En rejäl prövning avklarad
Efter mammas besök har den här veckan mest bestått av skrivande och träning. I måndags var jag med om något både pinsamt, nyttigt och faktiskt roligt på samma gång: jag var med Karin på ett intensivpass på Friskis. I ett svagt ögonblick någon gång tidigare under våren hade jag lovat att följa med på ett sånt innan sommaren och då jag försöker jobba hårt för att bli bättre på att inte säga så mycket som ändå inte blir av bet jag till slut ihop och följde med.
Det var efter en dag fylld av nervositet fram till att det var dags. Min största rädsla och fobi här i livet har alltid varit att göra bort mig, känslan av att inte räcka till och vara sämre än alla andra är inte rolig. Så visst fruktade jag det 60 minuter långa passet. Och det var nära att jag fegade ur, men till slut stod jag där ändå träningsklädd och redo när musiken satte igång.
Men fy för helvete så dålig jag var i början. Alla tog exempelvis tre snabba steg åt höger, jag tog tre åt vänster, typ... Det var så uselt inledningsvis så det går inte att med ord ge en trovärdig beskrivning av hur förvirrad och vilsen jag såg ut. Karin erkände efteråt att det var elakt att ta med mig på ett intensivpass (min lagkamrat Olander vågade visst bara försöka sig på medelpasset med sin sambo ryktas det om) men det var ju så dags då när jag stod mitt i förnedringens högborg.
Det ska dock sägas att det inte slutade så illa som det såg ut att göra i början. Min tävlingsinstinkt tog överhanden och jag kämpade mig igenom passet, blev lite bättre ju längre tiden gick och kände i alla fall att jag tog ut mig och fick bra träning.
Det ska erkännas, trots min skeptiska inställning till den här träningen från början, att det säkerligen är riktigt kul om man har ett visst mått av koordination (vilket jag tyvärr har saknat sedan födseln) och att det var riktigt givande träning som tog på kroppen. Så kanske fyra toast av fem trots allt, eller i alla fall tre... :)
Det var efter en dag fylld av nervositet fram till att det var dags. Min största rädsla och fobi här i livet har alltid varit att göra bort mig, känslan av att inte räcka till och vara sämre än alla andra är inte rolig. Så visst fruktade jag det 60 minuter långa passet. Och det var nära att jag fegade ur, men till slut stod jag där ändå träningsklädd och redo när musiken satte igång.
Men fy för helvete så dålig jag var i början. Alla tog exempelvis tre snabba steg åt höger, jag tog tre åt vänster, typ... Det var så uselt inledningsvis så det går inte att med ord ge en trovärdig beskrivning av hur förvirrad och vilsen jag såg ut. Karin erkände efteråt att det var elakt att ta med mig på ett intensivpass (min lagkamrat Olander vågade visst bara försöka sig på medelpasset med sin sambo ryktas det om) men det var ju så dags då när jag stod mitt i förnedringens högborg.
Det ska dock sägas att det inte slutade så illa som det såg ut att göra i början. Min tävlingsinstinkt tog överhanden och jag kämpade mig igenom passet, blev lite bättre ju längre tiden gick och kände i alla fall att jag tog ut mig och fick bra träning.
Det ska erkännas, trots min skeptiska inställning till den här träningen från början, att det säkerligen är riktigt kul om man har ett visst mått av koordination (vilket jag tyvärr har saknat sedan födseln) och att det var riktigt givande träning som tog på kroppen. Så kanske fyra toast av fem trots allt, eller i alla fall tre... :)
Kommentarer
Trackback
