Något så oerhört stort
Det har nu gått snart tre veckor sedan vår lilla Alva föddes och vår älskade Theo blev storebror. Jag har inte velat stressa ihop något inlägg om det, tillsammans med Theos födelse det absolut största som jag har upplevt, utan gett mig själv tid att ta in alla intryck, återskapa minnet från vår första stund med Alva och genom allt det få ihop ett noggrant utformat blogginlägg. Det här är alldeles för stort och viktigt för att man ska hafsa ner några rader.
Egentligen är det inte rättvist att försöka beskriva känslorna efter sitt barns födelse. Jag har exakt samma känsla nu som när Theo kom, det är något som inte går att beskriva med ord. Hur mycket man än skriver, vilka ord man än använder - det blir ändå för platt och tunt. Det gör inte känslorna och det fantastiska känslotillstånd man lever i som nybliven förälder rättivsa. Trots det ska jag dock försöka så gott det går.
När Theo föddes för snart två år sedan var ju precis allt totalt nytt. Vi hade förberett oss, läst på, gått föräldrautbildning och givetvis var vi inte helt utan kunskap, men samtidigt var vi ändå helt utan "verklig" erfarenhet av vad det innebar att ha ett litet barn. Nu är det förstås annorlunda, vi har lärt oss oerhört mycket under de knappa två åren med Theo och det känns klart tryggare och mer naturligt att ikläda sig föräldrarollen för en liten nyfödd igen nu.
Något som kändes helt fantastiskt redan vid Alvas födsel - en känsla som bara stärkts under de senaste veckorna - var att man blev precis lika rörd, berörd, stolt och varm inombords som när Theo kom till oss. Nu tvivlade jag inte direkt på det, vi har sedan länge sett oerhört mycket fram emot att få ett syskon till vår lilla son, men samtidigt har man ändå inte kunnat låta bli att tänka "kan man verkligen tycka om någon lika mycket som Theo?" och "går det verkligen att känna lika stor upprymdhet och glädje vid andra barnets födsel?". Svaret är utan tvekan ja! Givetvis kommer relationen med Alva att växa fram på samma sätt som den har gjort med Theo och ge mer för varje dag som går, men redan nu är den så makalöst värdefull. Jag fick tårar i ögonen många gånger om av lycka och det var återigen en helt fantastisk upplevelse att vara med om sitt eget barns förlossning. Det är så stort, så grymt känslosamt - obeskrivligt.
Karin var precis som med Theo helt suverän. Jag förstår inte hur man kan vara så stark, all heder och beundran för alla kvinnor som föder barn. Du är underbar älskling, både som fru och mamma till våra små älskade barn.
Känslorna har varit så starka sedan Alva kom, enbart i positiv mening. Att se henne, att se vår lilla dotter, att se Theo som storebror böja sig fram och pussa sin lillasyster på kinden, att se de två tillsammans. Det är så känslosamt, så fint och man blir så enormt stolt och lycklig varje dag när man ser våra två små mirakel.
Jag är så obeskrivligt tacksam och stolt över att få vara pappa till två fina ungar. Dessutom är jag väldigt lycklig att de har Karin som mamma, för en bättre mor kunde Theo och Alva verkligen inte ha.
Glädje, vemod, värme och stolthet
Nu har det snart gått två veckor sedan vi släppte iväg ett gäng sköna, roliga och säkerligen nöjda (över att sluta nian och få känna sig lite stora) nior från Prolympia. Jag tycker alltid det är lite dubbla känslor vid en avslutning, åtminstone när elever som man känner och har undervisat ska lämna skolan. Så var det även den här gången, med eftertryck. För första gången var jag mentor för en avgångsklass fylld med härliga elever som nu ska vidare i livet, såväl i skolan som utanför densamma. Nu har jag tyvärr bara haft förmånen att ha de här klasserna (två olika åk 9-klasser har jag haft och varit mentor för en av de två) under en enda termin men det är också det enda negativa. Tiden hade gärna fått vara klart längre då jag har trivts oerhört bra. Som jag sa till dem i talet på måndagskvällens avslutningsmiddag: "Sedan jag började på Prolympia har jag fått tillbaka glädjen i lärarrollen och det är tack vare er...|| Jag har mått så oerhört bra av att arbeta tillsammans med er." Ord som verkligen stämmer alla dagar i veckan, har stämt hela våren och som utgör det bästa betyg som eleverna någonsin kan få av mig.
Så här skrev jag på Facebook kort efter avslutningen och det stämmer utan tvekan även idag:
Så här skrev jag på Facebook kort efter avslutningen och det stämmer utan tvekan även idag:
Det var helt klart dubbla känslor när man sa hej då en sista gång och fick ta emot, samt dela ut, en rad värmande kramar. Men sammantaget var det här en fantastisk dag. Så många glada, stolta elever och en känsla av att man själv faktiskt också har betytt en del för dem. Den känslan och de många leendena och kramarna tar jag med mig under sommarlovet och förhoppningsvis under en lång tid framöver.
Min mentorsklass Aten uppställda inför avslutningen.
Bra stämning :)
Tilda, Olsson, Kostas och Liam - några av alla sköna elever jag har haft under våren
Noah och Max, även de elever i min egen mentorsklass
Olsson igen :)
Middagen kvällen före avslutningen - fint värre!
Sparring, Elliot och Philip från min klass
Kommer sakna det här gänget! En grym klass och så många härliga personligheter som gjort vårterminen till något speciellt och riktigt bra.
Wiktor från min egen klass tillsammans med ett gäng från Moskva, den andra klassen jag hade. Även den en fantastiskt skön klass att jobba med.
En rad stiliga grabbar från min klass Aten
Ojamäe, min kollega och mentor Martin, Gabbe med lillasyster :)
Vår klass fina par York och Fanny. Lycka till nu, inte minst på fotbollsplanen :)
Martin flankerad av Julia, Alice, Emma, Johanna och Frida - alla från Moskvaklassen
Grabbligan från Moskva. Många profiler! :)
Wiman, Alice, Gabbe, Emma och Ojamäe - underbara elever rakt igenom
Slutet gott, allting gott! Tack för den här terminen Wille, Alice, Max, Emma och alla ni andra :)
Oslagbara mästare
0-0, 1-0, 2-0, 3-0, 4-0.
3-0.
Resultatraden anger Lärarlagets resultat i gruppspelet följt av finalresultatet från måndagens prestigefyllda fotbollsturnering mellan niondeklasserna och lärarna. En turnering som spelades på min gamla hemmaarena Träffen ute i Sätra.
Vi gjorde vad vi skulle med andra ord och tog en övertygande turneringsseger :)
Inte ett mål insläppt var ändå rätt skapligt även om matcherna bara varade i 15 minuter. 75 minuters spel utan baklängesmål imponerade dock rätt rejält. Min egen klass Aten var de som matchade oss bäst med 0-0 i gruppen och sedan i en ganska jämn final efter att de också gått obesegrade genom gruppspelet där alla mötte alla. Personligen är jag mest nöjd med att jag fick in en bra glidtackling som stoppade ungdomslandslagsspelaren, tillika div 2-ordinarie SIF-spelaren, York i min egen klass. Viktig den :)
En kul tradition är det med den här turneringen och jag hoppas att det kommer fler chanser för mig att vara med i den. Det var riktigt kul att möta eleverna och få smälla på lite. Lagom tufft och inget gnäll tycker jag det var från alla håll egentligen. Riktigt bra!
Mästarna! Lärarlaget med tjejförstärkning från åk 8 - ett vinnande lag.
Min mentorsklass med Olsson, Liam och Müller. Ganska bra, men inte tillräckligt för att slå oss... :)
Furuvik, MFF och nedräkning
De senaste veckorna har handlat mycket om nedräkning: nedräkning till ankomsten av vårt lilla nytillskott i form av Theos lillasyster, nedräkning till skolavslutningen och till den därefter kommande semestern.
I skrivande stund är det förstnämnda, avslutningen, avbockat men såväl semestern som vårt andra barn väntar vi fortfarande på. Veckan ut jobbas det och frågan är om jag hinner hela vägen i mål innan det är dags för barn. Vi väntar i alla fall med spänning nu och jag har hela tiden telefonen nära till hands :)
På jobbet har det mesta snurrat kring avslutningsaktiviteter som mentorsdag med klassen - då vi drog till bowlinghallen och spelade lite bowling - middag med niorna och det sista slitet med betygen. Det har varit roligt samtidigt som känslorna förstås har varit lite blandade då det har inneburit att tiden med de här eleverna har närmat sig sitt slut med stormsteg. Jag understryker gärna gång på gång hur bra jag har trivts under den här vårterminen och hur kul det har varit att få jobba just med de två niondeklasserna som jag har haft.
Hemma har vi förstås laddat för tillökningen och förberett, men samtidigt försökt att koppla av lite. Bland annat var vi på Furuvik i lördags. I regn visserligen, men vi fixade säsongskort så det lär bli ett antal besök till där i bättre väder framöver. Theo gillade djuren och det var klart värt besöket trots ett mindre kul väder.
En annan höjdpunkt på senare tid var när MFF gästade stan och nya Gavlevallen. En skön trepoängare blev det i en jobbigt spännande match. Inte någon strålande Malmöinsats men tre poäng, en viktig vinst och uppemot 200 MFF:are på bortaläktaren så det var svårt att inte vara nöjd med kvällen.
Göteborg med klassen
En av vårterminens höjdpunkter kom i slutet av maj då vi drog till Göteborg med min mentorsklass Aten. Tre av de fyra niondeklasserna åkte till Götet i olika omgångar, en åkte på all inclusive-resa till Alanya. Vi var en av klasserna som nöjde oss med en tur till västkusten... :)
Trots att det inte blev något med sol, bad och lyxigt hotell så hade vi en riktigt bra resa. Jag och min kollega Mickis hade med oss tre elevers pappor och vi vuxna utgjorde ett välfungerande och roligt gäng som hade kul tillsammans. Även eleverna verkade glädjande nog nöjda med hela arrangemanget.
Vi spenderade en onsdagskväll följt av en heldag under torsdagen i stan innan vi åkte mot Gävle igen på fredagsmorgonen. Det blev många skratt, fina minnen att ta med sig och en lyckad eftermiddag/kväll på Liseberg. Jag brukar vara småfeg när det gäller karuseller och liknande, men nu rycktes man med av såväl andra vuxna i gänget som av eleverna. Roligt att hitta på lite med eleverna och inte bara träffa dem i skolmiljön. Det var grymt kul och mycket skräckblandad förtjusning med galet höga fria fall och den i mina ögon smått sjuka berg-och-dalbanan Helix (som ändå var skön att åka, med facit i hand).
Trots att det inte blev något med sol, bad och lyxigt hotell så hade vi en riktigt bra resa. Jag och min kollega Mickis hade med oss tre elevers pappor och vi vuxna utgjorde ett välfungerande och roligt gäng som hade kul tillsammans. Även eleverna verkade glädjande nog nöjda med hela arrangemanget.
Vi spenderade en onsdagskväll följt av en heldag under torsdagen i stan innan vi åkte mot Gävle igen på fredagsmorgonen. Det blev många skratt, fina minnen att ta med sig och en lyckad eftermiddag/kväll på Liseberg. Jag brukar vara småfeg när det gäller karuseller och liknande, men nu rycktes man med av såväl andra vuxna i gänget som av eleverna. Roligt att hitta på lite med eleverna och inte bara träffa dem i skolmiljön. Det var grymt kul och mycket skräckblandad förtjusning med galet höga fria fall och den i mina ögon smått sjuka berg-och-dalbanan Helix (som ändå var skön att åka, med facit i hand).
När vi var hemma igen kunde man summera ett par roliga dagar, som sagt fyllda av många skratt. Jag tycker det är värdefullt att få chansen att spendera tid med eleverna på andra ställen än i skolan och på så sätt också få en möjlighet att lära känna dem lite bättre, bjuda på sig själv och tillsammans ha ett lite mer avslappnat förhållningssätt (även om vi har haft grymt högt i tak och en avslappnad känsla även i klassrummet). Kul också att få träffa några av föräldrarna och för oss mentorer att få lite tid tillsammans med dem också.
