alfredssons vardag

Det har återigen varit en del snack om våld och problem i samband med fotboll sedan det tändes bengaler och inte minst kastades knallskott under cupfinalen i Malmö. Som oftast kommer, som jag varit inne på och kritiserat hårt i bloggen, en hel del mindre genomtänkta inlägg och kommentarer i debatten som alltid följer när det har varit någon form av läktarproblematik.

När nu Sportbladet och Inzio gjorde en undersökning direkt efter den avbrutna matchen i Göteborg och nämnda cupfinal svarade fler än tidigare tydligen att de känner sig otrygga när det gäller att gå på fotboll. Givetvis tråkigt, så ska det aldrig behöva vara. Men å andra sidan verkade många av de tillfrågade inte ens vara intresserade av att faktiskt gå på fotboll. Med bifogade kommentarer som "spela utan publik", "låt bara kvinnor och barn gå på matcherna så får alla män se dem hemma på tv" och "spela fotbollen i obygden i stället" så kändes inte undersökningen helt seriös eller pålitlig.

 

Hursomhelst, en röst i debatten som gjorde sig hörd och var oerhört klok var den här:

 

Jag har inte hört något om skribenten, Hans Fridlund, tidigare men han verkar ha oerhört sansade och kloka åsikter. Inte minst vill jag lyfta fram de här formuleringarna:

"Men för att finna hållbara lösningar på de utmaningar fotbollen står inför måste vi klara av att skilja på klacken som helhet och dess beståndsdelar"

"Det är olyckligt att Fundberg drar alla individer över en kam och gör gällande att männen i klacken, likt obstinata barnungar, inte fogar sig i gällande sociala normer. Det är så klart en grovt vinklad framställning. Den absoluta lejonparten av ståplatsbesökarna hejar fram sitt lag i med- och motgång"

 

Sammanfattningsvis: Klacken är inte en heterogen grupp, alla kan inte ställas till svars för få individeras beklagliga agerande och dåliga beteende de gånger det uppstår problem. Tyvärr buntar många ihop alla ståplatssupportrar till en problemgrupp när det väl har hänt något, som knallskottskastandet på Ullevi. Då fastnar vi också i samma gamla icke-konstruktiva diskussion där fotbollen ses som boven, när det precis som Robert Laul skrev i en krönika nyligen är fotbollen i sig som är utsatt för attack (av folk som beter sig som idioter och på så sätt bara förstör). 

 

Det här är också intressant: "Allsvenskan mår ur ett publikperspektiv oerhört bra. Publiksnittet ökar från år till år." Precis så är det, allt fler går på allsvensk fotboll och är det något svensk fotboll har hyllats för utifrån har det varit för stämningen och publiken på de inhemska matcherna.

 

. . . . . . . . .
 

 

Med hjälp en bra playlist i Iphonen och en riktigt inspirerande mördarbacke i en grusgrop här i Hille har jag kommit igång med träningen rätt skapligt. Några tunga löprundor per vecka och ett införskaffat Friskis-kort, som dock använts för sällan än så länge, gör att det finns hopp för formen även hos mig.

 

Bra filmer har vi sett en del på sistone. Först Spotlight som verkligen fångade mig. Jag har ju länge varit intresserad av journalistik. Den här filmen handlar om hur en tidningsredaktion i Boston avslöjade ett väldigt stort antal katolska prästers sexuella förgripanden på barn, inte bara i USA utan även i flera andra länder. Att den var verklighetsbaserad höjde själva intressegraden och spänningsmomentet i den. I sig ingen fantastisk film men historien bakom gjorde den oerhört sevärd i mina ögon. 

 

Därefter har vi också sett The Revenant. Leonardo Di Caprio var lysande i huvudrollen och att filmen fick en Oscar för bästa foto var lätt att förstå när man såg de fantastiska miljöerna i Nordamerika som handlingen utspelade sig i. 

Spotlight kunde vi ha sett hemma, ingen typisk biofilm även om det alltid är kul att gå på bio, men The Revenant var en film som man bara måste se på bio om man ska se den. Grym upplevelse!

 

Utöver de här två har vi även passat på att se En man som heter Ove. Både bättre och av annorlunda karaktär än jag hade förväntat mig faktiskt. Förväntingarna var höga men att filmen var klart allvarligare och djupare än vad jag hade trott gjorde den också ännu bättre än man vågat hoppas. Lassgård mycket bra, som så ofta. 

 

Till sist, Sveriges EM-låt. Herrrrrrrrregud, för att citera Björn Ranelid. Och då var mitt "herregud" inte i positiv bemärkelse.