alfredssons vardag

Ja, igår (i onsdags, skrev det här i torsdags) var det dags för att sådant. Ett definitivt slut på min sejour som lärare på Språkintroduktionen (SPR) på Frans Suell & Jörgen Kocks gymnasium (FJG) i Malmö. Den här gången är det, till skillnad mot ifjol då jag också liksom flera kollegor avtackades men ju senare kom tillbaka, ingen tvekan. Nästa läsår kommer jag inte att spendera på SPR med alla de kollegor som jag fått lära känna och verkligen har trivts med. När höstterminen startar och Alex, Maja, Hana, Kristian och alla de andra tar emot nya elever inleder jag en ny episod i mitt lärarliv genom att hälsa årskurs 4-eleverna välkomna på Kungsgårdens skola uppskattningsvis runt 80 mil från min tidigare arbetsplats. Nya tider och nya erfarenheter väntar, men innan dess ska jag passa på att tänka tillbaka lite och skriva några rader om tiden som har varit på FJG.

 

Mina cirka 1.5 år där fördelat på två olika perioder har varit enormt lärorika. Jag har fått jobba med något som inte var min tanke från början när jag gav mig in på lärarbanan och till en början var jag skeptisk, det ska erkännas. Men snabbt insåg jag att det här var något som kunde ge mig nyttig erfarenhet och lära mig något inför kommande läraruppdrag. När jag nu går vidare och ska arbeta med mellanstadieelever (inte heller det något som fanns i tankarna under studietiden) är jag övertygad om att mitt första riktiga lärarjobb, som resurs- och svenska som andraspråkslärare på FJG:s språkintroduktion, har gjort mig till en mycket bättre lärare och utvecklat mig rejält.

 

En stor del i den utvecklingsprocessen som jag har genomgått har mina kollegor haft. Jag vet, det kan låta klyschigt och tillgjort att börja prata om hur bra kollegor man har haft, hur bra man tycker om dem och om hur man kommer sakna dem men det är bara ren ärlighet i det här: stort tack alla ni (ni vet vilka ni är) som har gjort den här tiden till något riktigt bra och som har gjort att jag sitter här nu, dagen efter vår avslutning och vårt avsked, på tåget mot Gävle med en känsla av stor glädje blandat med lite vemod. Men det känns bra, det är en skön känsla. Att jag redan nu vet med mig att jag kommer sakna er är bara ett tecken på hur positiv den här tiden har varit och visar hur mycket ert stöd har betytt för mig.

 

Jag minns att jag bloggade i vår Sätrablogg när det var dags för flytt från Gävle ner till Skåne och jag därmed skulle lämna ett fantastiskt skönt gäng i IK Sätra. Jag skrev då om hur lätt det hade varit att komma in i laget och bli en del av det där gänget, samt hur mycket svårare det skulle bli att lämna det. Lite samma känsla är det nu. 

 

Det var oerhört lätt att komma in i gänget av goa kollegor på SPR. Redan från dag ett kände jag mig välkommen, utan överdrift. Att flera av er dessutom jobbade för att jag skulle få komma tillbaka efter min första period, något jag ju glädjande nog också fick i januari i år, värmer att veta. Inte minst nu när det har blivit dags att gå vidare. Även om jag med stor entusiasm ser fram emot flytten till Gävle och allt som väntar oss nu vet jag att det kommer bli betydligt svårare att lämna skutan än vad det var att komma ombord på den.

 

Så tack för allt hela SPR-gänget.

Jag kunde inte ha hamnat bland bättre kollegor.