alfredssons vardag

Jag sågade Zara Larsson, eller snarare hennes attityd, via Twitter för någon vecka sedan och det tog ju hus i helvete hos vissa. Det blev en del heta diskussioner via nätet om huruvida jag var en vidrig kvinnohatare som i smyg är för hot och våld mot kvinnor eller inte. Ja, det var nivån som vissa debattörer tog det hela till.

Vad skrev jag då? Jo, detta:



Att Zara Larsson står upp för tjejer och kvinnor, att hon är uttalad feminist och att hon gärna tar ton i jämställdhetsdebatten stör mig inte det minsta. Givetvis kan väl tilläggas, det är i mina ögon självklart att det är viktiga frågor och jag tror inte att mina åsikter i dem skiljer sig särskilt mycket från Larssons i grunden. Det som däremot stör mig är hennes attityd som många gånger om innehåller rejält med arrogans och överlägsenhet och inte sällan är onödig provokativ. Att kliva in i debatter med ett sånt förhållningssätt leder garanterat bara till fler motsättningar och onödiga konflikter människor emellan. Inte konstruktivt någonstans.

Dessutom blir det bara pinsamt när hon plockar fram jämställdhetskortet i samband med att hon gnäller över utebliven marknadsföring från festivalarrangörer i stället för att inse att hon helt enkelt förmodligen marknadsförs mindre än en del manliga artister/band för att hon är mindre känd och lockar färre besökare än vad de gör. Därav min kom ner på jorden-kommentar.

Svar på tal fick jag som sagt och absolut, jag köper att formuleringen angående hur lätt det är att vara Zara Larsson var klumpig. Hon har det nog inte så lätt alla gånger i och med det näthat som hon utsätts för och som givetvis är för jävligt. Men själva kärnfrågan i min kritik kvarstår ändå orubbad, något som jag också förklarade:

 

 

Apropå festivaler så skedde det bara under första dygnet på Bråvalla två våldtäkter. Utan att låta för ironisk eller hånfull kan jag inte låta bli att undra var självutnämnda experttyckare som Diamant Salihu och Jonas Gardell är nu. De, och en lång rad andra mer eller mindre kända mediepersonligheter, har ju gått loss om hur hemskt farligt det är att gå på allsvensk fotboll och om hur fruktansvärda fotbollssupportrar är. Märkligt att det inte generaliseras och raljeras kring festivalbesökare nu...

 

Som alltid bevisas det år efter år att det är mycket annat som har med nöje, fritid och kultur att göra som är klart mer riskfyllt att göra eller besöka än vad det är att gå på allsvenska fotbollsmatcher. Som vanligt väljer många av tyckarna dock att inte se det.

 

Fotbollskarriären har aldrig varit mycket att skryta med och ens värde på transfermarknaden har knappast ökat senaste åren. Det är två år sen jag spelade min senaste "riktiga" match. Sjukt vad tiden går egentligen. I år levde jag länge på min insats i korppremiären och givetvis på våra fem raka nollor mot eleverna. Efter 1-6 i sista korpmatchen - min blott andra för säsongen - före uppehållet är jag dock iskall även resultatmässigt 2015... :)

Det finns många människor som jag beundrar och ser upp till av olika anledningar men ingen kommer i närheten av min fru. Jag är så grymt stolt över Karin och över hur fantastisk hon är som mamma till våra två fina barn samt som fru. Att se henne med Theo och Alva är ovärderligt och på samma gång är det underbart att vakna varje morgon med vetskapen om att jag delar livet med henne. Karin och barnen gör mig så oerhört stolt och lycklig just nu och kommer fortsätta att göra det. 

 

 

Längtar rejält till på måndag nu faktiskt. Då packar vi nämligen in oss i bilen och åker söderut. Först väntar övernattning utanför Norrköping, därefter Kolmårdens djurpark på tisdag och vidare färd mot Kalmar på onsdag. Blir några välkomna, efterlängtade dagar i Småland och det blir ett första möte mellan mina föräldrar och lilla Alva. Stort!