alfredssons vardag

Så gjorde de det igen, för andra gången på två år. 
Tog sig till Champions League. 
Mitt lag, mitt MFF. 

Det är så stort, så obeskrivligt stort egentligen. Att med ett snudd på helt nytt lag, efter mängder med försäljningar till större klubbar och mer penningstinna ligor, efter en halvknackig allsvensk säsong hittills gå in och slå ut klart mer meriterade Celtic och dessförinnan svinrika Red Bull Salzburg är ruggigt imponerande. 

Nervositeten har nog aldrig varit större i fotbollssammanhang för mig än under den sista halvtimmen mot Celtic senast. Visserligen skapade skottarna knappt någonting och behövde dessutom göra två mål för att MFF skulle tappa CL-platsen, men just det - att det så tydligt fanns något stort att förlora - gjorde nervositeten än mer påtaglig. Även slutet mot Salzburg, där ett ynka Salzburgmål hade slagit ut MFF, var hemskt sett ur nervositetsaspekten. 

 

Desto skönare då när slutsignalen gick i respektive match och MFF var vidare. Den glädjen och stoltheten kommer sitta i länge och är det några matcher som jag kommer titta tillbaka på extra efter säsongen så blir det med all säkerhet just de här två kvalmatcherna.