alfredssons vardag

2-9 mot Brynäs IF förra helgen följt av 0-8 mot Järbo IF i lördags. Det samtidigt som Hedesunda vann sin match i helgen och därmed definitivt skickade ur oss ur division 4.

 

Hagaströms SK degraderade ur fyran 2017,

 

Något som med tanke på de nämnda resultaten - och säsongen som helhet - egentligen var helt logiskt. Vinner man endast två av 21 hittills spelade matcher, förlorar 17 av dem, så räcker man helt enkelt inte till. Siffrorna är skoningslösa och förstås sanna. Vi har inte varit nog bra.

 

Å ena sidan kan man prata om små marginaler, om att vi spelat bra i flera matcher och att vi lärt oss mycket. Å andra sidan är det som sagt så att siffrorna inte ljuger på något sätt. Vi har varit för dåliga. Vi har släppt in oerhört många mål, vi har läckt defensivt och även om vi haft flera offensiva spelare som spelmässigt har presterat bra har vi varit ineffektiva i motståndarnas box. Det är alldeles för mycket som inte har varit av nog hög kvalitet i Hagaström 2017. Det kommer vi inte ifrån tyvärr.

 

För min egen del har jag varit med om två nedflyttningar i A-lagssammanhang. Dels den här, dels nedflyttningen 2008 när jag spelade för Korsnäs BK och vi, efter en bedrövlig höst och en avslutande först i slutomgången, förlorade vår division 4-status. Det var riktigt tungt i söndags att få beskedet att Hedesunda vunnit sin match och att chansen att hänga kvar därmed var borta, men samtidigt var det en annan känsla 2008. Då hade vi förvisso nio raka förluster under hösten, men slog NorrHam i säsongens näst sista match och hade chansen inför den avslutande omgången. När vi förlorade mot Saik i sista matchen och därmed var ute ur fyran blev det mer definitivt, mer brutalt, än den här gången. Nu fanns förstås hoppet om att Hedesunda skulle förlora och att serien skulle leva in i det sista, men samtidigt så var det en allt för tunn livlina att förlita sig på och därmed blev inte besvikelsen så påtaglig hos mig själv som när slutsignalen gick den gången och allt blev så svart på vitt.

 

Det är självklart en stor besvikelse att återigen behöva lämna en division för att ens eget lag inte räcker till. Det är tungt, ledsamt och frustrerande. Men även om det går att analysera den här säsongen i all evighet och ta isär den i väldigt små beståndsdelar för att försöka utröna vad exakt som gick fel så är det egentligen - hur vi än vänder och vrider på det - inte mycket mer att säga om slutresultatet. Vi var inte bra nog, dessvärre.

 

Nivån?
Jag tycker det är pinsamt.
Och hade tyckt samma sak om det varit från en borgerlig politiker.

Tyvärr är Johansson långt ifrån ett undantag och ensam när det gäller att agera så här. Det är vardagsmat att politikerna agerar så här i sociala medier numera och det är så oerhört tröttsamt.

 

Det är förstås inte ett skolproblem, det är mycket större än så. Segregation, kriminalitet och ojämlika levnadsförhållanden sliter sönder samhället på många platser idag och det är oundvikligt att det också syns i skolan. Därför blir jag irriterad när reportern i reportaget försöker pressa skolledarna angående de svaga resultaten och de stora problem som omgärdar deras skolor. Det kan absolut vara så att lärarna har brister, det är väl snarare logiskt än otänkbart med tanke på att många skolor tvingas ta in outbildade och väldigt oerfarna lärare idag, en det är ändå väldigt orättvist att kritisera skolorna för hur situationen ser ut. Tänk er själva att som lärare gå till jobbet varje dag och vara orolig för att det ska bli allvarliga bråk mellan elever, att du ska utsättas för våld och med vetskapen om att det med stor sannolikhet kommer vara en okontrollerbar situation i ditt klassrum. Skulle du ens gå till jobbet då? Skulle du känna att det var värt det? Skolan kan absolut bli bättre, det finns många skolor som inte håller måttet av olika anledningar, men att ge skolorna och lärarna skulden för att många elever hamnar i kriminalitet är både orättvist och att göra det för enkelt för sig.

 

Jag tycker det är fruktansvärt att höra hur en del kollegor har det. Att inte medierna, politikerna och allmänheten i sig reagerar mer på det här är också för jävligt egentligen. Det är bra att det lyfts i Uppdrag Granskning, men det är bara toppen på isberget och det är ett så allvarligt, stort problem att det borde uppmärksammas klart mer. Var är debatten och var är krafttagen för att försöka lösa en situation som redan har spårat ur å det grövsta på flera håll? Hur var det Fridolin, skulle inte skolan fixas på ett par månader? Jag vet att det egentligen är fånigt att dra upp det där gamla llöftet och det är som jag varit inne på redan inte ett isolerat skolproblem, tvärtom. Men det är ändå uppseendeväckande att mer inte görs och att politikerna inte verkar ta det här på allvar.

 

 

Hastigt och lustigt har vi nu passande nog, med tanke på hur vi numera bor, blivit båtägare. Vi satt i tisdags kväll, kikade på en del alternativ (eller ärligt talat, Karin var flitig och gjorde det, jag satt mest vid sidan av och nickade lite med jämna mellanrum) och vips så hade vi, dagen efter, köpt oss en liten båt.

Den röda här på bilden är numera vår och kommer säkerligen användas flitigt de närmaste månaderna och åren. Det ska erkännas att jag var skeptisk, jag kände mig inte alls säker på att det här var ett bra köp först. Men när svärfar entusiastiskt hade konstaterat att "det är ett kap" och jag själv hade hunnit pröva den på en kort tur i sjön utanför vår tomt svängde min uppfattning helt. Det här är verkligen ett klockrent köp!

Sjön ligger så galet fint, egentligen oavsett väder men inte minst en sensommarkväll som den då vi la i båten, och att nu ha möjlighet att ge sig ut på en avkopplande roddtur när man vill känns grymt.