alfredssons vardag

40 minuters spel i Korpen. Sliten kropp dagen efter. Man får ju ärligt säga att det känns att matchformen inte är på topp. Det är ett tag tills jag är redo för 90 minuter på hög nivå igen...

 
 . . . . . . . . . .

 

För snart tre veckor sedan var vi inbjudna till Jonas och Maries bröllop på Hedvigs trädgårdar. Det var riktigt stort att få gå på en kompis bröllop. Jag och Jonas har känt varandra sedan jag började spela fotboll i IK Sätra i januari 2009 och vi direkt kom överens riktigt bra. Att nu, för första gången någonsin, få vara med om att en nära vän gifter sig var kul och förstås något speciellt. Det blev en fin eftermiddag med trevligt folk och det var fint arrangerat. Ovanligt att ha bröllop på ett sånt ställe, men desto roligare och finare. 

 

Stort grattis, återigen, till brudparet Norström Pettersson! 

 

 

 

Förra helgen var det en drömlördag för barnen, inte minst för Theo. Öppet hus hos räddningstjänsten, på brandstationen här i Gävle, följt av ett besök på järnvägsmuseet där det var någon form av jubileumsfest med massa aktiviteter. Det kunde inte bli mycket bättre för en brandbils- och tågälskande treåring. Även vi vuxna fick en givande dag. Det var ju kul för mig också att få spana in brandbilarna, provsitta en och testa brandmanskläder. Man var som en liten pojke för några timmar :)

 

 

 

 

Ja, idag fyller vår älskade lille Theo tre år. De här åren som har gått sedan vi fick vår lilla älskade, underbara och charmiga son har gått nästan läskigt fort. Samtidigt har de ju gett oss så grymt många fina stunder, minnen och skratt. Det har varit år som har varit fyllda av stolthet och glädje, jag tänker varje dag på hur lyckligt lottad jag är som är pappa till Theo och hans syster Alva och på hur enormt stolt jag är över att vara det. Att ha fått uppleva de känslorna och varje dag i tre års tid kunnat titta på Theo med stolthet och kärlek i blicken är stort och något som jag är väldigt glad för. 

 

Det har också varit en enorm förmån att få följa en människas utveckling i livet från start. Theos framsteg, hans utveckling och lärande har varit både roligt och fascinerande att få följa på nära håll. Precis som det förstås är med Alva. Att dessutom nu få se de två sida vid sida är om möjligt ännu större. 

 

Jag är så otroligt stolt att få vara pappa till de här två små underverken och kan bara säga grattis gubben på treårsdagen, jag älskar dig mitt absolut mesta. 

 

 

 

 

Idag är det två år sedan vi sa ja till varandra i utkanten av en grotta, vid en underbar liten  undangömd strand, en varm sommardag utanför Chania på Kreta.

Ett riktigt drömbröllop och en av de överlägset största dagarna i mitt liv.
Vi hade en väldigt fin dag där för två år sedan och det är en dag jag kommer minnas för resten av livet.

På de två åren som har gått har vi garanterat utvecklats, och utvecklat varandra, ytterligare.

Vi har både jobbat, varit föräldralediga och fått nya jobb båda två.

Vi har gjort oss hemmastadda här i Hille.

Vi har fått se Theo växa, lära sig en massa saker och bli till en egen, underbar liten individ. 

Och vi har, inte minst, fått se familjen utökas genom en liten härlig tjej vid namn Alva.

Vi hade haft sex fina år tillsammans innan vi tog varandras händer och lovade varandra kärlek där på stranden och vi har haft två oerhört lärorika, glädjande, värmande och minnesvärda år därefter. 

 

Jag har skrivit om det tidigare här i bloggen, men det kan påpekas många gånger om igen och igen: jag är väldigt lyckligt lottad som har Karin. Hon utvecklar, utmanar, inspirerar och stärker mig. Hon är min bästa vän här i livet, hon är den tjej som väckt överlägset flest känslor hos mig och jag ser fram emot att spendera mycket, mycket mer tid med henne framöver. 

 

Debatten kring Skolinspektionens godkännande av Al Azhar-skolans könssegregerade idrottslektioner har knappast undgått en under den gångna veckan. Personligen tycker jag, och har sett att man knappast är ensam om den åsikten, att det är helt fel väg att gå. Att vänja barn vid att vara uppdelade på grund av kön och religion är ohållbart på sikt. Vilka förutsättningar ges de då för livet utanför skolans väggar?

På kort sikt kan det säkert gynna tjejerna om de upplever att de genom åtskildheten från killarna ges bättre möjlighet att delta i idrottsundervisningen samt då också känner sig tryggare och mer bekväma i den miljön de får vara i. Men man måste ju tänka långsiktigt. Var i det "verkliga" samhället, utanför skolan, existerar de förutsättningarna? Det blir helt fel om skolan ska vänja barn o unga vid något som inte är förenligt med samhället utanför skolan.

 

Skolan ska förbereda barn och unga för vuxenlivet. Den ska ge dem en grund att stå på. En grund som måste vara förenlig med samhället utanför. Och det är inte fallet om man könssegregerar på grund av religiösa tankesätt. Då är man tvärtom inne på helt fel spår. 

 

 

 

Oerhört klokt måste jag säga. Skönt att dåren Yasri Kahn, mannen som säkerligen själv gett SD x antal nya väljare och byggt på fördomar (ja, ni minns säkert hur han vägrade ta i hand med kvinnor på grund av sin tolkning av religionen) får svar på tal av en kvinna med muslimsk bakgrund. Nu ändrar det knappast hans åsikt, men det ger tyngd i debatten.

 

Att hans exempel sedan var så snedvridna att man inte visste om man skulle skratta eller gråta är en annan sak. Det känns, åtminstone för mig, mer logiskt att dela upp män och kvinnor för sig när det handlar om tävlingsgrenar i OS än att könssegregera idrottslektioner på grund av religiösa ståndpunkter... 

 

Dock viktigt att även så korkade åsikter och exempel ges vettiga och relevanta svar. Det finns säkerligen och oroväckande nog för många som håller med Kahn i sak.

 

Samtidigt är som lyckligtvis debatten mycket större och vettigare än en verklighetsfrånvarande individs (och eventuella likasinnade) galna argument. Viktig och intressant debatt helt klart där jag som ni ser ovan har min åsikt klar. 

 

Småland levererade verkligen! 

 

Mitt 30-årskalas var den stora anledningen till att vi åkte ner till Kalmar den här gången, men det bjöds på mycket mer utöver ett riktigt lyckat kalas. Efter en resdag med rätt mycket tågstrul (det kan bli så när en lastbil kör in i en tågbro och stoppar trafiken...) så kom vi ändå fram nöjda då det trots allt gick bra att resa med barnen igen. Därefter väntade några ganska intensiva dagar som skulle innehålla väldigt mycket kul. 

 

I torsdags blev det många kära återseenden och mycket nostalgi när vi var över till Öland och så grymt fina Bredinge strand. Det var 10-11 år sedan jag var där sist, men känslan var densamma. Det är verkligen ett smultronställe och att vi åkte dit för att hälsa på några av de barndomsvänner, med familj, som jag har känt längst gjorde det hela ännu bättre. Emma, Daniel, Anton och Emelie, plus Barbro och Affe förstås, har jag träffat alldeles för lite de senaste åren. Snudd på ingenting faktiskt. Och än mindre har jag alltså besökt den sommaridyl som heter Bredinge strand och där de har sommarhus. Det kändes kanon att vara där igen och återuppleva lite gamla minnen i gott sällskap. När nu det här gänget av olika anledningar inte kunde komma på kalaset var det här ett perfekt alternativ så att vi ändå kunde träffas. Nästan bättre ärligt talat, att få träffas och få lite mer kvalitetstid än att försöka hinna umgås på en fest med många andra som man också vill ha tid för. Så det här blev helt perfekt! 

 

Under fredagen dök sedan min svärmor Anna, Karins brorsa Jonas och hans tjej Erika upp i Smålandsskogarna. Det var första gången de var nere hos mina föräldrar och då var ju min 30-årsdag en passande dag att anlända på. Firande med tårta och en trevlig kväll blev det. Kul att få lite tid med bara de tre och vår familj i lugn och ro där ute innan kalaset skulle gå av stapeln på lördagen. 

 

 

Kalas på lördagen alltså och det blev ett lyckat sådant. Jag tycker att det kändes jättebra rakt igenom. Kul med en skön blandning av folk allt från släkt till min närmaste vän sen studenttiden i Gävle i form av Noa och hans sambo. RIktigt kul och jag uppskattar verkligen att alla tog sig tid att fira mig. Ganska många kunde inte komma, men jag fick som sagt träffa de allra närmaste ändå redan under torsdagen och de som var på kalaset gjorde det verkligen till ett minnesfyllt sådant. Oerhört tacksamt och fint. Inte minst ska jag tacka mina föräldrar som hade styrt upp det och fixat en massa redan innan vi anlände till Småland. Det var värt mycket. 

 

 

 

 

 

Dessutom fick jag en rad fina presenter. Presentkort som kommer väl till pass, en jättefin klocka från mamma och pappa, ölglas, pengar till en cykel redan tidigare och det rent estetiskt finaste i form av det på bilden här nedanför från Karin. Äkta kärlek det! :)

 

 

Utöver alla nämnda höjdpunkter hade vi som så ofta ett fint, lugnt och mysigt Smålandsbesök. Barnen älskar att vara på landet och leka i den stora trädgården. De uppskattar både farmor och farfar väldigt mycket också vilket förstås värmer extra hos mig. Det blev några riktigt fina dagar som både jag och Karin och våra två små älsklingar verkligen var nöjda med. Så tack Småland och alla nära och kära för den här gången!