Garderobsuppdatering
2-2 var som en seger
Sällan har en poäng, ett kryss, känts så mycket som en seger som när MFF kvitterade mot AIK i 94:e minuten i måndags. Vilken glädje! Dessutom så oerhört starkt av Malmö att hämta in 0-2 mot ett lag som AIK. Jag skulle hävda att de är svårast i hela landet att lyckas ta in ett sådant underläge mot och jag ser dem fortfarande som farligaste guldutmanaren framåt hösten. Att då lyckas kriga sig till 2-2 efter att ha legat under med 0-2 en bit in i andra halvlek är enormt starkt och viktigt, nu kom ju AIK inte närmare i tabellen.
Lite lustigt var det att jag satt för mig själv och funderade i början av matchen. "Ett kryss skulle man ändå kunna ta idag, i alla fall en stabil insats och 0-0. Men blir det mål kan ju å andra sidan kan ju ett kryss kännas som en besvikelse, beroende på hur matchen utvecklar sig". Hade jag då vetat att det skulle bli 2-2 i fjärde stopptidsminuten hade jag tagit det alla dagar i veckan. Känslorna efteråt var som efter en seger! :)
Det har varit ganska många diskussioner i MFF-kretsar på forum och så vidare gällande om MFF egentligen har spelat så bra i år eller inte. Personligen tycker jag att årets Malmö är starkare än fjolårets, Åge Hareides lagbygge är stabilare och har fler dimensioner än vad Rikard Norlings lag var. Nu vann som bekant det laget guldet och spelade bländande i många matcher, men jag tycker att den här upplagan har visat upp en större mångsidighet. Årets MFF kan vinna "skitmatcher" utan att glänsa, laget kan kriga sig in i matcher som i den mot AIK och kan också, likt fjolårets, spela ut motståndarna genom riktigt bra och passningsorienterad fotboll.
Ifjol är jag övertygad om att AIK-matchen hade gett en förlust om scenariot varit detsamma som i måndags och MFF hamnat i ett 0-2-underläge. MFF 2013 hade nämligen svårt att komma tillbaka in i matcher där det gick emot och spelet hackade. Nu spelade de visserligen ganska bra rakt igenom i måndags men poängen är ändå den att Malmö anno 2014 på ett annat sätt än fjolårets upplaga klarar av att kämpa sig tillbaka när det går tungt. Det är en mycket viktig detalj och jag tror att det kommer att ge MFF flera viktiga poäng framöver i år.
Jag gillar dessutom att Hareide har fått in ett lite mer cyniskt spelsätt. Även om Malmö fortfarande trillar boll och står för en possessionfotboll (som de också ska, de var ju bäst i Sverige på den typen av spel ifjol) så har de stundtals visat prov på en lite rakare, enklare fotboll när det har behövts. Mer mångsidigt i år, som sagt.
Spelet mot AIK var så pass positivt och bra att jag innan kvittering fick en känsla som sa att även om en förlust vore oerhört tung så skulle den inte kännas oroande för fem öre, utan snarare var känslan att kommer MFF upp i en sådan nivå så är det ytterst få lag som rår på dem. Med den tanken snurrandes hade man kunnat ta en förlust mot "Gnaget" och ändå känna positiva vibbar, men givetvis hade det svidit rejält att förlora. Så förstås helt underbart och så jäkla skönt när 2-2 kom till slut. Ett mål som visserligen borde ha dömts bort för offside (det medger jag, trots att jag kan vara sjukt partisk) men rättvist sett till 90 minuter.
Nu ska jag ta och veva Pawel Cibickis underbara kvitteringsmål om och om och om igen. Njutning! :)
. . . . . . . .
Spelar som bekant inte fotboll själv just nu men gläds rejält åt att lagen i mitt hjärta, NIK och MFF, går bra. NIK har inlett med fyra vinster, två kryss och två förluster. Alltså 14 poäng på åtta matcher. Det att jämföra med ynka fyra på de första nio matcherna ifjol.
MFF hade för övrigt inför måndagens match tagit åtta poäng mer än efter samma antal, tio, matcher ifjol. Anmärkningsvärt och riktigt imponerande.
Pappastolthet, vuxenpoäng och lite annat
Vuxenpoängen måste verkligen sägas ha trillat in rejält för oss senaste knappa året. Föräldraskap, radhus och en kombi på uppfarten. Inte illa! Det definitiva beviset på att vi är vuxna nu jag och Karin kom dock förra veckan. Då landade nämligen tidningen Vi i villa i brevlådan. Då måste man väl räknas som vuxen? På riktigt, menar jag?
. . .
Som jag nämnt här tidigare i bloggen var vissa av mina tidigare elever inne på att jag redan var gammal. Riktigt gammal. Eller åtminstone att jag hade 30-årskris redan.
Frågan är om det kan räknas in bland de hett åtråvärda vuxenpoängen? I så fall har jag många sådana nu.
Fick för övrigt ett SMS av en gammal elev som smådrygade lite via mess häromdagen. Jag hade tidigare svarat att hon borde göra lite nytta. Svaret på det? "Gör det själv gubbjävel :)". Dagens unga.. :)
#30-årskris #dagensunga
(om vi ska slänga oss med lite Twitter-uttryck)
...
På tal om Twitter så tipsar jag er alla om att följa oss (Nickebo IK) där. Jag är skribenten och ni hittar oss under namnet Nickebo IK, @NickeboIK1933. Läsvärt!
...
Tittade på Eurotalk i onsdags när junior sov. Så skönt att Lasse Lagerbäck i studion, så glad att han har fått lite upprättelse sedan han klev in i Viasats studio som expert och nu även gästar fan-TV-program ibland. Han fick ju så mycket skit som förbundskapten då han ansågs tråkig och hånades för defensiv fotboll. Nu visar han gång på gång hur kunnig han är samtidigt som han är både rolig och skön att lyssna på.
Dessutom var han i mina ögon en bättre förbundskapten än populisten Erik Hamrén...
...
...
Min tidigare lagkamrat i NIK, för övrigt fortfarande lagkapten där, Christofer Eriksson sa en gång med enorm stolthet i rösten "jag brukar gå där med min lilla son, han gillar att gunga där" om någon plats i Kalmar som det pratades om i omklädningsrummet. Den där stoltheten värmde redan hos mig, det var fint att höra (för det kunde man förstå bara genom att lyssna och genom att se hans ansiktsuttryck) hur mycket de där promenaderna med sonen betydde.
Nu förstår jag också verkligen hur han kan tänkas ha känt sig och varför stoltheten var så påtalande i det ögonblicket.
Så stort att vara pappa. En sådan mäktig, fantastiskt stolthet. Varje dag.
...
Gällande Theo förresten, från början var Karin stenhård på att han inte ska fostras till någon MFF:are, han ska om han någon gång blir fotbollsintresserad själv få välja lag. Jag köpte det faktiskt och har enligt mig själv inte gjort några direkta försök att inpränta MFF-identiteten i honom.
Nu, till stor förvåning, verkar dock min blivande fru ha mjuknat en aning... :)
Åtminstone kan inte jag tolka det på annat sätt. För ett par veckor sedan, när jag tittade på derbyt mot Helsingborg och man hörde MFF-klacken sjunga, låg hon nämligen utsträckt med Theo i soffan och lät honom gunga med samtidigt som hon nynnade "hoppa om du älskar Malmö FF". Och nu, för några dagar sedan, konstaterade hon att nej, Theo ska inte få några MFF-babykläder, i alla fall inte för våra gemensamma pengar, MEN om jag köper det för mina egna däremot då var det däremot okej. Jag ser en öppning, jag känner hoppet stiga... :)
Som att hitta hem på nytt
De senaste dagarna har jag passat på att bekanta mig lite mer med Hille och området som vi bor i här. Det är utan tvekan att de positiva intrycken som fanns där redan från början stärks för varje gång som man ser sig om och överhuvudtaget är utanför husknuten. Det här är och har varit sedan första stunden här ute verkligen som att komma hem.
När jag flyttade hemifrån sensommaren 2006 och hamnade i stadsdelen Sätra i Gävle, i studentområdet där, var känslan direkt positiv. Mycket handlade det nog om att det var spännande och roligt att ha något eget och få styra helt över sig själv. Samtidigt var området perfekt för mig då. Jag hade nära till allt som just då var av intresse: idrottsplats, mataffär, snabbmatställen, löparspår, grönområden. Ja, allt som jag behövde då fanns i min precisa närhet. Inga stora anspråk eller krav direkt från min sida, det nämnda räckte gott.. Att en del som hamnat i samma studentområde som jag klagade över att det var för långt till stan, en cykeltur på mindre än tio minuter, var helt oförståeligt för mig som bott närmare tre mil från Kalmar och nu ansåg mig bo mitt i city i princip.
Hursomhelst, åren i Sätra var kanon och även om området har fått ganska mycket skit kastat på sig trivdes jag som fisken i vattnet. Det känns fortfarande speciellt att promenera förbi Pinnmovägen 8 och snegla in mellan gardinerna i min gamla studentetta, strosa runt nere vid Träffens IP där vi i IK Sätra hade en magisk säsong 2009 eller ta samma promenadvägar som jag och Karin gick på när vi precis hade träffats.
Nere i Helsingborg, när flytten gått dit i januari 2010, bodde vi praktiskt taget mitt inne i city och jag trivdes, trots att jag i grunden är en riktig lantis. Vi lyckades skapa en slags mysig, lugn oas uppe i vår takvåning trots att vi bodde oerhört centralt. En kombination som gjorde hela upplägget perfekt: nära till precis allt och samtidigt möjlighet att finna ett slags lugn. Vi gjorde det verkligen till vårt hem och det var en skön känsla när man kom hem till lägenheten.
Det här, radhus i Hille, är förstås raka motsatsen mot en centralt belägen lägenhet i Helsingborg. Men det känns verkligen som att det här är en slags gyllene medelväg. Jag är tillbaka ute på landet, åtminstone om man kliver ut på baksidan av vårt hus och blickar ut över landskapet, men har samtidigt bara fem minuter med bil in till Gävle centrum samt en tiominutersresa med bussen som frekvent går förbi bara några hundra meter härifrån. Det känns helt suveränt! Nära till det som behövs på samma gång som man varje dag kan njuta av lugnet, blicka ut över det lantliga landskapet och njuta av solnedgången som lägger sig över Testeboån och åkern från altanen varje kväll.
Det känns dessutom så familjärt, snällt och allmänt trevligt i området så det är svårt att inte känna sig som hemma.
Summeringsvis är det bara att konstatera att jag nu känner att vi bor helt perfekt, kunde inte önska mig något bättre i dagsläget. Vad är det jag brukar säga? Synd att klaga!
Familjesöndag i Högbo
Jag och en av Högbos alpackor :)
Om vikten av debatt i stället för kvävning
Jimmie Åkesson är ute på valturné och om den finns det garanterat mycket att säga, inte minst negativa och mycket kritiska saker. Men jag reagerar ändå på hur de som tar på sig rollen att gå i bräschen för SD-motståndet i landet agerar. I mina ögon agerar de varken särskilt smart eller demokratiskt.
Jag läste följande statusuppdatering på Facebook häromdagen, skrivet av en vän som är både klok, analytisk och långt ifrån någon inskränkt SD-vurmare:
"Att det är VM i ishockey nu vet jag, likaså att det stundar ett VM i fotboll bakom stugknuten, men när drog Hata SD-VM igång? Det har jag totalt missat. Nu börjar jag bli rätt mätt på att se allt detta näthat och ryggdunkande som genomsyrar min FB-feed. Ingen som kan bidra med något informativt och läsvärt? Gärna med inslag av humor. Tack."
Kloka ord som jag också kommenterade ganska utförligt. Min kommentar har jag därefter bearbetat lite och nu skapat det här blogginlägget av.
Det många av dem som är med i den tävlingen (syftar på kompisens inlägg) inte förstår är att just en massa hånande och näthatande garanterat bara skapar fler SD-väljare. Självklart ska man ta debatten men det har tyvärr inte varit motståndarsidans starka kort gentemot SD alla gånger, långt ifrån. Taktiken som i stället har använts av många är enligt mig helt felaktig och inte heller vinstgivande. Att bara håna eller försöka tiga ihjäl dem kommer aldrig leda till något positivt.
Det är inte demokrati att störa ut ett tal (syftar på SD:s torgmöte i Göteborg för några dagar sedan som fick avbrytas efter högljudda protester). Sedan håller jag med om att deras åsikter långt ifrån är så bra eller ens mänskliga många gånger men det finns många andra sätt att bemöta dem. Utnyttja alla möjligheter som nätet ger exempelvis. Så sjukt enkelt att uttrycka och sprida sina åsikter i dagens samhälle ju - på ett demokratiskt sätt.
Alla som gått in i den här hata-och-störa ut-SD-manin borde väl rimligtvis ha en rad bra argument för varför SD har så fel. De finns ju i allra högsta grad, de argumenten, och brinner man så starkt för frågor som många SD-motståndare (ja, förstås många människor rent generellt) gör borde man också sitta med väldigt många argument på handen.
Ta tillfället i akt att kom med dem och ta debatten i stället för att försöka kväva motståndarsidans åsikter. Demokrati och rätten att uttrycka sina åsikter måste gälla alla, inte bara de med åsikter som majoriteten av folket kan hålla med om eller i alla fall acceptera.
Sedan kan man ju tänka sig hur reaktionerna blivit om Sverigedemokrater stört ut ett annat partis möte eller, för den delen, om nåt blått partis anhängare gjort samma sak mot ett rödgrönt eller vice versa. Då hade det inte gått att komma undan med förklaringar om att man utnyttjar sin demokratiska rätt att visa vad man tycker, eller vad man är emot, utan kritiken hade varit stenhård. Det hade garanterat också pratats om att den typen av agerande - att tysta motståndarsidans argument - hade varit ett hot mot demokratin. En demokrati där, som sagt, det ska vara allas rätt att uttrycka sina åsikter.
Nu förstår jag givetvis att SD:s åsikter många gånger är mer känsliga och väcker mer reaktioner än många andras och att det av naturliga skäl finns ett större intresse i att tysta dem och visa att är emot dem. Men det är inte folks åsikter jag kritiserar här, utan sättet som folk väljer att visa vad de tycker på. Återigen: ta debatten i stället, ta chansen som ges dagligen på sociala medier, på arbetsplatsen, i skolan, med hjälp av medierna - du får din chans gång på gång på gång. Argumentera ner de åsikter som du avskyr och vill få bort från samhället. Lägg energin på det i stället för att försöka störa ut andras tyckande. Det är ju bland annat det som demokratin är till för.
Jag är säker på att du inte kan övertyga folk som röstar på exempelvis SD men som är osäkra väljare att deras val inte är bra genom att tysta ner deras parti. Debattera i stället, omvänd dem med bra argument och fakta. Annars tror jag att effekten tyvärr blir kontraproduktiv.
Ända sedan Lars Ohly vägrade att sätta sig i en tv-studio tillsammans med Jimmie Åkesson efter senaste valet är jag övertygad om att SD bara har tjänat väljare på all sådan typ av vägran, ignorans samt alla försök att tysta ner deras åsikter. Redan då var det ett självmål av Ohly att agera på det sättet och jag tror inte att det är rätt väg att gå nu heller. Oavsett vad man tycker och oberoende av i vilket sammanhang det är.
Lite smått och gott
Valborgsfirande i Hille. Magisk vårstämning...
...och då syftar jag inte på brasan och stämningen i sig utan på...
...vädret som rådde den kvällen. (Ja, den här bilden är tagen 30/4)
Har som bekant slutat på Kungsgårdens skola och njuter av pappaledigheten. Samtidigt går det inte att komma ifrån att jag ändå saknar kollegorna och eleverna en del, förstås. Det finns många sköna personligheter och trevliga människor där.
Å andra sidan verkar det vara så att jag också är saknad. Kan inte tolka att det har börjat ramla in SMS och vänförfrågningarna på Facebook från ett antal elever redan som något annat än ett tydligt tecken på hur mycket de saknar mig... :)
Kärlek på jobbet - nyckelringen som prydde min nyckelknippa på skolan :)
De får dock klara sig utan mig även i fortsättningen - jag ska ju vara hemma med den här lille sköningen:
Trots mycket att göra med husfixandet före flytten, själva flytten och sedermera med att packa upp allt som vi har haft de senaste veckorna har vi också passat på att ta vara på våren som faktiskt har bjudits. Det har blivit helgutflykter till bland annat Högbo och Eskön (på bilderna här). Det finns en del guldkorn utanför Gävle och jag är glad att jag nu, till skillnad från under tiden här uppe som student förut, har börjat utnyttja dem.
Jag har länge, länge tänkt slänga in lite favoritmusik här i bloggen. Just nu är det långt ifrån alla de här låtarna som är aktuella i mina hörlurar, de var det mestadels under bussresorna till och från jobbet annars, men bra är de likväl:
Nu rundar jag av kvällen och njuter av tre fina NIK-poäng hemma i Småland mot forna division 3-laget Färjestadens GoIF. Njuter av lite fotboll på tv också i form av Europa League-finalen innan det är dags för sängen. Synd att klaga, som jag brukar skriva.
Värdefulla år
Stort att vara pappaledig förstås men en annan stor händelse som inte fått någon uppmärksamhet här i bloggen förrän nu (dock fick den som tur var mer uppmärksamhet av mig i "verkligheten") är Karins och min förlovningsdag. 2/5 firade vi 5.5 år som par och fyra år som förlovade. Det känns förstås både stort och bra.
Tack vare Karin har jag utvecklats något enormt som person under den här tiden. Jag har fått upp ögonen för så mycket som jag garanterat inte hade fått utan henne. Dessutom har det alltid varit en stor, stor trygghet att ha Karin i mitt liv. En trygghet som jag förstås inte får ta för given, men som finns där varje dag som vi är tillsammans och som är helt fantastisk att få känna.
Så mycket som de åren har gett, så många erfarenheter, så många äventyr (Zanzibar, Jamaica för att nämna några) och så mycket glädje som de åren har fört med sig - ovärderligt och svårt att beskriva med ord, de räcker inte till helt enkelt. Jag kan bara konstatera att jag är väldigt lyckligt lottad :)
Om några månader är vi dessutom inte "bara" förlovade utan man och fru. Snart dags att på allvar inleda nedräkningen till Kretaresan där vi gifter oss den andra september. Ytterligare något som blir stort, oerhört stort.
Lite MFF, NIK och annan fotboll
Fotbollen är både ständigt närvarande och saknad hos mig på samma gång. Saknad så till vida att jag inte lirar i något lag nu, en ovan situation då jag spelat aktivt i olika klubbar sedan åttaårsåldern och fram till i somras, men samtidigt så finns det förstås relativt stort utrymme för att följa och titta på mycket fotboll fortfarande.
MFF går ju alldeles strålande även om det gnälldes lite här och var efter uttåget ur cupen mot Helsingborg och förlusten därefter i allsvenskan mot Häcken. Förra veckans derbyseger i Helsingborg satt dock riktigt fint. Kanske ingen fantastisk match från MFF:s sida men ändå en rättvis seger och att slå HIF, inte minst borta, är alltid både starkt och riktigt skönt. Igår följde de ju upp med 3-1 mot Halmstad. En logisk seger sett till tabellen men inte till hur matchen utvecklade sig. MFF hade tur i andra halvlek då Halmstad borde gjort både ett och två mål, men å andra sidan kunde Malmö satt 2-0 i första och lyckades hursomhelst punktera matchen till slut med 2-0 och 3-0 på stopptid. Nu håller det förstås inte att spela halvdant och komma undan med det hur många matcher som helst (MFF har varit halvknackiga i ett antal segermatcher nu) men det är likväl de tre poängen som räknas. Och serieledningen tar vi inget extra för.
Kul också att NIK har börjat spela in lite poäng där hemma i Småland. Banden till den klubben kommer aldrig brytas. Glädjande då att det nu blivit sju poäng på de senaste tre matcherna efter två raka förluster inledningsvis.
Nu när vi har skaffat hus här ute i Hille får man väl börja ha lite koll på de lokala lagen här också. Tidigare var de motståndare när jag spelade för Korsnäs BK, men nu får man väl stötta såväl Hille IF som Strömsbro IF lite. De sistnämnda har min gamla Sätralagkamrat Nicholas Gustafsson i målet och är kanske också den klubb som kan tänkas bli ny klubbadress för mig när tiden finns - om den finns - längre fram. Förutsatt att vi bor kvar här och jag inte värvats av MFF förstås, hoppet finns ju kvar... :)
Pappaledigheten ger mersmak
Att vara pappaledig är verkligen fantastiskt. Det är större och roligare än jag hade trott - och då var förväntningarna ändå höga. Vilken förmån det är egentligen att få vara hemma med sitt lilla barn i sju-åtta månader. Det är något som man verkligen ska vara tacksam över och det är en tid som jag på alla sätt ska se till att ta vara på.
Första veckan av pappaledigheten sprang iväg, är ni inne på den andra, och hittills har allt funkat perfekt. Theo är enkel och gnäller sällan. Det mesta flyter på enkelt så här långt: sovandet, matningen, leken. Det är så kul att vara hemma med honom och det ger ännu mer än vad jag hade förväntat mig faktiskt. I förrgår skaffade jag mig för övrigt en ny pappaerfarenhet då vi var på babyrytmik. Inte min grej från början, det ska erkännas att jag var lite skeptisk över att gå i Karins fotspår och ta med junior dit, men vilken positiv överaskning det var. Kul både för Theo och för mig! :)
Det är över lag roligt att få göra nya saker och vidga sina vyer, något som sker per automatik nu när jag är pappaledig och har en helt annan - väldigt givande - vardag än vad som tidigare har varit det "normala" för min del. Det är bara att ta in alla intryck, njuta och glädjas åt att det här kommer att vara just min vardag ända fram till januari.
Delade känslor vid avskedet från Kungsgårdens skola
Därför lämnar jag mitt jobb med en bra känsla, jag har gjort mitt bästa och jobbat hårt för att förbättras och utvecklas. Detta samtidigt som det, som sagt, var med tudelade känslor som jag sa hej då till alla och till slut satte mig i bilen och körde hem i onsdags eftermiddag.
Bara att tacka för de fina blommorna som föräldrarna hade köpt till mig :)
Billudden och den sista nedräkningen
Bloggandet har kommit igång lite igen och det är kul att kunna skriva av sig lite. Nu behövs det dock inte som någon slags terapi eller liknande då det mesta just nu är riktigt bra för egen del. Allt rullar på och om några få dagar går jag på pappaledighet.
Förra veckan passerade med hög hastighet och man hann ju inte mer än börja jobba efter påsklovet förrän det var dags för helg igen. Åtminstone var det känslan.. Igår hade vi en riktig familjedag då jag, Karin, svärfar Håkan plus Karins lillebrorsa Jonas och hans tjej Erika åkte ner till Billudden, några mil söder om Gävle, för att spendera en skön eftermiddag där. Korvgrillning intill havet och allmänt go tillvaro i det fina vädret. Synd att klaga! :)
Familjelivet som helhet är dock – förstås – fantastiskt. Allt har gått så snabbt, vår lille son är numera sju månader och lär sig nya saker varje vecka. Dessutom väntar nu pappaledighet från och med fredag och fram till januari. Så nu blir jag verkligen pappa på heltid. Något som ska bli härligt. Jag känner mig allt tryggare vid tanken på att vara hemma med Theo och det känns mycket enklare alltid nu, vi har hittat en rutin i blöjbyten, matning, sömn (även om mitt nattningsförsök som sagt gick mindre lysande) – ja kring allt som har med vår lilla stjärna att göra.
Det är så ofattbart stort att ha barn och den känslan växer också bara för varje dag som går. Att få vakna upp varje morgon och se sin älskade sambo samt vår lilla kille det första man gör är så mycket lycka så det går knappt att beskriva med ord. Jag är så enormt lyckligt lottad och ska verkligen ta vara på det.
Nu är det dags att klara av de absolut sista jobbardagarna och sedan se fram emot en låååång tid på hemmaplan med junior :)
Skrevs förra måndagen men blev liggande på datorn.
