Poänger finns, men generalisera inte
Det är med ganska stor fasa man läser det här inlägget på DN:s debattsidor:
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/rapport-fran-en-vartermin-i-kaos/
Själv läste jag det för första gången förra veckan, efter att flera av mina lärarvänner på Facebook delat det. Det var med tudelade känslor som jag gick igenom texten, tog in skribentens berättelse och reflekterade kring den bild som han ger av skolan idag. Eller av skolan som han jobbade på, ska sägas, och det är viktigt att påpeka att det här handlar om hans egna upplevelser på EN enskild skola.
Jag tror att vi ska stanna upp redan här och ta med oss i tankarna att det är farligt att generalisera, vi får inte måla upp en nattsvart bild av skolan rakt av baserat på krisrubriker i tidningarna, dåliga PISA-resultat och inlägg som det ovan länkade.
Å andra sidan är det förstås illa nog att skolan idag ger upphov till svarta rubriker och debattinlägg likt det i DN. Det är allvarligt, givetvis. Och jag tvivlar inte för en sekund på att skribenten verkligen har upplevt allt det som han beskriver: skadegörelse, hotfull stämning, respektlöshet. Jag har själv delvis sett sådana ingredienser i dagens skola, tyvärr, samtidigt som jag vet att det finns många värre exempel än de som jag själv har. Det är hemskt att lärare och elever ska behöva uppleva sådant, skolan ska ju vara en trygg plats där man får chansen att utvecklas och växa som människa. Det borde vara självklart. Tyvärr verkar det inte vara så i allas värld, att det skulle vara en självklarhet. Men samtidigt är det viktigt att poängtera, gång på gång, att det trots allt är vad de allra flesta elever och lärare tillsammans strävar efter dagligen i en mängd svenska skolor.
Det positiva syns sällan bakom de svarta rubrikerna som dyker upp i tidningarna. Det hörs inte heller när de negativa talkörerna drar igång och högljutt förklarar att den svenska skolan helt har rasat samman, att eleverna är odugliga och att allt helt enkelt har gått åt helvete.
Visst finns problemen, det ska ingen blunda för. Tvärtom måste vi alla inom skolans värld jobba stenhårt för att förbättra resultaten samt för att skapa en trygg miljö för våra barn och ungdomar. Det finns mycket som måste förbättras. Det är exempelvis inte utan att man delvis känner igen sig i debattinlägget i DN när det gäller tidsbrist, stress etcetera. Det är långt ifrån optimala arbetsförhållanden för lärarna idag, men det är samtidigt långt ifrån nattsvart. Åtminstone enligt mig.
Tittar vi återigen på inlägget i DN som jag länkar så ger det en hemsk bild av skolvärlden i dagens samhälle. Och det är klart att det ÄR en hemsk situation på den skolan, det var för jävligt att jobba där för den läraren. Det är självklart att vara av den åsikten när man läser vad han skriver. Det är totalt oacceptabelt, ingen ska behöva jobba under sådana förhållanden egentligen oavsett yrke. Men samtidigt är dessa exempel så extrema att de tar oss utanför skolans väggar. När någon beter sig som eleverna där, hotar och förstör, är det inte längre bara ett skolrelaterat problem utan ett samhällsproblem. Utan vidare jämförelser kan man dra en parallell till huliganismen runt fotbollen. När människor så kraftigt kliver över gränsen och beter sig så har vi hamnat i ett läge där man inte kan lasta enskilda instanser, exempelvis skolan eller fotbollsklubbarna, utan där hela samhället måste rycka in och jobba med problemen som finns.
Återigen, beter man sig så som i den här lärarens exempel är problemet klart djupare rotat än bara i skolan och då kan skolan heller inte helt på egen hand reda upp det.
Det som gör mig tudelad när jag läser inlägget är att jag absolut känner igen mig i vissa delar av det, i en viss del av problematiken i skolan som skribenten tar upp, samtidigt som jag känner mig illa till mods om det här är den enda bilden av läget i vår skola idag som ska delas och målas upp. För jag tycker verkligen inte att vi ska generalisera. Det finns riktiga skräckexempel, som detta. Det finns också problem med den svenska skolan och våra utbildningar som vi behöver jobba med för att återigen stärka skolans status och rykte. Men något som gör mig lite besviken är att det alltid är den negativa bilden som visas upp i medierna. Det när det finns så mycket positivt med skolan också. Tyvärr skrivs det nästan aldrig om alla elever som känner en enorm trygghet i skolan, hos lärarna, med kompisarna. Det skrivs inte om de som varje dag känner att de lär sig något nytt, att de utvecklas och har roligt.
Det är självklart att de här eleverna finns och att de nästintill dagligen verkligen gläds åt att vara i skolan. Det kan heller inte var en slump att socialtjänsten har mycket mer att göra när sommarlovet närmar sig, när den kanske enda riktiga trygghet (alltså skolan) många barn som har det tufft har är på väg att tas ifrån dem.
Skolan är för så många en sådan stor trygghet och en plats där barn och ungdomar såväl utvecklas kunskapsmässigt som socialt och dessutom har roligt. Den är också för väldigt många lärare en bra arbetsplats där man trivs, har kul och trots mycket slit känner att det är värt det. Men ändå målas den nästintill uteslutande upp som en enda stor oroshärd i medierna och debatten idag. Något som jag tycker är både ledsamt och felaktigt.
