alfredssons vardag

Det datumet, 14/12, är speciellt varje år.

Varje år medför den dagen många tankar, väcker många minnen.

Ofta är det då skönt att skriva av sig, även om det behovet oundvikligt blir mindre med tiden.

Samtidigt letar jag efter orden, efter de rätta formuleringarna som gör känslorna inombords rättvisa.
Ibland räcker det nog dock egentligen med att plocka fram sådant som har skrivits, för det stämmer så väl in på hur det fortfarande är:

 

 

Idag, på årets näst sista dag, var jag förbi Simons grav. Det sker alldeles för sällan numera, det är inte många gånger per år jag är hemma numera. Men besöket idag var värt mycket. Att vara där helt själv, kunna tänka efter och känna från hjärtat helt i lugn och ro, var värdefullt. Det väckte, likt årsdagen, minnen och det var skönt att få lite tid att minnas. Den stunden tar jag med mig in i 2018.

 

 

Det har stormat en del på nätet efter den här kommentaren på Twitter från terrorexperten Magnus Ranstorp:

 
Det är ju så, det är uppenbart vad Ranstorp syftar på och vad han efterfrågar. Det går väl knappast att undgå att förstå? Därav förstår jag inte de som är seriöst kritiska och menar att åsikten är så felaktig. Det är uppenbart att polisen i Sverige gör ett jättejobb men saknar resurser och det är lika uppenbart att ansvaret vilar tungt på politikerna. Många, inte minst poliser, har krävt krafttag mot den här typen av brottslighet i samband med de kraftfulla attacker mot poliser som skett i år. Detsamma gör Ranstorp, men med andra ord. Märkligt att en del inte förstår det.

Än värre är det när det kommer till alla de som hånar Ranstorp och gör sig löjliga kring hans titel som expert. Lever ni under en sten? Ranstorp är en internationellt erkänd terrorexpert, han är inte någon av alla dessa självutnämnda tyckare som dyker upp titt som tätt. Tvärtom. Att ironisera kring hans kompetens och experttitel gör bara att man själv framstår som ganska korkad.

 

Varför gör sig folk dummare än vad de är?
Det kan man fråga sig relativt ofta.

Å andra sidan har vi ett debattklimat och ett samhälle där många på fullt allvar verkar tro att Henrik Schyffert är expert inom migrationspolitik och att Jonas Gardell (eller annan valfri tyckare som helt plötsligt poppar upp) besitter stor kunskap om problem inom fotbollens supporterkultur. En verklighet där folk på fullt allvar lyssnar mer på ovan nämnda herrar, och andra hobbytyckare, än på personer som faktiskt har kompetens inom aktuellt område. Då kanske man inte ska ha så höga förväntningar på debatten heller.

 

 

Att minska stress genom att ta bort nationella prov tycker jag är helt fel väg att gå. Varför ska jag snart förklara. 

 

 

Däremot är jag övertygad om att dagens informations- och mediesamhälle inte bara skapar många bra möjligheter utan även leder till att inte minst ungdomar blir mer stressade. Jag blir själv det. Jag är alldeles för dålig på att låta mig vara otillgänglig, jag har ständigt koll på mobilen och givetvis tittar jag till när det dyker upp någon notering. Precis som väldigt många barn och ungdomar i skolåldern. Det är självklart att det skapar en stress att hela tiden hålla sig uppdaterad, känna oskrivna krav på att själv synas och höras i olika mediekanaler och att jaga likes till höger och vänster. Det - i kombination med krav och normer på hur du ska se ut, hur du ska vara etcetera -  skulle jag hävda skapar en osund press på väldigt många unga människor idag. 

 

Jag tror det är klart viktigare att vägleda ungdomar i informationshantering, lära dem sålla bland all information och hjälper till att skapa ett sunt förhållande till sociala medier, smartphones och dylikt än att lätta på kraven i skolan. 

 

Är det så att elever trots allt upplever just prov och i synnerhet nationella prov som väldigt stressande jag pressande tror jag ändå inte att det är utvecklande eller givande att plocka bort nationella prov. Det är inte mindre krav som är lösningen. Det är bara en björntjänst. Eleverna ska ju förberedas för ett liv utanför skolan, för arbetslivet och liknande. Då behöver de lära sig att hantera stress och krav, inte genom att man så fort det tar emot befriar dem från krav utan genom att vi inom skolan hjäper dem att hitta strategier för att hantera stress av olika slag.

 

Blir eleverna stressade av de nationella proven gäller det exempelvis att hitta ännu bättre sätt och nya strategier när det gäller förberedelserna inför proven. Ju bättre förberedd du är, ju större chans att du kan klara av stressen och kraven bra. Är stressen delvis eller helt orsakad av andra saker, som sociala medier och likehets, gäller det att hitta strategier för att klara av det också. Även där kan säkerligen skolan hjälpa till, stötta och utbilda på olika sätt. Att stänga av den smarta telefonen eller avsluta sina konton på sociala medier vore, likt mindre antal nationella prov, en lösning på kort sikt men inget som skulle leda till utveckling i ett längre perspektiv. Det gäller att snarare att lära sig hantera krav och stress än att ducka och undvika situationer där man riskerar att känna sig stressad.

 

Sedan går det att diskutera hur stor betydelse de nationella proven ska ha för betyget, hur tungt de ska väga kontra det mer vardagliga skolarbetet i form av läxtest, prov och inlämningsuppgifter. Det är dock en helt annan diskussion och även om man är för att minska vikten av de nationella proven har jag svårt att se på vilket sätt minskade krav skulle hjälpa eleverna på sikt.