Om att ta kampen
Till att börja med ska det sägas att jag inte gillar de, oftast från äldre generationer, som slentrianmässigt hävdar att dagens generationer är lata, slappa och vill ha allt serverat. Visst är det säkerligen så att det finns en annan mentalitet bland yngre idag än för x antal år sedan och rent generellt var kanske de generationerna mer arbetsföra, eller tvingades vara det. Men hursomhelst, det finns garanterat många unga idag som är engagerade, duktiga, villiga att jobba och beredda att offra en del för något de tror och brinner för.
Med det sagt tänker jag, med risk för att till synes slänga in en skopa dubbelmoral i inläggt, ändå kritisera något som jag hävdar gäller främst ungdomar idag. Unga killar, närmare bestämt. Kanske även tjejer i och för sig, men de fall jag har i åtanke rör främst killar.
Vad är det då jag irriterar mig på? Vad handlar det om? Jo, det handlar om fotboll och det handlar om en tendens som har blivit allt tydligare i "modern" tid, det vill säga på senare år. Nämligen tendensen att unga fotbollsspelare inte är beredda att kämpa för en plats i laget utan vid minsta motgång, det räcker inte sällan med några matcher på bänken, bestämmer sig för att gräset är grönare på andra sidan och söker lyckan i en annan klubb.
Givetvis ska man han rätten att själv välja klubb, valfriheten och rörligheten ska finnas där. Men jag tycker att det har gått inflation i att byta runt mellan klubbarna. Det märks väldigt tydligt inom lokalfotbollen, såväl hemma i Småland som i Skåne och förmodligen även här uppe. Nu har jag ingen statisitk som bevisar det, men den titt bland övergångarna inför varje säsong och en titt på hur trupperna förändras under säsongerna ger en tydlig bild av hur spelare byter runt mellan klubbarna titt som tätt.
Självklart ska man byta om man inte trivs, om man behöver en ny utmaning och har kört fast i sin nuvarande klubb. Men den mentalitet som verkar råda hos många - att får jag inte spela är det tränarens fel och då ska jag minsann byta till en klubb där jag får spela - gör mig irriterad och även besviken. Det är inte vad lokalbollen behöver, den behöver spelare med klubbhjärtan som är beredda att slita lite extra för den småklubb de tillhör. Det behövs de som förstår vikten av att lägga ner hårt arbete för folket inom klubben och kanske även i samhället eller byn som klubben kommer ifrån.
Låt gå då om man spelar en säsong eller två och sedan lämnar, men att byta mitt i en säsong tycker jag är illa. Särskilt om man precis har kommit till klubben. Vi har några färska exempel från min egen gamla Smålandsklubb där flera unga, skapligt talangfulla killar skrev på inför säsongen bara för att några månader senare, efter mindre speltid i träningsmatcherna än beräknat (det är den enkla förklaringen, det vågar jag lova utan att vara närmare insatt) lämna klubben.
Vart tog viljan att slåss för en plats vägen? Försvann det här med att knyta näven och verkligen bestämma sig för att visa att man är nog bra på vägen?
Jag måste ställa frågorna, men det gör mig både förvånad och bekymrad. Varför är man så bekväm och ovillig att borra ner huvudet och göra skitjobbet för att förtjäna en plats?
Många verkar ha en övertro på sig själva, en tanke om att man ska vara given i ett lag utan att sedan bygga den tanken på hårt jobb och en attityd på planen som motiverar en A-lagsplats. Nu menar jag inte att man ska stå där med mössan i hand och närmast be om ursäkt för sin egen existens, det gäller förstås att ha en tro på sig och ta plats oavsett vilken nivå det handlar om när det gäller fotboll. Men det är en viktig skillnad på att ha tro på sig själv och att ha en ÖVERTRO på sin egen förmåga.
Bit ihop, kämpa, ge det en chans. Först därefter tycker jag det kan vara okej att se sig om efter en ny klubb.
Allsvenska tipset 2014
Hursomhelst, så här ser mitt allsvenska tips 2014 ut:
1. MFF
2. AIK
3. BK Häcken
4. IFK Göteborg
5. Kalmar FF
6. Elfsborg
7. Djurgården
8. Helsingborg
9. Åtvidaberg
10. Norrköping
11. Örebro
12. BP
13. Gefle
14. Halmstad
15. Mjällby
16. Falkenberg
MFF tippar jag som etta med hjärtat. Egentligen tror jag mer på AIK, eller trodde i alla fall innan Malmö inledde så imponerande, men guldtipset blir alltid himmelsblått. AIK kommer garanterat vara med och slåss om guldet, de har en riktigt bra trupp och är tunga att möta. Häcken imponerar och även inför säsongen såg de spännande ut. De reser sig efter fjolåret och gör en lika fin säsong som 2012 igen.
Där bakom utgör även IFK Göteborg ett reellt guldhot med en stark trupp och jag tror även att Djurgården, med Pelle Olsson vid rodret, kommer att göra en bra säsong. Det liksom Kalmar FF som ser ut att ha ett riktigt lovande och spännande lag på gång. Blir utan tvekan ett lag för den övre halvan, kanske rent av den absoluta toppen. Elfsborg bör också finnas med där även om de åtminstone på förhand kändes något sämre i år.
Därefter har vi en rad mittenlag innan vi hittar de som säkerligen får slåss i botten: Mjällby, Halmstad, Gefle, BP, Falkenberg. Kan förstås bli något till och något av de här lagen kan överraska positivt (förmodligen GIF i så fall, de brukar ju kunna överprestera mot alla odds). I grunden tror jag dock att de löper störst risk för en jobbig strid för kontraktet framåt hösten.
Om en idiotisk debatt
Att folk nu förespråkar en mindre restriktiv hållning gör mig både bekymrad och förbannad. Vad skickar vi för signaler till barn och ungdomar med sådana idéer? Det borde ju vara precis tvärtom, att samhället slår ner stenhårt på allt sånt och övertydligt skickar ut signaler om att det där är åt helvete fel, det är något som vi INTE ska ha i det här landet. Det borde vara en självklarhet att jobba för en restriktiv hållning till allt vad droger heter. Hur kan man förespråka sådant som bevisligen kan leda till missbruk och lidande?
Jag är ingen bakåtsträvare som är emot all form av liberala idéer, men jag tycker det är oerhört viktigt att tänka på vilka signaler som ges till barn och ungdomar idag. Det är vi vuxna som ska ge de unga värderingar och lära dem vad som är rätt och fel. Ska vi då propagera för ett allt liberalare samhälle där allt mer blir fritt även om det är bevisat att det finns tydliga, skadliga effekter och som lika bevisat kan ge ett oönskat beroende? Jag ser inte logiken. Tvärtom är det för jävligt hur en del idag verkar strunta blankt i det gemensamma ansvar som finns för att forma och skapa det samhället på sikt och som i stället bara ser till sitt eget bästa.
Gör om, gör rätt!
Några dagar i Riga
Nu fick vi besöka ytterligare en av baltstaterna, efter en tripp till Tallin i höstas. Ska man jämföra städerna emellan var vi överens om att den estländska huvudstaden var finare och gemytligare, mer välkomnande, än den lettiska. Dock ska sägas att Riga också var en till stora delar vacker stad. Men den var lite ruffigare, lite "tuffare", på sina ställen än de delarna vi hann se av Tallin förra gången vi tog båten österut.
Riga hade ändå flera inslag och detaljer som var väldigt lika den estländska motsvarigheten: bevarade gamla och fina byggnader, imponerande kyrkor och torn, gammeldags arkitektur, mysiga små gränder och kullersten. Samtidigt så märkte man av mer modernitet på sina håll, mer stress, ett kyligare bemötande och lite mer storstad som helhet. En stad klart värd ett besök hursomhelst och roligt att ha fått se mer av länderna österut också.
Positivt också att det funkade så fint att resa med Theo. Han verkade trivas och även om det blev några lite oroliga nätter för honom så var det en nöjd lillkille som gjorde oss sällskap. Bra som uppladdning för honom inför Greklandsresan i slutet av sommaren.
Kul också, för att avsluta med en positiv sak till, att jag och Karin nu kan pricka av ett land till bland våra gemensamma resmål: Grekland, Spanien, Frankrike, Tanzania, Jamaica, Estland och nu Lettland (plus Danmark, men som "skåningar" under 3.5 år kan det knappast räknas). En skön blandning!
Hårt slit (och god hjälp) som har gett resultat
Äntligen dags för lite bloggande igen lagom till påskhelgsslutet (då jag skrev de senaste inläggen). Mycket har hänt på sista tiden, åtminstone när det gäller det som kretsar kring vår flytt och vårt nya hus. Efter mycket packande, slit, målande och fixande är vi äntligen på plats på riktigt. Det vill säga att vi börjar få vårt nya hem att likna just ett eget hem, med vår stil och vårt tänk som genomsyrar huset nu. Visst finns det fortfarande en hel del att göra, men vi har tagit många och långa kliv på vägen.
Inte utan hjälp ska tilläggas. Inte utan stor hjälp, ärligt talat. Mina svärföräldrar har varit flitiga medhjälpare här med såväl flytt och målning som passning av junior för att underlätta för oss. Och när det var dags för flytt för ett par veckor sedan klev min gamle IK Sätra-kumpan och favorit-brevbärare Pettersson in i handlingen tillsammans med sin sambo Marie. Med allas hjälp gick allt smidigt och var klart enklare än förväntat.
Flyttlasset. Skönt att ha det jobbet avklarat!
Nämnde Brevbäraren och Karins faster Titti tar lite välförtjänt fika under flyttslitet.
Förra helgen var sedan svärfar Håkan och Karins brorsa Jonas här och skruvade och donade samtidigt som svärmor Anna röjde i trädgården. Dessutom har mamma varit här nu under påsken och vi har tillsammans sett till att få väldigt mycket gjort. Så nu, efter många timmars jobb som ändå har känts enklare än förväntat, börjar det här nu verkligen kännas som vårt och vara ett hem - på riktigt.
Vårt sovrum innan vi målade om det. Ljust brun, typ cappuccinobrun, numera.
Vårt barnrum/gästrum innan ommålning och tapetsering. Bilder kommer snart!
Positiv Hillekänsla
Det känns kanon att ha flyttat ut till Hille, precis norr om Gävle. På promenadavstånd faktiskt, även om det är 5-6 kilometer. Vi gick faktiskt i lördags, så det funkar. Hursomhelst känner jag redan att jag kommer att trivas här. Det passar mig som handen i handsken: nära till stan, enkelt att ta sig dit med buss och bil, men samtidigt det här lantliga, sköna med det riktiga landet runt knuten. Känslan av att kunna kombinera min uppväxt med det som blev mitt nya, egna liv efter flytten från Smålandsskogarna är perfekt så här långt. Cirkeln är på något sätt sluten, knappa åtta år efter flytten hemifrån.
Allt har ju gått väldigt snabbt de senaste åren. När vi flyttade ner till Helsingborg i januari 2010 trodde ingen av oss att vi några år senare skulle vara radhusägare utanför Gävle. Vi trodde nog inte heller att vi i september 2013 skulle bli tre. Men så blev det - och nu är vi här efter några svängar till Helsingborg, Tanzania, Jamaica och Kaplansgatan mitt i Gävle... :)
Ett nytt kapitel skrivs och början på det är hittills bara positiv.
Solnedgång från vår terass.
Tankar om tragedin i Helsingborg
Aldrig någonsin har fotbollsresultat betytt så lite som förra söndagen. Aldrig någonsin har jag känt mig så tom efter en MFF-seger som då. Händelsen i Helsingborg, min tidigare hemstad, där en Djurgårdssupporter misshandlades till döds strax före den allsvenska premiären tog hårt och berörde många.
Att människor dagligen dör i konflikter runt om i världen, i sjukdomar och på grund av våld är förstås alla medvetna om och det är hemskt, riktigt hemskt. Att det nu - när en fotbollssupporter råkade ut för det där meningslösa, hemska våldet - blir så stor uppmärksamhet och att så många engagerar sig är jag övertygad beror på framför allt två saker: 1) fotbollen är (oavsett vad man tycker om den) stor i samhället och såväl engagerar som berör många 2) händelsen kommer en så nära när den inträffar mitt på dagen, mitt i samhället, i ett sammanhang som man normalt ska förknippa med allt annat än våld och död.
För egen del fick jag direkt rysningar när jag tänkte på platsen. Kärnan, terrasstrapporna - hur många gånger har man inte gått där under tiden som Helsingborgsbo? De gångerna är många, riktigt många. Jag minns dessutom tydligt hur jag stod där längst uppe vid Kärnan och fotades av mina föräldrar på min examensdag en härlig junidag 2011. Att en vanlig fotbollssupporter dödades där mindre än tre år senare känns ruggigt.
Redan i söndags när nyheten att den misshandlade mannen hade avlidit dök upp försvann delvis mitt fokus från den allsvenska premiärens sportsliga delar. Helt plötsligt var resultaten inte längre så intressanta, även om MFF:s premiärvinst delvis gladde mig. När man senare började ta in vad som verkligen hade hänt blev de där tre himmelsblå premiärpoängen än mindre väsentliga.
Vid frukostbordet i måndags morse satt jag och kikade igenom reaktioner på sociala medier gjorde det riktigt ont. Sällan har händelser kopplade till fotbollen berört så mycket. Tyvärr på ett tragiskt sätt.
Så här gick tankarna just då:
Även vid tidigare huliganproblematik och incidenter så har ett enormt stort antal människor åsikter och idéer kring hur man ska komma till tals med problemet och hur vi ska få bort våldet från fotbollskontexten. De senaste dagarna har jag hört och läst en rad uttalanden och genom medierna, samt inte minst via de sociala medierna, fått ta del av ett X antal förslag på hur det här hela ska lösas. Utan att närmare analysera det hela (jag skulle kunna skriva en uppsats om ämnet) kan jag säga att en hel del av det som sagts har varit såväl okunnigt som dumt. Det blir i regel det när människor som inte ens varit på en fotbollsmatch tror sig ha alla lösningar och sanningar.
Jag är helt inne på, vilket även initierade och kunniga fotbollspersonligheter har tagit upp, att en attitydsförändring behövs och att den acceptans för hat och rå jargong som finns behöver jobbas bort. Men att stänga ute bortasupportrar helt, enbart ha ståplats och så vidare som återigen har kommit på förslag är garanterat inte rätt väg att gå. Trots den hemska händelsen i Helsingborg och trots de problem som funnits de senaste åren måste man komma ihåg att supporterkulturen, den vars namn nu dragits rejält i smutsen av många som generaliserat och fått det att låta som att hela kulturen har halkat rejält snett, till väldigt stora delar är positiv för svensk fotboll. Ja, för svensk idrott och det svenska samhället i stort.
Supporterkulturen är en viktig del av idrotten och den ska inte på något sätt bort. Det som ska bort är det okontrollerade hatet och våldet, det som finns i de mörka utkanterna av supporterkulturen eller kanske rentav egentligen rör sig utanför den men ändå svärtar ner den ibland.
En annan viktig sak tycker jag är att rivaliteten ska få finnas där. Den är naturlig beståndsdel av idrotten. Självklart ska det finnas en rivalitet, jag tycker det är naturligt att det finns en vi-mot-dom-känsla. Det är inget skadligt i det. Sedan tillför det givetvis ingenting att stå och skandera att man hatar ett lag eller skrika könsord hejvilt. Men det är heller inte det som fokus läggs på under matcherna. Visst skriker exempelvis MFF-klacken ibland "hata Helsingborg" och nej, det tillför ingenting vettigt. Men om man menar att det är en dominerande del av supporterkulturen då väljer man att höra enbart det man själv vill. Jag kan lova att det till 95% (om ens det räcker) läggs fokus på att stötta och sjunga fram det egna laget.
Det finns förstås gränser för vad som är sund rivalitet och det gäller att jobba stenhårt nu för att de gränserna inte ska passeras. Att förändra en attityd och jargong är ett sätt men man får inte ta bort det som är naturligt. Det man däremot måste kunna komma åt är det onaturliga, det okontrollerade. Det som leder till händelser likt den i Helsingborg eller till att matcher bryts för att människor som själva helt har missuppfattat vad supporterkultur står för kastar in saker eller står för andra idiotiska handlingar.
Det ska bort, men lösningen är inte att stänga arenorna för bortafans eller att plocka bort ståplats. Det tycker jag man ska understryka till leda. Och jag tycker att det är fel när människor som aldrig någonsin skulle komma på tanken att hylla supporterkulturen (eller överhuvudtaget varken bryr sig eller kan något om den) alla de gånger den står för något gott nu utan kunskap i ämnet sågar den rakt av.
Det är också beklämmande att höra människor som ska vara kunniga (exempelvis Lena adelsohn Liljeroth och Beatrice Ask) men nu kommer med uttalanden som är allt annat är initierade. Givetvis har klubbarna ett ansvar för attityden bland supportrarna och för vilka signaler som sänds ut men att som högt uppsatt politiker prata om att klubbarna inte tar sitt ansvar och att de måste göra mer utan att ha en aning om allt de redan gör (samtidigt som man själv i allra högsta grad har ett ansvar för samhällsrelaterade problem) blir man mörkrädd. HIF kan väl exempelvis inte sättas som ansvariga för att en person slår ihjäl en annan ute på stan?
Det viktigaste i allt det här är trots allt att alla sluter sig samman och tar avstånd från det som skedde i Helsingborg. Djurgårdssupporterns död måste bli något som i allt det hemska leder till en positiv förändring, men det finns inga enkla lösningar.
