alfredssons vardag

Det finns en del bloggar som jag följer och en av dem är Johan Israelssons blogg på Barometerns hemsida, en blogg som främst inriktar sig på fotboll och Johans roll som tränare (tidigare spelare innan en korsbandsskada i våras ledde in honom på tränarbanan i stället) i Lindsdals IF. Israelsson skriver dock även om en hel del annat och det senaste inlägget är både fint och tänkvärt:

http://www.barometern.se/blogg/johan_israelsson/om-doden-men-ocksa-om-det-vackra-i-livet(4313665).gm

 

Strax efter att jag hade läst det här klickade jag in på SVT Play för att se Bronshjältarna, första delen i dokumentären om landslaget 94 som tog brons i USA-VM. Såg bara en del av det på det sändes på tv tidigare i veckan och kände att jag var tvungen att se det i sin helhet. Fantastiskt program som framkallade rysningar, utan tvekan. Samtidigt var det berörande på ett djupare plan. Det under den delen av programmet då Klas Ingesson, den gamla landslagslegendaren, sittandes i rullstol berättade om sin kamp mot cancern. En kamp som han sliter med dagligen och som han räknar med att förlora någon gång i framtiden. Ingesson pratade, precis som Israelsson är inne på i sin blogg, om hur kan trots den tuffa tiden känner sig väldigt stark mentalt och hur han har lärt sig att uppskatta livet mer sedan sjukdomen slog klorna i honom.

 

Det var väldigt berörande att se och höra Ingesson och tårarna började rinna där jag satt vid köksbordet, med junior sovandes i vagnen utanför fönstret, och lyssnade till den gamle mittfältshjältens berättelse. Det fick mig att tänka på de nära och kära som jag tyvärr har förlorat under årens lopp, flera av dem på grund av cancern. Morfar, farfar, Simon - svåra, tunga förluster i livet av människor som har stått mig oerhört nära och betytt så mycket. Och även min kära mamma har varit drabbad av sjukdomen.

 

Samtidigt som tankar på sådana händelser framkallar sorg och ledsamhet hjälper de till att lyfta fram allt som är positivt och viktigt här i livet. Inte minst de personer som förgyller vardagen och som alltid finns där för en. Jag passar på att blicka ut genom fönstret, titta på vår lilla son som återigen sover tryggt och har hela livet framför sig samtidigt som jag tänker inte minst på Karin, som inte bara har varit min flickvän i ganska snart sex år utan inom några månader också blir min fru. Det finns så mycket att värdesätta här i livet, något som jag också försöker vara noga med att göra. Och det hoppas jag alla andra också gör.