alfredssons vardag

Nu ska jag gnälla igen! Mycket gnäll nu, trots att jag egentigen är riktigt nöjd med tillvaron. Njuter av tid med familjen, ser fram emot sommarlov och semester med Kroatienresa samt 30-årsfirande i Småland. Därefter väntar en härlig pappaledig höst. Så det finns väldigt mycket positivt att glädjas åt.

 

Dock ska det gnällas igen, som sagt. Och återigen är det skolan som står i fokus. Den här gången i form av ungdomars inställning till den idag. Nu ska jag absolut inte dra alla över en kam, tvärtom har faktiskt majoriteten av eleverna som jag har träffat haft bra attityd och inställning. Men jag stör mig på ett nytt fenomen, nämligen det här att det verkar ha blivit en trend att på sociala medier skylta med att man skiter i skolan och att man inte orkar bry sig för att sedan hyllas för det. Ser ofta inlägg, främst på Twitter, där skolungdomar skriver något i stil med "man bryr sig ju inte om skolan, orka" var på det delas mängder med gånger och får massa tillrop.

Vad har jag missat här? Har jag bara blivit gammal och bitter eller är det så att det faktiskt är lite märkligt det här? Är det eftersträvansvärt att vara lite lagom lat, slö och korkad idag? Eller vad är målet hos den enskilde individen om det är så rätt i tiden att öppet visa negativ attityd till skolan? Nej, allt i skolan är varken intressant eller roligt men slutprodukten av att vara där och bry sig om det som ska göras blir bra. Du blir allmänbildad, blir klart smartare än om om du struntar helt i skolan skaffar dig dessutom en vettig utbildning att stå på senare i livet. 

 

Som jag skrev på Twitter för några dagar sedan:

 

 

Man blir ganska trött på mediernas vinkling och rapportering när det gäller vissa saker. Jag har varit inne på det tidigare och kan inte hålla mig i från att såga igen. Som ofta tidigare handlar det om hur medierna väljer att vinkla saker när det händer tråkigheter inom fotbollen (i form av bråk på läktarna eller i samband med matcher) kontra liknande problem i andra sammanhang. Varenda gång det väl händer något som kan anses allvarligt - allt från bråk på stan till bengaler på läktarna - i samband med allsvensk fotboll blir det ett jäkla liv i medierna och som ni vet är jag oerhört trött på att diverse tyckare då ska göra sin röst hörd. Tyckare, i form av ledarkskribenter och krönikörer, som egentligen inte kan något om fotboll och kulturen runt den eller ens är intresserade överhuvudtaget.

 

Det här är inget nytt, så jag ska inte tjata om det mer. Men däremot är det läge att lyfta frågan om varför medierna inte på samma sätt slår upp andra negativa händelser i samband med andra folkfester (som allsvensk fotboll i högsta grad är).


Ett högaktuellt exempel är Summerburst. Jag kan redan här säga att jag absolut inte är negativ till Summerburst i sig, tvärtom verkar det ju vara en grym musikfest för mängder med människor och jag skulle gärna dra dit något år själv också. Men mediernas gestalning av evenemanget är pinsam när man ställer den i kontrast till hur incidenter i samband med fotbollsmatcher ofta framställs.

Cirka 20 000 besökare första dagen, ett 30-tal anhållna för fylla och liknande, ett par misshandelsfall, många fall av narkotikabrott och framför allt en våldtäkt. På ett musikevent dit folk vad jag kan gissa går för att festa, dansa och ha kul. Inte för att trycka i sig droger, slåss och våldta. Då borde väl såna incidenter verkligen resultera i rena krigsrubriker? Återigen: inte minst om man jämför med hur det låter när det sker liknande saker på och utanför fotbollsarenorna.

 

Skulle det vara så mycket fylla, narkotika och grovt våld i samband med en allsvensk match hade medierna kokat över. Då hade ledarskribenter och debattörer på fullt allvar argumenterat för att lägga ner Allsvenskan helt. Det hade helt enkelt blivit ett enormt liv i såväl tidningar som tv och radio. Fotbollen hade svartmålats, klubbarna hade fått ta på sig ansvaret och folk hade rasat.

 

Några liknande reaktioner såg jag dock inte nu. I stället beskrevs Summersbursts första dag som lugn. Lugn? Seriöst, när en flicka våldtas och folk uppenbarligen tycker det är helt i sin ordning att ta droger och dricka för mycket.

 

Det är rätt sjukt egentligen. Varför ska musikkulturen vara skyddad? Varför är det mer accepterat att ta droger och vara redlöst packad om du är på festival eller konsert än om du är på en allsvensk fotbollsarena? Självklart finns det folk som dricker sig rejält fulla på fotbollsmatcher också och som vi alla vet finns det också ett inslag av våld, åtminstone utanför arenorna, ibland. Det är för jävligt, helt klart. Och jag vill inte på något sätt att det ska passera obemärkt utan kritik. Men däremot är det väldigt märkligt att andra former av kultur, som musiken, inte alls kritiseras och granskas lite hårt när det kommer till våld, fylla, droger etcetera som exempelvis fotbollen gör.

 

Som sagt, varför är det mer accepterat att gå på festival, dricka sig dyngrak, använda droger och bete sig allmänt illa än att göra samma sak på ett idrottsevenamng? När det i båda fallen borde fördömas stenhårt och kritiseras offentligt i medierna.

 

 

Jag ska inte kritisera skolan eller eleverna i den för mycket, det finns väldigt många ambitiösa, positiva och duktiga elever som gör varje arbetsdag meningsfull. Mycket är positivt och bra i dagens skola, samtidigt som mycket måste förbättras. Hursomhelst är det här en klok ledare i mina ögon:

 

 

Det finns inget motsägelsefullt eller något motsatsförhållande mellan kreativt, lekfullt lärande och att skaffa sig en viktig och allmänbildande kunskapsgrund att stå på. Det är väl alldeles utmärkt om man kan skapa en rolig, kreativ lärandemiljö där eleverna lär sig om allt från stormaktstiden till multiplikationstabellen. Men det kreativa, lekfulla får inte ersätta själva kunskaperna. Det får inte bara bli fokus på att det ska vara roligt, kreativt och nyskapande. Hårt jobb, en bra attityd oavsett vilken typ av uppgift som man står inför och en förståelse för att kunskapen man skaffar sig faktiskt är nyttig är nycklar precis som att det är viktigt att jag som lärare förstås så långt det bara går lägger upp undervisningen på ett sätt som eleverna trivs med.

 

Det går dock inte att göra all undervisning kreativ, rolig och lättsam och ibland kan jag känna att debattörer (inte sällan utanför skolans värld) lägger för stort fokus på hur skolan ska göras rolig och då glömmer själva kunskapsbiten. Skolan ska i första hand utbilda, inte underhålla. Om de två sedan går hand i hand är det lysande men det får inte bli så att det sistnämnda sätts före utbildandet.

 

Dessutom måste man ju få lära sig att allt inte alltid är roligt. Det kan låta gnälligt och tråkigt, men så är det ju. Vi i skolan ska forma eleverna för ett liv utanför skolans väggar och då måste de också kunna bita ihop, jobba och slita även de gånger det inte är jätteroligt och känns jobbigt. Så funkar det i verkligheten där ute i samhället och då måste det även fungera i skolan.

 

 

Det finns dagar då läraryrket är riktigt kämpigt och det finns stunder då jag drömmer mig bort till en journalistkarriär eller någon annan sysselsättning där jag får mer ut av min skrivarförmåga. Men på det stora hela ger läraryrket mig väldigt mycket. Dagligen får jag uppskattning för det jobb jag lägger ner i form av framsteg som eleverna gör, beröm som jag får, elever som visar att de litar på mig och så vidare. Men allra tydligast blir nog uppskattningen i samband med avslutningar:

 

 
Jag har mött många trevliga, roliga elever och verkligen utvecklats som lärare under den senaste terminen. Många stunder har varit positiva, en del lite tuffare men jag kan med gott samvete säga att jag rakt igenom har gjort mitt bästa och att det har varit en nyttig termin för egen del.

 

Nu återstår tre arbetsdagar för mig innan sommarlovet.

Ja, tre ynka arbetsdagar kvar på hela året då jag stämplar ut för lov och därefter går på pappaledighet.

Gott är det! 

 

 

 

Intressanta inlägg om skolan. Jag håller med om en hel del, jag oroas också över utvecklingen i skolan idag. Men samtidigt kan jag inte se det som ett problem att elever på högskolan inte känner till filosofer som Aristoteles eller Kant närmare. Det är givetvis nyttigt med allmänbildning och att känna till vår historia och betydelsefulla personer i den, men samtidigt måste man ju kunna titta på vad dagens samhälle kräver för kunskap. Vilka förmågor krävs och är eftersträvandsvärda idag? Vilken kunskap behövs för att man ska fungera bra i dagens samhälle och bli attraktiv på arbetsmarknaden? Att de inte känner till Kant eller Aristoteles kanske inte är så allvarligt ändå.

 

Dock ska eleverna självklart få med sig mängder med fakta om vår historia. Det är i mina ögon väldigt viktigt för att kunna förstå vår värld idag och för att kunna se mönster, förstå samhällsutvecklingen etcetera. Men jag tror mycket på att lyfta fram konkreta exempel ur händelser, tidsepoker och så vidare som går att koppla till den värld och det samhälle som vi lever i nu.

Samtidigt håller jag helt med om det här:

 

Läsförståelse anser jag är A och O och jag ser själv dagligen prov på hur svag den är hos många elever. Många elever förstår inte vad de läser eller saknar förmåga att läsa mellan raderna, att hitta ett svar som inte står ordagrant. Dessutom har många svårt att välja ut vettiga källor och bedöma trovärdigheten hos en källa.

Tänk vilket enormt överflöd av information som vi överöves med varje dag. Att då ha svårt för att sålla, värdera och hantera information sätter elever i problem inte bara i skolsituationer utan även i vardagen. Det samtidigt som problemet förstås kommer att bli ännu större ju äldre de blir. Så där har vi verkligen ett förbättringsområde som är akut och som det måste jobbas stenhårt med. Det finns inga genvägar, är du svag när det gäller läsförståelse finns det inget annat att göra än att träna, nöta och envetet jobba på.