alfredssons vardag

Vilka dagar det är just nu! I måndags kom Karin äntligen hem och det är helt underbart att ha henne hemma igen. Inte en dag för tidigt :)

De fyra månaderna då hon var iväg gick visserligen bra för oss, mycket tack vare att vi kunde ha kontakt dagligen. Men det är ändå väldigt skönt att den perioden är över och att vi nu är tillsammans på hemmaplan igen. Det kan inte bli mycket bättre. Att få dela allting igen och få somna och vakna tätt intill henne är överlägset :)

Dessutom har vi nu en helg i Småland. Det är skönt att komma hem igen, jag har inte varit hemma hos mamma och pappa sedan sportlovet. Det är alltid så lugnt och skönt när man återvänder till Smålandsskogarna och jag har verkligen sett fram emot dagarna.

Mitt gamla pojkrum är dessutom numera ett minne blott nu sedan mamma och pappa bestämde sig för att göra om det. Det ska bli riktigt kul att se hur det ”nya” rummet ser ut och det var ju faktiskt på tiden att det blev lite ändring där nu :)

Jag kan inte heller klaga på förutsättningarna på jobbet de senaste dagarna. Jag har ju fått ta ett antal idrottslektioner per vecka den här terminen och det är synd att klaga när vi har uteidrott och det ser ut så här:


Parken där vi bland annat kör konditionstest i slingan runt sjön :)






Onsdagseftermiddagen ägnade vi åt paddling. Riktigt kul och
lyxigt att kunna njuta av vädret :)



Några av våra elever och min idrottslärarkollega (i gult)

Det här är nog första gången någonsin i hela mitt liv som jag sitter här en söndageftermiddag och längtar till den stundande måndagen. Men den här gången är det fullt förståeligt. Ja, det hade snarare varit märkligt om inte morgondagen hade varit något att se fram emot enormt mycket mot för mig.

Imorgon är fyra månaders lång väntan över: välkommen hem älskling! :)

Det känns både som att vi har varit ifrån varandra i en evighet och som att de här månaderna ändå har gått snabbt på samma gång. Konstigt egentligen, men det har gått bättre än förväntat samtidigt som jag har längtar varje dag. Och nu är vi snart tillsammans här igen. Underbart! <3

Som vanligt kretsar mycket i bloggen just nu kring fotboll. Det har stått väldigt mycket fotboll på schemat de senaste veckorna och den här är inget undantag. Det har varit en hektisk fotbollsvecka med både egna matcher och en tur ner till Malmö i torsdags för att för femte gången den här säsongen se MFF.

Om vi börjar med min egen fotboll så har det varit ömsom vin, ömsom vatten. Tyvärr har vi inkasserat två nya förluster: 2-4 borta mot Vallåkra IF med B-laget, 3-6 hemma mot Gantofta IF med A-laget. Nu var det dock inte riktigt illa som det låter. A-lagsmatchen var klart mycket jämnare än vad siffrorna säger och vi spelade faktiskt riktigt bra långa stunder. B-lagsmatchen bjöd visserligen inte på något bländande Olympiaspel och det blev som sagt inga poäng heller. Men för undertecknad fanns det även något positivt att ta med: ett mål, i rätt mål dessutom!

Målskyttet har inte direkt varit min styrka, för att plocka fram århundradets understatement. Senast jag gjorde mål, innan i onsdags, var i seriepremiären 2004 (!) så det var ett tag sedan minst sagt. Därför kändes det snarare surrealistiskt än fantastiskt att göra mål igen, men så här i efterhand kan jag förstås inte vara annat än riktigt nöjd. Jag får väl säga som så här att jag gör inte ofta mål, men de är snygga när de väl görs... :)

Förra gången var det ett skott från 30 meter upp i bortre krysset. Den här gången var avslutet rätt enkelt, en placerad bredsida i höjd med straffpunkten som satt intill stolpen, men anfallet var riktigt fint och förarbetet som min lagkamrat stod för höll hög klass. Så var bara att tacka och ta emot och slå in tjusigt tröstmål för oss.

. . . . . . . . .

Förutom den ovan nämnda i det närmaste historiska upplevelsen har jag varit på Swedbank Stadion ytterligare en gång. Femte besöket där nere i år, femte segern och en ny bra prestation av MFF. Inte samma propagandafotboll och utspelning som mot HIF, men väl en rättvis och ganska stabil 1-0-seger mot serieledarna Elfsborg. Gott så och ytterligare en glädjande MFF-insats var därmed ett faktum.



Solsken nere på Stadion



MFF-jubel efter Ranegies 1-0-mål

. . . . . . . . .


http://hfolympia.bloggplatsen.se/2012/05/18/7943332-fem-snabba-offensiv-fotboll-i-fokus/
- allt om A-laget

http://hfolympia.bloggplatsen.se/2012/05/18/7942557-fem-snabba-efter-andra-vallakraforlusten/
- allt om B-laget

Ja, om mindre än en vecka är äntligen min älskade sambo Karin hemma igen :)

Då har fyra långa månader gått och vi slipper vara ifrån varandra igen. Det är underbart att kunna räkna ner de sista dagarna nu och inse att väntan snart är över :)

Välkommen hem älskling! <3

...och väntar på mig. Två par nya skor, ett par vanliga streetskor och ett par fotbollsskor. De sistnämnda köptes för flera månader sedan men har inte plockats fram än, utan har fått vänta på att kliva ut på gräset. Nästa vecka får det lov att vara dags. Streetskorna, som alltid numera ett par av Adidas-modell, inhandlades i sin tur för ett par veckor sedan. Dags att börja använda dem också nu med andra ord.

Det var motvind igår kväll för oss i HF Olympia och det rejält. På planen blev vi tillbakatryckta ordentligt under princip hela andra halvlek i den jobbiga motvinden, som tydligen hade bestämt sig för att vara som mest envis under de 45 minuterna. Dessutom släppte vi tyvärr 1-0 till 1-3 och åkte därmed på säsongens tredje förlust på fem matcher i division 6 . Långt ifrån något lysande facit men vi har varit ganska bra med i samtliga matcher och fortsätter vi bara att jobba på så här kommer poängen att trilla in.

Min absoluta favoritarena när det gäller fotboll är utan tvekan Ljungvallen. Mitt kära NIK:s hemmarena, ute i Nickeboskogen med sin vackra inramning och sitt i mitt tycke fantastiska läge. Det är inte ofta man stöter på såna arenor numera när vi ger oss ut för bortamatcher i lokalfotbollen här nere i Skåne, men en riktig favorit bland idrottsplatserna som våra motståndarlag här nere har bjudit in till har jag fått.  Att komma ut till skånska Väsby, för att möta Väsby FK, är nästan som att komma hem för mig.

Vibbarna är goda när jag kommer ut dit, med planen naturskönt omgiven av åkrar och folk runtomkring därute som verkligen brinner för bygdens fotbollslag. De bjöd oss också på en riktigt bra matta att lira boll på och att vi dessutom har vunnit två år i rad, 4-3 ifjol och 4-1 i måndags, gör ju inte saken sämre.

Matchen i sig, som utspelade sig mellan vårt B-lag och deras dito, var också en trevlig historia. Vi vann som sagt med 4-1 efter att ha lagt grunden till segern genom en riktigt bra första halvlek (2-0 i paus) och sedan, trots en sämre andra halva, aldrig varit riktigt hotade efter paus.

Jag placerades för fjärde matchen i rad på mittfältet. Ovant då jag knappt har spelat på mitten de senaste fyra-fem säsongerna. Men jag börjar trivas som yttermittfältare igen, även om det är på högerbacksplatsen jag känner mig mest bekväm. Nu spelade jag högermitt i 85 minuter och det var riktigt kul.

Roddan, vår högerback, och jag hade ett bra samarbete och stängde till ganska stabilt bakåt. Framåt fick jag många bra bollar att jobba med i första halvlek. Jag löpte mycket i djupet och var nära att komma igenom flera gånger. Dessutom jobbade jag fram hörnan som vi gjorde 2-0 på. I andra halvlek blev det mer defensivt jobb men det var kul det också och det fungerade dessutom fint.

http://www5.idrottonline.se/HFOlympia-Fotboll/Nyheter/Egnanyheter/AndrarakaforOlympiaB/

Inte många lediga minuter står på schemat den här veckan. Förutom jobb, förstås, är de flesta kvällarna uppbokade. Igår var det match (mer om fotbollen blir det för ovanlighetens skull i ett längre inlägg sen...), ikväll var det träning, på torsdag är det vårsäsongens allsvenska höjdpunkt i form av MFF-Helsingborg nere i Malmö och på fredag spelar vi match.

Fullt upp med andra ord och det känns lite småstressigt. De senaste kvällarna har jag bara varit hemma och vänt innan det har burit av igen. Men å andra sidan har det varit värt det. Seger och bra spel igår, rolig träning och skönt att röra lite på sig ikväll. Sen är det ju synd att klaga så länge man har jobb, speciellt nu när jag måste börja se mig om efter ett nytt inför hösten. Så får vara glad för den tiden som har inneburit tidiga morgnar, pendlande till Malmö och stressiga hem-och-vända-kvällar :)

Nedräkningen är i full gång nu när det gäller Karins hemkomst. 21 maj anländer hon till svensk mark igen och jag hoppas att de sista dagarna kommer att gå snabbt. Det ska bli så underbart att ha min älskade flickvän hemma igen, hon har varit borta för länge nu :)

Nä, nur blir det sängen. Tröttheten gör sig rejält påmind och just nu längtar jag rejält efter morgondagens kväll, den enda hemmakvällen den här veckan.

Efter att i mitt tidigare inlägg ha gett mig själv lite utrymme att skriva av mig efter gårdagens uppvisning i patetiskt beteende från motståndarnas sida är det nu dags att fokusera på det positiva när det gäller fotbollen. Särskilt nu då det glädjande nog finns en hel del av den varan att skriva om.

Fotbollen har gått bra den senaste veckan och det tidigare bottennappet är mer eller mindre glömt. Visserligen har den insatsen garanterat bidragit till att jag har fått inleda de två senaste matcherna på bänken, men det har trots allt blivit två roliga matcher.

I tisdags slog vi Bosna FF på bortaplan med klara 4-0. Då spelade jag cirka 25 minuter som högermittfältare, överraskande nog, och det gick riktigt skapligt. Det var bara att gå in, jobba hårt och spela enkelt. Jag hann spela 1-0 under mina minuter på planen och slet så hårt jag kunde.

Igår var det sedan dags för möte med topptippade FK Besa. En match som alltså blev riktigt grinig och ful från deras sida, men som tur var stod vi upp och höll dessutom oss lugna. Tack vare det, samt förstås för att vi gjorde en riktigt stark insats, finns det mycket positivt att ta med. Vi spelade bra fotboll framför allt i första halvlek och ledde rättvist med 1-0. I andra hade de mer boll än oss, men vi försvarade oss väl och hade fler finfina omställningslägen som borde ha gett 2-0. Tyvärr lyckades de kvittera i slutminuterna men en poäng var i alla fall på förhand klart godkänt.

Förutom poängen kan vi ta med oss ett stundtals mycket bra spel, en riktigt bra inställning och ett hårt jobb för varandra i 90 minuter. Att vi dessutom lyckades hålla oss kalla och inte gav oss in i något onödigt tjafs trots att de betedde sig som de gjorde känns också skönt. Vi har vuxit som lag det senaste halvåret, alla drar mycker mer åt samma håll nu och vi uppträder smartare och kyligare på planen.

För egen del blev det ungefär 55 minuters spel igår. Jag fick hoppa in i slutet av första halvlek och rundade av den som högermittfältare. I andra blev det sedan 45 minuter som vänstermittfältare. En riktigt ovan roll (jag har inte spelat yttermittfältare någorlunda kontinuerligt sedan 2007 i Korsnäs BK) men det gick förvånansvärt bra. Jag lyckades med en del välavvägda passningar, fick med mig fyra-fem frisparkar och jobbade hårt precis som mina lagkamrater. Kul att spela högre upp i banan också även om jag egentligen inte känner mig som en mittfältare.



Allt om gårdagens match:

http://www5.idrottonline.se/HFOlympia-Fotboll/Nyheter/Egnanyheter/Olympiajobbadesigtillenpoang/

http://hfolympia.bloggplatsen.se/2012/05/05/7865796-fem-snabba-en-moraliskt-viktig-poang/



Match mot Ödåkra i DM tidigare i våras. Jag näst längst till höger här.

Ja, jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans. Hade tänkt skriva en hel del om hur positiv fotbollen känns just nu, om hur det har svängt sen den där helveteslördagen för några veckor sedan då jag kände mig som världens sämsta fotbollsspelare och vi återigen hade förlorat. Det var tanken, men sen kom gårdagens match och tack vare (eller på grund av) den fick jag helt plötsligt uppslag nog för att skriva en hel bok. En hel bok om hur ett lag betedde sig som svin och uppträdde på det värsta sätt jag någonsin varit med om på en fotbollsplan. Och då är det förstås inte oss jag syftar på... 

Samtidigt känns det så onödigt att lägga fokus på något som bara gör mig förbannad och hatisk. Så jag nöjer mig med att summera tillställningen med att domarna mer eller mindre flydde in i omklädningsrummet efteråt, utan att våga tacka spelarna, då de kände sig hotade. Det efter en match fylld av påhopp, kontinuerligt gnäll och kommentarer som "anmäl mig då din jävla hora" (till domaren efter en utvisning när denne sa att det skulle bli rapport på det). För att ta ett axplock av allt som hände. Dessutom spottade en person med anknytning till motståndarna (han kan ha varit någon form av tränare för dem, men är inte säker) efter domaren efter slutsignalen.

Allt detta utan att domarna gjorde några större misstag. Visst är jag som spelare partisk men domaren var inte varken för eller emot något av lagen, utan gjorde vad han skulle och dömde väldigt neutralt.

Kände bara att jag var tvungen att få ut lite av den frustration och irriation som sitter kvar efter att ha behövt bevittna det här. Man behöver knappast vara särskilt smart för att inse att sånt inte hör hemma någonstans, varken på en fotbollsplan eller någon annanstans.

Den går fort när man har roligt, tiden alltså. Och den går ännu fortare när man har det så bra som jag har haft sedan jag träffade Karin. I 3.5 år har vi varit tillsammans nu och dessutom firar vi idag, 2:a maj, tvåårig förlovningsdag.

Å ena sidan känns det konstigt att det redan är två år sedan vi tog oss över till Köpenhamn, spenderade en underbar dag på där i ett försommarväder som var mer än man hade kunnat önska sig och avslutade med att förlova oss på Tivoli. Å andra sidan, däremot, känns det som att vi har hunnit med och upplevt så mycket kul tillsammans så att det borde vara klart längre tid än så sedan dess.

Oavsett tidsperspektiv så har de åren varit helt underbara och jag hoppas verkligen att jag får sitta här och skriva sådana här inlägg under många, många fler jubileumsdagar för oss i framtiden :)