MFF-tyckande och en underbar 1-0-seger
I många år har jag följt med i allt som skrivs på Himmelriket, MFF:s forum på svenskafans.com. Däremot har jag sällan skrivit själv. På senare tid har jag dock klivit fram och börjat delta i diskussionerna mer aktivt. Efter helgens derby skrev jag ett längre inlägg om diskussionerna som uppstått kring supporterskapet till MFF, efter att många ansett att stämningen och trycket på läktarna varit för dåligt mot Helsingborg. Själv blir jag riktigt less när folk börjar jämföra sig och sitt supporterskap med andra och allt tenderar att landa på en riktig sandelådenivå. Att döma av antalet "gilla" var det många som höll med (kan återigen poängtera att jag aldrig jagar "gilla-klick", men det är roligt om folk instämmer:
Igår passade jag på att skriva av mig lite igen efter den oerhört sköna 1-0-seger borta mot Halmstads BK. Många var förstås nöjda och positiva likt mig - även om spelet efter paus var långt ifrån bra så var det en mycket skön krigarseger och viktig poäng som togs - men det fanns samtidigt ett antal som gnällde. Helt obegripligt, enligt mig (och många andra):
Ett fantastiskt bröllop
Som ni kanske har märkt har vår Greklandssemester som innehöll ett helt fantastiskt bröllop inte fått en rad här hittills. Det beror dock inte på att jag inte tycker att det är något att skriva hem om, om någon trodde det. Tvärtom är tanken att återge en hel del från Chaniavistelsen och vårt bröllop men då ska det också göras ordentligt, inte bara slängas ihop på några minuter. Därför har några andra inlägg, som har gått snabbare att skriva, fått ta plats först.
Nöjer mig med att via en skärmdump från Facebook summera bröllopet den 2/9 och utlovar samtidigt såväl Greklandssummerande som en rad bilder därifrån inom kort:
Så här lät det sedan när vi hade kommit hem till Sverige igen:
Höstnostalgi
Man kan slå fast vissa saker om mig. En av dem är att jag är en nostalgiker. Även om jag gärna lever i nuet och uppskattar vardagen, inte minst nu som pappaledig och med en värdefull familj runt mig, också så blickar jag inte sällan tillbaka och tänker på hur det kunde vara förr för mig.
En sak som får mig att känna nostalgi är faktiskt hösten. Den som nu precis har nått Gävle med kalla vindar och mörker. Fram till för bara några dagar sedan var den ljummen och skön hösten, den var så där perfekt med fina färger och varma temperaturer, så där som kan få en att verkligen tycka om den. Då gillar jag hösten skarpt, den är underskattad när den dyker upp med sin fräscha, småkyliga men ändå sköna luft och färggladhet. Men när den går över i konstant mörker och kyla vill man oftast bara bli av med den.
Hursomhelst, trots kyla och mörker finns det något positivt med den sidan av hösten och det är att den framkallar mängder med skön nostalgi hos mig. Det är något speciellt med kyliga, mörka höstkvällar i Gävle. Jag antar att det bottnar i att jag hösten 2006 precis hade flyttat hit, stod på egna ben för första gången i livet och inledde skapandet av något eget. Det var något speciellt med att promenera runt i Sätra (området där jag bodde), ta en löparrunda i spåren borta vid Gavlerinken och dag för dag, eller kväll för kväll, lära känna området och staden mer.
Därefter har höstarna här uppe varit speciella. 2007 minns jag främst för att jag klev in på Borgarskolan, löjligt nervös ärligt talat, för att ha min första riktigt VFU som lärare och där ganska snart möttes av ett vackert leende som tillhörde min nuvarande fru. Ett viktigt och speciellt minne, förstås :)
Jag minns även 2007 för tiden i Korsnäs BK och de många kvällarna på "Tvätten", korpenhallen där jag och några lagkamrater kväll efter kväll spelade innefotboll i den lilla, lilla hallen och nötte styrketräning. Bilresorna dit och hem, i Manges bil med Suburban Cowboys Suzy Rew i högtalarna har etsat sig fast i minnet.
Jag minns även 2007 för tiden i Korsnäs BK och de många kvällarna på "Tvätten", korpenhallen där jag och några lagkamrater kväll efter kväll spelade innefotboll i den lilla, lilla hallen och nötte styrketräning. Bilresorna dit och hem, i Manges bil med Suburban Cowboys Suzy Rew i högtalarna har etsat sig fast i minnet.
På samma sätt minns jag 2008. Den hösten gick visserligen fotbollen åt helvete, men vi upplevde många positiva stunder tillsammans också i KBK-gänget. Dessutom blev Karin och jag ett par och inledde något som nu sex år senare har lett till en liten härlig familj och har gett oss åtskilliga minnen såväl före som efter Theos ankomst.
2009 var även det ett minnesgivande höstår. Jag hade då bland annat en riktigt givande och bra praktikperiod, under en suverän handledare i form av Perra Olsson, på dåvarande John Bauer-gymnasiet här i Gävle. Dessutom gick fotbollen lysande för oss i IK Sätra och när höstkylan hade tagit ett grepp om staden säkrade vi avancemanget till division 5 den hösten. Många fina minnen, utan tvekan.
Bara att lämna FM-spelandet (som det blev mycket av då) och värmen i lägenheten för att ge sig bort till Statoil och köpa en kexchoklad (en klassiker!) eller vara ambitiös nog för att ge sig ut på en kvällspromenad runt Sätra är sådant som jag kan minnas och längta tillbaka till, även om jag inte för allt i världen skulle vilja byta bort allt som jag har nu.
Höstnostalgi, hursomhelst! :)
23/9 2013 inleddes något stort
För ett år sedan kom den här lilla härliga killen till världen, en septembermåndag i Gävle. Stort grattis på ettårsdagen vår lilla älskling :)
Det som just då, 15.13 den 23:e september, inleddes var ett år som skulle visa sig bli såväl helt underbart och roligt som väldigt givande och utvecklande. Jag har tidigare skrivit om känslan av att vara pappa, om hur det är både väldigt höga toppar och i bland även några dalar som man ska ner och vända i de gånger det känns tufft. Jag har också lyft fram hur enormt mycket jag upplever att pappalivet har utvecklat mig som människa. Man lär sig så mycket, man utvecklas på så många plan och inte minst när det gäller att ta ansvar har jag höjt mig avsevärt.
Det som just då, 15.13 den 23:e september, inleddes var ett år som skulle visa sig bli såväl helt underbart och roligt som väldigt givande och utvecklande. Jag har tidigare skrivit om känslan av att vara pappa, om hur det är både väldigt höga toppar och i bland även några dalar som man ska ner och vända i de gånger det känns tufft. Jag har också lyft fram hur enormt mycket jag upplever att pappalivet har utvecklat mig som människa. Man lär sig så mycket, man utvecklas på så många plan och inte minst när det gäller att ta ansvar har jag höjt mig avsevärt.
Det är dessutom en sådan fantastisk gåva och lycka att få ha en liten son som skrattar, ler och skänker så mycket glädje till oss varje dag. Det går knappt att med ord beskriva vad lille Theodor har betytt för oss under det här året och betyder för oss varenda liten minut i vardagen.
Det är helt fantastiskt att få följa hans framsteg och se hur han utvecklas, växer och nu har gått från att vara en liten, liten bebis till en riktig unge :)
Jag är så väldigt stolt över honom och jag är också stolt över hans mamma Karin. Att se de två tillsammans är det finaste för mig just nu och hon är den bästa mamma han kunde tänkas få. Sist men inte minst är jag stolt över oss, över mig och Karin, som varje dag gör allt för att vår lilla stjärna ska ha det bra och vara trygg. Det är en förmån att få göra det och att redan ha fått göra det i ett år. Tiden går så oerhört fort, Theo växer och utvecklas ständigt och vi skaffar oss så många fina minnen tillsammans.
Kort och gott: det senaste året har varit helt oslagbart och vi ser fram emot många, långa härliga år tillsammans med vår älskade son :)
Det är helt fantastiskt att få följa hans framsteg och se hur han utvecklas, växer och nu har gått från att vara en liten, liten bebis till en riktig unge :)
Jag är så väldigt stolt över honom och jag är också stolt över hans mamma Karin. Att se de två tillsammans är det finaste för mig just nu och hon är den bästa mamma han kunde tänkas få. Sist men inte minst är jag stolt över oss, över mig och Karin, som varje dag gör allt för att vår lilla stjärna ska ha det bra och vara trygg. Det är en förmån att få göra det och att redan ha fått göra det i ett år. Tiden går så oerhört fort, Theo växer och utvecklas ständigt och vi skaffar oss så många fina minnen tillsammans.
Kort och gott: det senaste året har varit helt oslagbart och vi ser fram emot många, långa härliga år tillsammans med vår älskade son :)
Ett stolt MFF-ögonblick och diverse CL-tankar
I tisdags gjorde MFF debut i Champions League. Inte sedan det nuvarande formatet startade under sitt nu existerande namn har Malmö varit med i finrummet bland Europas bästa klubbar. Minst sagt stort att få kliva in där nu, med andra ord.
Inte blev det mindre stort av att man i första matchen ställdes mot en av Europas största och mest meriterade klubbar i form av Juventus på bortaplan.
När lottningen gjordes blev jag som MFF:are riktigt nöjd. Många hade säkert hoppats på att Zlatan Ibrahimovic skulle komma hem till Malmö igen och att MFF skulle lottas mot hans PSG. Själv blev jag dock riktigt lättad över att vi slapp PSG och Zlatan. Då hade fokus från medierna enbart riktats mot just Zlatan, MFF hade fått spela en biroll trots att det hade varit deras stora föreställning och vi hade dessutom behövt stå ut med en mängd Zlatanister på läktarna (förmodligen mest i form av 14-åringar som tyvärr likställer Zlatan med Gud fader själv och jordens härkare, typ).
Jag har inget emot Zlatan, men jag tycker varken han är en särskilt bra förebild (dock en makalöst bra spelare) eller att det är särskilt intressant att läsa en miljon artiklar om honom i veckan. Jag vill dessutom att MFF ska stå vara i fokus i de svenska medierna nu när de äntligen har gjort något som inget svenskt lag klarat av de senaste 14 åren, inte en enskild spelare som nu huserar i motståndarlaget.
På samma sätt var jag glad att slippa Barcelona. Hade de lottats in i MFF:s grupp hade vi tvingats stå ut med en hel drös av tonåringar på läktarna, samt säkert en del äldre också, som började följa Barca för något år sen eller åtminstone så sent som när Zlatan var där. Malmö Stadion hade invaderats av massa plastsupportrar som egentligen inte har särskilt bra koll på själva fotbollen. Som sagt, jag vill hellre se fullt fokus på MFF och fullt stöd från de svenska åskådarna som är där.
Barca slapp jag gärna även av den anledningen att de är riktigt, riktigt bra och ett av de lag som jag fruktade kunde slå MFF med stora siffror. Till den skaran sorterade jag också in Real Madrid, Bayern München och i viss mån Man City. Skönt att slippa dessa, trots att det hade varit finfina publikmatcher.
Det är dock även de vi nu fick, inte minst Juventus och Atletico Madrid. Inte i klass med de ovan nämnda men två riktigt bra och intressanta lag. Olympiakos har dessutom ett bra supporterstöd och kommer säkerligen att bidra till en elektrisk stämning på Stadion.
Omgång ett i gruppspelet spelades som bekant i tisdags då MFF gästade Turin och Juventus. Jag hade inga förväntningar på poäng, Juventus ska slå Malmö nästintill 99 gånger av 100 känns det som. En titt på startelvorna från i tisdags visar att Juventus är värd i runda slänger två miljarder, MFF:s knappa 60 miljoner. Det säger en del. Att då komma undan med en 2-0-förlust och spela mer eller mindre jämnt med de italienska mästarna i drygt en halvlek är inget annat än klart godkänt.
Första halvlek var nog den bäst genomförda av MFF sedan jag började följa dem för snart 20 år sedan. I alla fall om man ser till kvalité på motståndet. Det var klockrent taktiskt, försvarsspelet i det närmaste helt fläckfritt och även om det skapades få chanser framåt fanns det positiva tendenser även de gånger MFF anföll. Det lovar gott och jag tror att Malmö kan störa de andra lagen hyfsat, i alla fall på hemmaplan. Skulle de knipa någon eller några poäng är jag nöjd och samtidigt ger hela CL-äventyret säkerligen en hel del nyttigt att plocka med sig hem till allsvenskan.
Hursomhelst, i tisdags kunde man vara riktigt stolt som MFF:are trots förlusten och jag ser fram emot CL-fortsättningen under hösten.
