EM-summering: Rättvis segrare, förälskelse och besvikelser
Så var fotbolls-EM slut för den här gången. Ingen höjdarturnering är väl det generella omdömet, många har gnällt över det defensiva spelet och de målsnåla matcherna. För egen del gör det dock inte så mycket om det defensiva spelet dominerar och fotbollen som presteras får stämpeln "tråkig". Visst är det roligt om det spelas offensiv fotboll och görs många mål, men jag har en stark förkärlek för defensivt skickliga lag som sätter ett bra försvarsspel och imponerar med hårt lagarbete i fokus. Därför kan jag också glädjas med mer defensivt inriktade lag när de lyckas. Fotboll är så mycket mer än anfallsspel och många mål, det är i mina ögon lika gott att se ett taktiskt slipat lag som utför sin matchplan på ett klockrent sätt som det kan vara att se en match mellan två offensiva lag där spelet böljar fram och tillbaka utan tydlig struktur. Jag är så pass tråkig av mig att jag nästan kan bli sur över en målrik match för att försvarsspelet är för dåligt.
Med det sagt kan jag konstatera att Portugal var en värdig EM-segrare. Jag är av åsikten att man inte vinner en turnering på ett oförjänt sätt. Man kan argumentera emot det och säga att "ja men vadå, de vann ju bara EN enda match under ordinarie tid". Ja, men de förlorade å andra sidan inte en enda under hela turneringen heller. Roliga var de inte, men ruggigt disciplinerade, taktiskt skickliga och med offensiva kvalitéer (inte bara i form av Ronaldo) som var nog bra för att utgöra den där avgörande spetsen framåt. Grattis, Portugal!
Samtidigt håller jag fast vid att den moraliska finalen, som jag skrev om på Facebook, nog ändå spelades i semifinalen:
Får dock omformulera mig lite genom att konstatera att bäst LAG hade ju Portugal, medan det förmodligen fanns mer individuell skicklighet och kvalitet spelare för spelare hos både Frankrike och Tyskland.
Som jag nämnde i mitt Facebookinlägg gläds jag över skrällarna som Island och Wales stod för. Island imponerade ju faktiskt redan i kvalet och därmed borde man kanske inte bli så överraskad över att de var bra även nu, men att de skulle skicka hem England trodde jag aldrig. Tvärtom trodde jag för en gång skull på detta England, ofta så överskattat och hypat men nu smygandes lite mer i skymundan. Jag hade trott att just det, att folk inte förväntade sig så mycket av laget den här gången, skulle gynna dem. Men återigen blev England en stor besvikelse. Wales däremot bäst av skrällgängen.
Andra besvikelser, om vi ska återknyta till England och misslyckanden en stund, var helt klart Österrike och i mitt tycke även Kroatien. Eller de sistnämnda kan egentligen inte kritiseras så mycket, de åkte ju med facit i hand ut mot de blivande mästarna. Men just när de förlorade mot Portugal, när jag satt där på en kroatisk bar längs med Adriatiska havet och önskade uppleva ett rejält kroatiskt måljubel, var känslan att de underpresterade. Med det laget, inte minst med den mittfältsuppsättningen, borde Kroatien ändå ha kunnat utmana om åtminstone en semifinalplats. Österrike då, rätt haussade inför turneringen efter ett starkt kval och även jag trodde rätt starkt på alplirarna. Men med facit i hand kan man nog dra slutsatsen att kvalgruppen, där Österrike hamnade före Ryssland och Sverige, helt enkelt var väldigt svag. Sverige och Ryssland var usla rakt igenom under EM och Österrike var kanske inte så bra i kvalet när allt kommer omkring.
I övrigt förälskade jag mig som jag redan nämnt här i bloggen fullständigt i Italien. Underbara Gli Azzurri med sin fembackslinje (eller treback om man så vill), stenhårt jobb, disciplin, defensiv styrka, tunga och sköna vinster. Vilket lag! Så oerhört surt att de förlorade kvarten på straffar mot tyskarna bara. Den förlusten var så oerhört mycket tyngre än när Sverige åkte ut. Det kändes ärligt talat precis ingenting. Mer en axelryckning och ett "jaha, det var det" än några besvikna känslor.
Kommentarer
Trackback
