 

Med de orden gör jag bokslut för det här bloggåret.

 

 

 

 

 

SD har alltså ökat trots den senaste tidens skandalrubriker och stenhårda attacker från såväl andra politiker och partier som från journalister. Många menar på sociala medier att det är helt obegripligt att partiet trots allt ändå ökar, men jag skulle hävda att det snarare är logiskt hur illa man än tycker om SD.

 

Jag har tidigare i bloggen, inför valet i september (http://alfredsson86.blogg.se/2014/august/sd-vinner-bara-pa-raljerandet.html), varit inne på att de övriga partierna samt även journalister och privatpersoner använder fel taktik mot SD. Ända sedan deras omdebatterade intåg i riksdagen för över fyra år sedan har kampen för att få bort dem därifrån bedrivits genom att man har lagt fokus på att såga, håna och raljera kring dem. Hur väl den taktiken fungerade fick vi alla se svart på vitt tredje söndagen i september i höstas.

 

Taktiken fungerade helt enkelt inte alls. Och den kommer inte att göra det i framtiden heller.

Men otroligt nog inser tydligen varken politikerna i de andra partierna, tunga ledarskribenter och krönikörer eller engagerade privatpersoner som är aktiva på sociala medier det.

 

Som amatöranalytiker tycker jag att såväl de rödgröna som Aliansen har gjort två generalfel såväl före valet som efter detsamma och även nu sedan det utlystes nyval och kaostillståndet tog över helt. 

*  Dels har de, allra tydligast nu sedan kaoset drog igång på allvar, åtminstone utåt sett lagt ner alldeles för mycket energi på att ge sig på varandra i stället för att fokusera på sin egen politik.

 

* De har också lagt alldeles för mycket fokus på SD i stället för att prata om vad de själva vill göra.

 

Jag menar inte att SD inte ska få kritiseras, tvärtom. Självklart ska man ta debatten, det tål att påpekas, men vid rätt tillfällen. Jag tror absolut inte på att bara ignorera dem utan vill tvärtom att diskussioner och bemötande ska vara ett givet inslag. Men grunden måste ju ändå vara att i första hand fokusera på sitt partis egen politik och göra allt för att nå ut med den till väljarna.

 

Jag är helt övertygad om att ett antal väljare som inte tidigare har röstat på SD nu på grund av det ovan nämna allt starkare överväger en SD-röst i nästa val. Det då folk säkerligen helt enkelt tröttnar på allt tjafs de övriga partierna emellan och på att SD ges en plats i rampljuset på bekostnad av att de övriga partiernas egen politik hamnar i skymundan och då kan upplevas som otydlig.

 

Jag är lika övertygad om att den inofficiella tävling som verkar pågå på sociala medier i grenen "håna och bespotta SD så mycket som möjligt, så fyndigt som möjligt" får en del människor att i ren protest mot debattklimatet och nivån på det hela lägger sin röst på SD.

 

Det kan poängteras en miljon gånger: kritisera, ta debatten, gör det sakligt och se till att ha konkreta, skarpa argument själv först. Då kan man förmodligen prata ner SD och deras sympatisörer, eller åtminstone övertyga de väljare som står i valet och kvalet om huruvida de ska rösta på SD eller inte om att inte göra det. Aldrig annars. Det är dags att inse det nu, om man inte vill att SD ska segla iväg upp mot 20 %.

 

Samtliga partier i riksdagen utom just SD står inför en stor utmaning nu. Det är upp till de rödgröna (eller om det nu bara blir de S-röda) och Alliansen att skapa en så stark politik som blir tydlig nog att nå ut till väljarna och som av dessa anses utgöra ett seriöst, starkt regeringsalternativ. Det är den vägen de ska gå för att på sikt nå sitt mål att marginalisera och utestänga SD. Den andra vägen, den som kantas av felriktat fokus och fler uttalanden om SD:s politik än om den egna, leder bara fel.

 

För mig är det solklart. Väljarna vill ha en tydlig politik, klara svar och lösningar som känns trovärdiga på de problem och utmaningar som finns i landet idag. Hade de rödgröna eller Alliansen haft det i nog hög utsträckning så hade vi förmodligen inte stått här med ett politiskt kaos och ett utskällt SD som trots allt når rekordsiffror.

 

Nu har i mina ögon allt för mycket fokus lagts på vad SD säger och gör. Ett antal av deras väljare har säkert känt att de övriga partierna inte är tydliga nog, inte har en nog stark politik och därmed inte utgör ett trovärdigt alternativ och då lagt sin röst på SD i missnöje..

 

 

Riksdagspartierna har delvis själva har satt sig i den här sitsen. Det genom att gå ner på en sandlådenivå utan dess like. Jag är ganska säker på att vi är många som nu är innerligt trötta på att höra de olika partiföreträdarna såga varandra i medierna och se hur de lägger allt fokus på att lägga över ansvaret på motparten.

 

Jag har tidigare här i bloggen uttryckt att jag tycker Alliansen gjorde rätt som inte hjälpte Löfvén efter dennes agerande under valrörelsen, men oavsett vad man anser i den frågan borde man se att allt för mycket inom politiken har gått ut på att hugga och veva mot meningsmotståndarna (dels när det har handlat om rödgrönt mot blått, dels när det har handlat om de tillsammans mot SD) i stället för att ge tydliga signaler om vad man själv faktiskt ska åstadkomma. Eller rättare sagt om HUR man faktiskt ska åstadkomma de förändringar

och förbättringar som man säger sig vilja se.

 

 

Det jag har så oerhört svårt att begripa är att de inte har ändrat taktik vid det här laget. Hur kan de styrande politikerna och för den delen också de journalister som jobbar mot SD undvika att se hur illa deras taktik har fungerat? Det är helt obegripligt.

Jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta när det drog igång för fullt igen efter att SD hade fällt regeringens budget. Direkt så började det kastas skit mot varandra - igen. Tror partiföreträdarna verkligen att väljarna är intresserade av änne en debatt på sandlådenivå om vems fel saker och ting är? Det pratas så mycket om vikten av att ta ansvar, men politikerna verkar ju samtidigt mer intresserade av att tala om vilka som INTE tar sitt ansvar än av att knyta näven och verkligen axla ansvaret själva. Det blir sandlåda av alltihop och jag är helt säker på att den låga debattnivå som just nu råder gör att väljare tröttnar och röstar på SD som en ren protest mot allt meningslöst tjafs.

 

 

En annan sak som borde leda till självkritik snarare än enbart till en attackvilja är det faktum att SD i grund och botten har en riktig kärnfråga: invandringen. Det är ju knappast något nytt för de övriga partierna och att de då inte, trots att fyra år har gått sedan SD:s riksdagsintåg, har lyckats övertyga väljarna om att de har bra lösningar på de problem SD trycker på är för dåligt. Det finns säkerligen ett antal procent av väljarna som röstar på SD för att de helt enkelt inte vill ha invandring eller åtminstone ha en begränsad sådan, men samtidigt finns det säkert ett relativt stort antal väljare som inte hade röstat på partiet om de andra blocken hade presenterat tydliga svar på det som SD problematiserar. I stället väljer man allt för ofta i mina ögon den enkla vägen, den där man mer eller mindre slår fast att ni är rasister medan vi vill vara ett öppet, mottagande land. Givetvis inget fel med budskapet, men många väljare kräver garanterat också raka, tydliga svar på vad partierna vill göra för att få till en så lyckad integration som möjligt där nyanlända kommer in i det svenska samhället, i högre utsträckning kommer in på arbetsmarknaden etcetera.

 

Det borde vara enkelt för partierna att komma med tydliga svar som motargument till SD:s upprabbling av de problem invandringen enligt de sistnämnda innebär. När politikerna nu har suttit på vetskapen att det här är SD:s nyckelfråga, deras enda egna fråga egentligen, i drygt fyra år är det märkligt att de inte på ett bättre sätt har kunnat diskutera frågan. De borde kunna ha lagt fram det så här: "Ni säger att invandringen leder till stor arbetslöshet och utanförskap. Något som vi gör det här, det här och det här för att motverka och vi är övertygade om att våra insatser kommer leda till fler jobb för invandrare och därmed leda till lyckad integration. Punkt slut." Mer tydlighet, fler konkreta lösningar. Jag tror också att samtliga partier hade vunnit på att våga erkänna att det också finns en problematik och en utmaning som måste lösas och klaras av. Vi ser ju exempelvis idag hur bristen på boende för asylsökande och ensamkommande flyktingbarn gör läget riktigt tufft för migrationsverket, socialtjänsten etcetera. Det är självklart att det finns svårigheter också och jag tycker att man borde lyfta fram såväl de positiva sidorna som de svårigheter som uppstår. Genom att göra det och samtidigt vara tydlig med vilka lösningar man har tror jag att man vinner väljarnas förtroende i en mycket större utsträckning än som nu när man knappt vågar ta i frågan för rädslan att spela SD i händerna. Något som snarare görs när frågan undviks eller inte får några tydliga svar.

 

Ett talande exempel är när Reinfeldt före valet tog upp frågan och nämnde att det innebär en svår utmaning. Då blev det ju genast ramaskri från vissa håll där man ansåg att han nästintill var och klev i SD:s spår. Tvärtom är jag övertygad om att de borde ha tagit tag i SD:s kärnfråga på det sättet mycket tidigare. Som sagt, det hade varit bättre att lyfta fram såväl positiva saker som svårigheter och utifrån det gett tydliga svar på hur man tänkte hantera integrationspolitiken. Då hade man tagit udden av frågan, det hade inte varit så laddat längre och SD hade inte kunnat spinna på att de andra partierna inte tar ansvar för invandringspolitiken. Hade de fått svar som motargument hade de varit tvungna att utveckla sina egna argument. Nu har de i stället kunnat luta sig tillbaka och använda samma argument gång efter gång samt kunnat trycka på att de andra inte har några svar.

 

 

Till sist tycker jag att det görs självmål efter självmål när man i stället för att konstruktivt kritisera SD snarare ägnar sig åt att agera enbart provocerande. Främst tänker jag på Rossana Dinamarca, Vänsterpartiet, och hennes agerande under hösten. Oavsett om hon tycker att SD enbart är rasister eller inte är det inte speciellt taktiskt eller smart att kliva in i riksdagen med texten "SD = rasister" på sin tröja. Vad vill man vinna på det? Jag förstår om man vill föra fram sin åsikt, men det kommer inget konstruktivt ur den typen av åsiktsförklaring överhuvudtaget.

 

Jag begriper heller inte vad det var för mening med att vägra kalla Björn Söder för herr talman nu häromdagen. Att dessutom svara med "du är inte min talman" är i mina ögon bara ett omoget agerande. Att ta på sig rollen som någon slags tonårstrotsig rebell blir bara fånigt om man är 40 år gammal och jobbar som högt uppsatt politiker. Läser också nu att det i dagens riksdagsdebatt har skett fler protester mot Söder i form av att han hälsats med "shalom, herr talman" samt herr talman på samiska. Ärligt talat tycker jag det sättet att tackla hans kontroversiella uttalanden om vilka som är svenskar eller inte bara är rent jäkla trams. Jag kan förstå protesten men inte sättet den utförs på. Oavsett hur tveksam Söder är i rollen som talman och hur stor idiot man än tycker att han är så är den typen av hån och kritik inte rätt sätt att svara med. Då lägger man sig på en löjligt låg nivå själv, det finns ingenting konstruktivt i det alls och även om man bara är ute efter att visa sitt missnöje blir det bara pinsamt tycker jag.

 

Det är ju inte alla som redan är starkt emot SD som ska övertygas om att partiet och dess företrädare inte hör hemma i riksdagen. Egentligen inte heller de som röstar på SD enbart för att partiet vill stänga gränserna. För de kommer inte ändra sitt röstande i nästa val ändå, de är redan övertygade åt andra hållet. Däremot är det ju de som inte är helt säkra på sitt val, som står lite mittemellan SD och något annat parti som i så fall ska övertygas om att välja något annat alternativ än Sverigedemokraterna. Och jag vågar nästan lova att ingen som har tankar på att rösta på Jimmie Åkessons gäng kliver längre ifrån dem tack vare sådana aktioner. Tvärtom.

 

De här "incidenterna", eller vad man ska kalla det, som jag nyss tog upp är bara några exempel på där menar att man tyvärr bara bjuder SD på väljare. Genom att provocera i stället för att argumentera skapar man garanterat bara ett debattklimat som får väljarna att tröttna på politikerna/politiken i allmänhet. Något som i förlängningen kan leda till att de väljer att rösta på SD i rent missnöje och av ren irritation.

 

Dessutom är jag lika säker på att den typen av sätt att tackla SD och deras politik, uttalanden och så vidare enbart förstärker känslan av att SD är det rätta alternativet hos de som redan nu är SD-väljare. Vi mot dom-känslan och åsikten att alla är emot oss stärks och då har man bara lyckats SD ytterligare. Det trots att syftet är det motsatta. Men är det inte självklart att du aldrig kan omvända någon och få personen att omvärdera sina värderingar/tankar genom att bara provocera. Inte heller genom att gång på gång tala om för personen i fråga att partiet (eller vad det nu än gäller) stöttar är ett jävla skitparti och att denne per definition är en idiot för hur denne röstar. Klart att man kan tycka det, men du kommer aldrig komma någonstans genom att enbart använda den retoriken. Åtminstone inte om ditt syfte är att få färre personer att stötta SD.

 

 

Med den taktiken som politiker, journalister och helt vanliga Svenssons allt för ofta använder nu kommer vi - som jag har varit inne på tidigare - bara att få se ett starkare SD efter vårens val. Och jag är oerhört förvånad över att fler inte verkar inse det.

 

Tydlighet i allmänhet och i debatten mot SD i synnerhet samt fokus på det egna partiets/blockets politik i stället för i stor utsträckning kasta skit på andra är i mina ögon nyckeln för samtliga partier i nuläget för att det här politiska kaoset ska kunna lösas. Sedan tror jag inte att man ska hoppas på snabba resultat, det här är ett arbete som måste vara långsiktigt. Men jag är helt övertygad om att det är den rätta vägen att gå.

 

Ju lägre nivå det blir på debatterna partierna emellan, ju Det är dags att våra svenska politiker kliver ur sandlådan de faktiskt har satt sig i och att samtliga tar ansvar, inte bara pratar om det.

 

I söndags var det min absolut närmaste barndomsvän Simons dödsdag. Hela tio år har sprungit iväg nu sedan den där decemberdagen i skolan då våra två mentorer klev in i klassrummet under en lektion. Med sig hade de ett ljus vill jag minnas och direkt förändrades stämningen i rummet. Jag tror nog att de flesta förstod, man begrep vilket hemskt besked som väntade och det kändes som att hela kroppen frös till is. Det var en hemsk dag, en dag som jag alltid kommer att minnas. En dag som jag trots allt inte heller vill glömma. Den ska finnas där i minnet och minnesbilderna från den kommer att vara viktiga att bära med sig för min del trots att det var oerhört tungt och jobbigt då. Jag vill kunna berätta för Theo en dag i framtiden, jag vill trots att det smärtar kunna dela med mig av tankarna och känslorna från det där ögonblicket.

Mycket har hänt sedan dess och jag har blivit enormt många erfarenheter rikare. Jag hade önskat att Simon också skulle få chansen att uppleva en massa saker och ta många fler lärorika, roliga och spännande kliv här i livet. Tyvärr ville den förhatliga cancern annorlunda och vi var många som förlorade en fantastisk vän och människa den där dagen för tio år sedan.

Många tankar har förstås passerat genom huvudet sedan dess. Inte minst sedan vi fick Theo har jag tänkt tillbaka på tiden som var och på den vän som aldrig fick chansen att leva sitt liv fullt ut. Jag har tänkt på hur lyckligt lottad jag är, på vilken tur jag har haft här i livet och på hur orättvist det är att Simon inte fick samma chans.

Samtidigt känner jag mig stolt när jag tittar på min älskade fru och vår lille son, inte minst för att jag vet att Simon hade varit stolt och glad för min skull om han hade varit här och fått träffa dem. En dag kommer jag med glädje och värme berätta om honom för Theo. Jag kommer att berätta om allt roligt vi gjorde tillsammans och om hur vi växte upp sida vid sida genom åren. Jag kommer även att berätta för honom om hur stark Simon var, hur han slet mot cancern och aldrig någonsin gnällde ens de dagar han verkligen mådde för jävligt. Jag kommer säkert också med tårar i ögonen förklara för Theo hur det kändes den 14/12 2004, strax efter klockan tio på förmiddagen, när vi fick beskedet att Simon till slut hade tvingats ge upp sin kamp. Det kommer vara jobbigt då också, men jag är övertygad om att jag samtidigt kommer känna en enorm styrka såväl från Simon som från Theo. Båda två väldigt viktiga personer i mitt liv och som nu är närvarande på olika sätt.

För Simons kamp tog visserligen slut den natten, några timmar innan vi fick reda på det. Men han lever ändå i allra högsta grad kvar i mitt och väldigt många andras liv.

 

 

 

Jag är långt ifrån någon resvan person sedan tidigare, men tack vare att Karin alltid har tyckt om att resa och se sig om så har jag sedan vi flyttade tillsammans fått uppleva många roliga och intressanta resor. För varje gång har jag blivit allt mer taggad på att se fler städer och nya platser. Hittills har det blivit ett antal såväl här i norra Europa som i de södra delarna av samma världsdel och en del mer långväga turer.

 

 

Hursomhelst, under slutet av förrförra veckan var det dags för kryssning och när vi klev i land i Helsingfors kunde jag lägga ytterligare en stad till resesamlingen.

 

Det var riktigt skönt att komma iväg en sväng och att få tid till att göra något tillsammans hela familjen. Nu var det väl ingen större utsvängning att åka båt till Helsingfors och spendera en natt där, men bara själva grejen att göra något utan stress och måsten var oerhört välkommen. Dessutom hittade vi på roliga saker där.

 

Naturhistoriska museet.



Fler björnar...


Dinosaurieskelett på Naturhistoriska. Intressant och lärorikt, helt klart.

 

Vi hann inte se jättemycket av själva staden, exempelvis inte de gamla delarna som ska vara sevärda, men vi tyckte oss ändå kunna summera med "en vanlig storstad, kunde ha varit Stockholm men med vänligare attityd, mindre vassa armbågar och lite lägre tempo". Något i den stilen skulle man kunna beskriva Helsingfors som.

 

Vi passade på att besöka deras naturhistoriska museum på fredagen och på lördagen innan det var dags för hemresa åkte vi ut till Sealife, ett vattendjurscenter som innehöll allt från hajar till giftiga grodor. Båda besöken passade både oss och Theo. De passade också med tanke på vädret som inte direkt lockade till utomhusaktiviteter.

 

 

 

Tiden rusar iväg (en klyscha men den passar nu) och bloggandet har hamnat på hyllan igen de senaste veckorna. De har bara flugit förbi och vi har bland annat hunnit med att ha min mamma på besök några dagar, att fira första advent hos svärmor, vara på invigningen av Gävlebocken och åka på kryssning till Helsingfors.

 

Med andra ord har vi, utöver vardagen i sig, haft en hel del på programmet. Så pass mycket att jag inte har hunnit, eller inte har tagit mig tid, att skriva något här. Men en snabbsummering i bildform av den senaste tiden ska väl ändå hinnas med nu.

 

Under en av helgens nätter attackerades polisen i Hagsätra i Stockholm av ett gäng ungdomar som kastade brandbomber, förstörde byggnader och bilar, kastade knallskott och dessutom enligt vad som har framkommit i medierna varit maskerade (åtminstone vissa av dem). Det borde i min värld varit en given förstanyhet och händelsen borde ha granskats väldigt ingående då den enligt mitt sätt att se på det var ett påhopp på samhället och demokratin. Men flera av de viktigaste aktörerna bland våra medier tyckte tydligen annorlunda, något som fick mig att reagera och posta följande Facebookuppdatering i söndags kväll:

 

Egentligen är jag så trött på allt snack och all röra inom politiken i Sverige just nu så jag borde inte skriva om det. Men jag vill ändå knyta ihop mina egna tankar och reflektioner kring den senaste tidens turer genom att summera hur jag tänker i punktform.

 

* Stefan Löfvén kan väl ändå inte (ska inte göra det) förvänta sig att Alliansen helt plötsligt vill samarbeta efter att han valrörelsen igenom varit den mest attackerande av alla partiledarna och gång efter annan såväl sågat som hånat Alliansen? Helt logiskt och givet att de blå nu inte vill hjälpa honom enligt mig.

 

* Man kan tycka att Alliansen borde ha hjälpt Löfvén och co för att stänga ut SD från inflytande. Men med valrörelsen i färskt minne plus att de ska företräda sina väljare och den politik de har valt tycker jag inte att man kan klandra dem för att inte stötta regeringens budget nu. Det hade i mina ögon varit mer märkligt om de trots allt hjälpt de rödgröna.

 

* SD agerar också logiskt. Löfvén kritiserar dem men vad hade han väntat sig? Självklart tar SD chansen att få inflytande nu när bollen är upplagd på straffpunkten och målet är tomt. De begriper givetvis vid det här laget att inget av de andra partierna kommer att samarbeta med dem eller ge dem inflytande och då är det fullt logiskt att de själva tar chansen att få inflytande när läget ges. Allt annat hade varit oerhört märkligt. Att man kan tycka vad man vill om partiet är en sak men att de agerar som de gör nu känns som en självklarhet. Man kan heller inte prata om praxis och att de borde ha lagt ner sina röster då läget nu är helt annorlunda än vad det brukar vara. Det finns helt enkelt ingen praxis som borde gälla då den nu uppkomna situationen, med ett blockfritt parti med så stor väljarskara, känns unik.

 

* Löfvén pratar om vikten av samarbete och ansvarstagande och riktar skarp kritik mot Alliansen. Men då tycker jag han glömmer några väsentliga saker. Exempelvis att han själv som sagt hånade Alliansen rakt igenom hela valrörelsen samt att han så sent som i slutdebatten stod sida vid sida med Jonas Sjöstedt (de var rent av enhetligt klädda, som ett fotbollslag i princip) för att direkt efter valet fullständigt förnedra samme Sjöstedt och vända V ryggen. Med det agerandet i färskt minne känns det inte trovärdigt när samme man nu står och pratar om hur man ska agera gällande samarbete.

* Löfvén utlyser nyval och även det är väl trots allt logiskt i den här röran. Han måste försöka slåss för att behålla regeringsmakten, det är han skyldig både sig själv och sina väljare. Kanske gör han även rätt om han (och partiet) väljer att gå till val på egen hand. Hans agerande mot V var fult och smutsigt, men S "riktiga" linje kanske lämpar sig bättre att få driva på egen hand utan vare sig V och MP. Klargör man det även utåt kan det vara ett steg i rätt riktning för S.

 

* Jag tror att det är farligt att resonera som så att SD kommer tappa väljare för att de har svikit väljargrupper, exempelvis pensionärerna, med sitt agerande nu efter valet. Det är visserligen möjligt att en del känner sig svikna, men merparten av deras väljare fokuserar säkerligen mest på invandringsfrågan och/eller är missnöjda med resten av politikerna och de alternativ som ges snarare än att de väljer SD för andra sakfrågors skull. Så risken finns nog att de snarare kan tjäna väljare på att tydligare ha en konkret fråga som de är extremt tydliga kring.

 

Dessutom har ju bland andra S på liknande sätt svikit väljare genom att såväl bryta flera avtal med de blå som man gick till val på (S-väljarna mest högerut kan väl inte vara allt för nöjda över det) som genom att helt plötsligt vända V ryggen och nu börja prata om att man hade varit beredda att ge ministerposter till alliansföreträdare (de mer vänsterinriktade S-väljarna kan inte ha varit med på det tåget direkt). Så om vi ändå håller oss till "svekresonemanget" finns det nog all anledning att känna oro hos fler partier än SD.

 

 

Sammanfattningsvis tycker jag att alla läger har agerat så som man kunde vänta sig och faktiskt på det sätt som är mest rätt mot deras respektive väljare. Att det sedan har lett till kaos kan man beklaga men det är trots allt logiskt som läget har sett ut sedan valet.