Tankar om tragedin i Helsingborg
Aldrig någonsin har fotbollsresultat betytt så lite som förra söndagen. Aldrig någonsin har jag känt mig så tom efter en MFF-seger som då. Händelsen i Helsingborg, min tidigare hemstad, där en Djurgårdssupporter misshandlades till döds strax före den allsvenska premiären tog hårt och berörde många.
Att människor dagligen dör i konflikter runt om i världen, i sjukdomar och på grund av våld är förstås alla medvetna om och det är hemskt, riktigt hemskt. Att det nu - när en fotbollssupporter råkade ut för det där meningslösa, hemska våldet - blir så stor uppmärksamhet och att så många engagerar sig är jag övertygad beror på framför allt två saker: 1) fotbollen är (oavsett vad man tycker om den) stor i samhället och såväl engagerar som berör många 2) händelsen kommer en så nära när den inträffar mitt på dagen, mitt i samhället, i ett sammanhang som man normalt ska förknippa med allt annat än våld och död.
För egen del fick jag direkt rysningar när jag tänkte på platsen. Kärnan, terrasstrapporna - hur många gånger har man inte gått där under tiden som Helsingborgsbo? De gångerna är många, riktigt många. Jag minns dessutom tydligt hur jag stod där längst uppe vid Kärnan och fotades av mina föräldrar på min examensdag en härlig junidag 2011. Att en vanlig fotbollssupporter dödades där mindre än tre år senare känns ruggigt.
Redan i söndags när nyheten att den misshandlade mannen hade avlidit dök upp försvann delvis mitt fokus från den allsvenska premiärens sportsliga delar. Helt plötsligt var resultaten inte längre så intressanta, även om MFF:s premiärvinst delvis gladde mig. När man senare började ta in vad som verkligen hade hänt blev de där tre himmelsblå premiärpoängen än mindre väsentliga.
Vid frukostbordet i måndags morse satt jag och kikade igenom reaktioner på sociala medier gjorde det riktigt ont. Sällan har händelser kopplade till fotbollen berört så mycket. Tyvärr på ett tragiskt sätt.
Så här gick tankarna just då:
Även vid tidigare huliganproblematik och incidenter så har ett enormt stort antal människor åsikter och idéer kring hur man ska komma till tals med problemet och hur vi ska få bort våldet från fotbollskontexten. De senaste dagarna har jag hört och läst en rad uttalanden och genom medierna, samt inte minst via de sociala medierna, fått ta del av ett X antal förslag på hur det här hela ska lösas. Utan att närmare analysera det hela (jag skulle kunna skriva en uppsats om ämnet) kan jag säga att en hel del av det som sagts har varit såväl okunnigt som dumt. Det blir i regel det när människor som inte ens varit på en fotbollsmatch tror sig ha alla lösningar och sanningar.
Jag är helt inne på, vilket även initierade och kunniga fotbollspersonligheter har tagit upp, att en attitydsförändring behövs och att den acceptans för hat och rå jargong som finns behöver jobbas bort. Men att stänga ute bortasupportrar helt, enbart ha ståplats och så vidare som återigen har kommit på förslag är garanterat inte rätt väg att gå. Trots den hemska händelsen i Helsingborg och trots de problem som funnits de senaste åren måste man komma ihåg att supporterkulturen, den vars namn nu dragits rejält i smutsen av många som generaliserat och fått det att låta som att hela kulturen har halkat rejält snett, till väldigt stora delar är positiv för svensk fotboll. Ja, för svensk idrott och det svenska samhället i stort.
Supporterkulturen är en viktig del av idrotten och den ska inte på något sätt bort. Det som ska bort är det okontrollerade hatet och våldet, det som finns i de mörka utkanterna av supporterkulturen eller kanske rentav egentligen rör sig utanför den men ändå svärtar ner den ibland.
En annan viktig sak tycker jag är att rivaliteten ska få finnas där. Den är naturlig beståndsdel av idrotten. Självklart ska det finnas en rivalitet, jag tycker det är naturligt att det finns en vi-mot-dom-känsla. Det är inget skadligt i det. Sedan tillför det givetvis ingenting att stå och skandera att man hatar ett lag eller skrika könsord hejvilt. Men det är heller inte det som fokus läggs på under matcherna. Visst skriker exempelvis MFF-klacken ibland "hata Helsingborg" och nej, det tillför ingenting vettigt. Men om man menar att det är en dominerande del av supporterkulturen då väljer man att höra enbart det man själv vill. Jag kan lova att det till 95% (om ens det räcker) läggs fokus på att stötta och sjunga fram det egna laget.
Det finns förstås gränser för vad som är sund rivalitet och det gäller att jobba stenhårt nu för att de gränserna inte ska passeras. Att förändra en attityd och jargong är ett sätt men man får inte ta bort det som är naturligt. Det man däremot måste kunna komma åt är det onaturliga, det okontrollerade. Det som leder till händelser likt den i Helsingborg eller till att matcher bryts för att människor som själva helt har missuppfattat vad supporterkultur står för kastar in saker eller står för andra idiotiska handlingar.
Det ska bort, men lösningen är inte att stänga arenorna för bortafans eller att plocka bort ståplats. Det tycker jag man ska understryka till leda. Och jag tycker att det är fel när människor som aldrig någonsin skulle komma på tanken att hylla supporterkulturen (eller överhuvudtaget varken bryr sig eller kan något om den) alla de gånger den står för något gott nu utan kunskap i ämnet sågar den rakt av.
Det är också beklämmande att höra människor som ska vara kunniga (exempelvis Lena adelsohn Liljeroth och Beatrice Ask) men nu kommer med uttalanden som är allt annat är initierade. Givetvis har klubbarna ett ansvar för attityden bland supportrarna och för vilka signaler som sänds ut men att som högt uppsatt politiker prata om att klubbarna inte tar sitt ansvar och att de måste göra mer utan att ha en aning om allt de redan gör (samtidigt som man själv i allra högsta grad har ett ansvar för samhällsrelaterade problem) blir man mörkrädd. HIF kan väl exempelvis inte sättas som ansvariga för att en person slår ihjäl en annan ute på stan?
Det viktigaste i allt det här är trots allt att alla sluter sig samman och tar avstånd från det som skedde i Helsingborg. Djurgårdssupporterns död måste bli något som i allt det hemska leder till en positiv förändring, men det finns inga enkla lösningar.
