Full av tacksamhet efter ett bra slut
Så var den slut, min tid på Prolympia. En tid som bara förde med sig bra erfarenheter och fina minnen. Det senaste året har varit det överlägset bästa i min lärarkarriär och jag har bara positiva saker att säga om Prolympia.
Redan när jag började i januari hade jag höga förväntningar. De har verkligen infriats och mer därtill. Jag haft förmånen att ha underbara elever. Mina egna klasser Aten (åk 9 i våras) och Sydney (åk 7 under hösten) lämnar väldigt positiva spår och även de andra klasserna jag har haft har varit roliga att jobba med. Lägg därtill en rad trevliga ungdomar i andra klasser, som jag inte har undervisat men som ändå har varit väldigt sociala och gärna kommi fram och snackat i korridorerna. Dessutom har jag haft en rad sköna kollegor som har stöttat mig mycket i arbetet och varit enkla att ha att göra med.
Hela stämningen och atmosfären på Prolympia passar mig perfekt. Det är avslappnat men ändå seriöst, högt i tak, mycket humor, väldigt öppen stämning. Det är helt enkelt en lysande arbetsmiljö för en lärare som mig. Ja, för alla lärare skulle jag påstå. Att det då känns tråkigt att sluta är en självklarhet. Det är tungt, riktigt tungt.
Nu visste jag ju om förutsättningarna på förhand, jag visste att det bara handlade om ett år som Prolympialärare då mitt vikariat därefter skulle gå ut. Men samtidigt kunde jag aldrig, trots de nämna höga förväntingarna, ens drömma om att det skulle bli så pass bra och att jag skulle trivas så enormt. När våra nior lämnade i somras insåg jag snabbt att de skulle bli saknade, det var verkligen ett grymt gäng med härliga elever. Men min nya sjua har verkligen fyllt deras plats på ett imponerande sätt och det blir jobbigt att lämna klassen nu.
Samtidigt finns det så mycket positivt att ta med från det här jobbåret och jag är så grymt tacksam för all uppskattning jag har fått. En tacksamhet som jag har uttryckt på flera sätt de senaste dagarna:
Det blev ett perfekt slut glädjande nog. Jag brukar alltid vara lite nervös inför avslut, inför avsked. Det finns alltid en viss oro över att det inte ska bli som jag hoppas. Att det ska kännas som att man inte hann tacka alla som förtjänade ett tack, att man inte hann säga hej då riktigt eller att det på något annat sätt ska bli lite snöpligt. Nu blev det tvärtom jättebra. Jag passade på att tacka mina kollegor i samband med middagen i torsdags, tog tillfället i akt och tackade min underbara klass Sydney med några väl valda ord på avslutningen och kände verkligen att jag hunnit med allt jag ville när jag som siste man kvar lämnade skolan i fredags eftermiddag.
Montreal, nian jag undervisade i, gav mig den här. Ett fint minne! En skön klass med elever som jag både har haft hetsiga diskussioner med och skrattat oerhört mycket tillsammans med. Jag har haft grymt kul med dem och de kommer bli saknade, utan tvekan.
Fotboll, prestigefylld hockey och Lucia
De avslutande veckorna på Prolympia har haft många roliga inslag. Äntligen har jag ägnat mig åt lite lagidrott igen, efter en höst som till stora delar träningsmässigt har handlat om enbart lite löpning för min del.
Nu har jag passat på att köra ett fotbollspass med mina sjuor när de hade specialidrott och dessutom hunnit med att spela den prestigefyllda hockeymatchen mot niorna. Tanken var inte riktigt att vara med fullt ut på fotbollspasset men när de var ojämnt antal spelare blev det så och jag klagade inte. Tvärtom var det grymt roligt att äntligen spela lite fotboll igen. Jobbigt var det också för även om eleverna är klart lättare och tunnare än mig rent fysiskt så är de ju klart kvickare och dessutom löpstarka. Så det var bara att ta i rejält i en-mot-en och två-mot-två-övningarna. Fotbollskonditionen är långt ifrån den bästa, snarare tvärtom, så det var minst sagt nyttigt.
Hockeyn är en tradition på Prolympia. Niorna spelar alltid klassvis, varsin period, mot lärarlaget. 4x15 min på Gavlerinkens is. Grymt kul även om jag stundtals kände mig rejält ifrånåkt av de många hockeyspelande eleverna som vi har. Nu vann vi ju ändå, viktigt att hålla sviten intakt då lärarna aldrig har förlorat, och det var dessutom stort att spela tillsammans med en NHL-meriterad gammal stjärnlirare som Andreas Dackell.
Seriöst värre i vårt omklädningsrum före matchen.
Något större förtroende hos coacherna hade man ju inte utan blev placerad i fjärdelinan men det vara bara att acceptera den rollen och slita för lagets bästa.. :)
Skapligt sliten blev jag av de sammanlagt lite dryga 20 minuternas istid. Hockey är inte direkt något jag är van att spela dagligen och det kändes i såväl lår som ljumskar och rygg i flera dagar efteråt.
. . . . . . . . . .
En annan höjdpunkt under slutspurten på skolan var vårt Luciatåg. Jag ställde upp efter viss övertalning och det är jag glad för. Vi hade nämligen riktigt kul samtidigt som eleverna verkade uppskatta att vi besökte deras lektioner. Måste säga att vi hade en väldigt stark tomteuppställning för dagen:
Även vår Lucia höll mycket hög klass den här dagen:
#osundexponering
Jag läste kommentarer på nätet kring just det här med Penny Schulman och exponeringen av henne. Någon skrev något i stil med att "vi lever i en annan tid idag, barn exponeras och är fine med det". Hur kan vi veta det? En fyraåring har inte kunskap nog att ifrågasätta eller motsätta sig att ständig exponering. Det kanske man borde tänka på.
http://lajkat.aftonbladet.se/10-saker-larare-stor-sig-mest-pa-hos-sina-elever/
Läsvärt, även det när det gäller lärarrollen:
http://www.expressen.se/ledare/det-ar-lararen-som-bestammer-i-skolan/
Orimliga krav och förvirrande bedömningar?
Jag läste även flera kommentarer på Facebook gällande den debattartikeln och bland annat formuleringen "varken föräldrar, elever eller lärare vet hur de ska bedöma". Jag håller med om att det går att diskutera betygsystemet och dess kriterier i all oändlighet, men hävdar däremot att vi lärare utan tvekan vet vad och hur vi ska bedöma. Vi måste ju tolka kriterierna, vi inte bara har rätten att göra det utan måste det för att veta vad vi ska titta efter. Jag läser betygskriterierna inför en kurs eller uppgift, gör min tolkning och konstruerar uppgiften/uppgifterna utifrån den tolkningen. Sedan är det självklart att vi lärare kan tolka kriterierna lite olika, det är mänskligt, men min poäng är att vi absolut redan från början med en uppgift eller kurs har klart för oss vad vi kommer att kräva av eleverna - och vad vi kommer att bedöma - i slutändan.
Jag och några sv/SO-kollegor på Prolympia var nere i Stockholm på utbildning i våras och ett av ämnena som togs upp var just betyg och bedömning. Representanter från Skolverket var på plats och hade en riktigt intressant föreläsning. De var väldigt tydliga med att vi som lärare måste få vara de professionella yrkesutövare som vi är även när det gäller bedömning/betyg. Vi måste få göra en tolkning av kriterierna och låta den tolkningen ligga till grund för vad vi sedan bedömer och kräver av eleverna. Som sagt, utifrån tolkningen av vad som ska krävas av eleverna skapar man sedan sina uppgifter. Så nog har vi koll på vad som ska bedömas.
Alltid saknad, aldrig glömd
Jag minns den där dagen så väl. Jag minns hur våra mentorer kom in i klassrummet under en lektion i sällskap av skolsköterskan, En av dem bar på ett ljus. Redan innan de hade sagt något förstod många av oss, jag minns hur en av tjejerna bara skrek Simons namn rakt ut och hur det kändes som att hela kroppen frös till is.
Det var förstås fruktansvärt, så oerhört tungt för oss alla. Men samtidigt kan jag ändå med värme minnas hur det förde oss samman, hur vi i klassen kom varandra närmare och hur alla runt omkring stöttade varandra. Vi fanns där för varandra när vi som mest behövde det.
Nu ett antal år senare finns den 14/12 givetvis kvar i minnet. Det kommer den dagen alltid att göra. Men framför allt kommer Simon att finnas kvar i våra minnen. Han är på alla sätt värd att minnas, mer än den hemska decemberdagen när sorgen drog in över Lars Kagg-skolans och dess klassrum.
Skrev den här uppdateringen på Facebook på Simons dödsdag: