Så nära, så långt borta, men så värt det
Dags att blogga igen efter några underbara dagar i Paris med Karin. Massvis om Parisvistelsen blir det förstås inom kort, men först tänkte jag delge er en del från de fotbollsupplevelserna som inledde och avslutade den underbara Parisveckan.
MFF kvalade som bekant till Champions League i tisdags och hade, efter 1-4 borta mot Dinamo Zagreb, ett mycket tufft utgångsläge inför returen. Det skulle inte kunna gå att vända och det gick inte, men vilken insats MFF trots allt stod för och vilket tryck det var på läktarna.
Tyvärr var det inte fullsatt, vilket säkerligen berodde på det egentligen hopplösa utgångsläget, men på klacksektionen var trycket mäktigt. Det slog till och med guldmatchen i höstas, rent stämningsmässigt. Den dagen blir förstås mer ihågkommen och jag får fortfarande rysningar när jag tänker på den, men förra tisdagen blev i slutändan nästan ännu mer spännande och laddad.
Redan från start var stämningen hög och efter en halvtimme skrev jag följande på Facebook:
"Snart 30 spelade i Malmö och det är de bästa minuter sett till stämning jag upplevt. Inte ens guldmatchen slår det. Magisk stämning!"
MFF gjorde en bra första halvlek och klacken höll igång, men med 0-0 i paus trodde jag aldrig ärligt talat att det skulle bli riktigt spännande då Malmö i det läget var tvunget att göra tre mål för att gå vidare. Men en Dinamoutvisning, ett frisparksmål av Wilton och ett viljemål av Jansson senare så jagade helt plötsligt MFF det där sista, ynka målet som skulle ge en biljett till Champions League-gruppspelet. Så här lät det på Facebook då:
"Vi vet, ni kan, 3-0 till Malmö! Stadion gungar! Det kan gå, ge oss ett mirakel!"
Nu blev det inget mirakel, för trots ett par jättechanser att skicka ut ett vidrigt Dinamo så blev det bara 2-0. Jag har utan att överdriva aldrig sett ett lag filma, maska, gnälla och uppträda så in i helvete osportsligt som Dinamospelarna gjorde under 90 minuter. Nog för att man som spelare söker fördelar och gör mycket för att vinna, men äckligare lag har jag aldrig sett spela under alla de år som jag har varit fotbollsintresserad. Därför hade det varit ännu härligare om MFF fått in ett 3-0-mål, vilket inte var många centimeter bort. Men trots att det nu blev eliminering för mitt kära Malmö stod laget för en strålande insats och upplevelsen på läktaren var magnifik.
"Fy fan vad stolt jag är som MFF:are trots att vi är utslagna. Den insatsen på planen, det trycket på läktarna - det här sorteras in i kategorin minnen för livet." - mina slutord för att summera kvällen direkt efter matchen förra tisdagen
Tifot inför Dinamomatchen:
http://www.youtube.com/user/SydsvenskanTV#p/u/5/qFCCXGUuwVM
. . . . . . . . . .
Jag hoppas av hela mitt hjärta att Helsingborg inte tar SM-guld, men likväl var det underbart att vara på plats igen i Malmö i söndags för att se MFF slå Elfsborg (2-1 i en svängig match) och därmed hjälpa HIF närmare guldet. Extra skönt var det att jag verkligen kände ett 100-procentigt stöd för MFF och njöt till fullo av segern, utan att tänka en tanke på att det hjälpte Helsingborg mot guldet.
Kärleken till det egna laget ska alltid vara så mycket större än skadeglädjen och ogillandet av rivalerna, skönt att få ett kvitto på att så verkligen är fallet även för mig.
MFF kvalade som bekant till Champions League i tisdags och hade, efter 1-4 borta mot Dinamo Zagreb, ett mycket tufft utgångsläge inför returen. Det skulle inte kunna gå att vända och det gick inte, men vilken insats MFF trots allt stod för och vilket tryck det var på läktarna.
Tyvärr var det inte fullsatt, vilket säkerligen berodde på det egentligen hopplösa utgångsläget, men på klacksektionen var trycket mäktigt. Det slog till och med guldmatchen i höstas, rent stämningsmässigt. Den dagen blir förstås mer ihågkommen och jag får fortfarande rysningar när jag tänker på den, men förra tisdagen blev i slutändan nästan ännu mer spännande och laddad.
Redan från start var stämningen hög och efter en halvtimme skrev jag följande på Facebook:
"Snart 30 spelade i Malmö och det är de bästa minuter sett till stämning jag upplevt. Inte ens guldmatchen slår det. Magisk stämning!"
MFF gjorde en bra första halvlek och klacken höll igång, men med 0-0 i paus trodde jag aldrig ärligt talat att det skulle bli riktigt spännande då Malmö i det läget var tvunget att göra tre mål för att gå vidare. Men en Dinamoutvisning, ett frisparksmål av Wilton och ett viljemål av Jansson senare så jagade helt plötsligt MFF det där sista, ynka målet som skulle ge en biljett till Champions League-gruppspelet. Så här lät det på Facebook då:
"Vi vet, ni kan, 3-0 till Malmö! Stadion gungar! Det kan gå, ge oss ett mirakel!"
Nu blev det inget mirakel, för trots ett par jättechanser att skicka ut ett vidrigt Dinamo så blev det bara 2-0. Jag har utan att överdriva aldrig sett ett lag filma, maska, gnälla och uppträda så in i helvete osportsligt som Dinamospelarna gjorde under 90 minuter. Nog för att man som spelare söker fördelar och gör mycket för att vinna, men äckligare lag har jag aldrig sett spela under alla de år som jag har varit fotbollsintresserad. Därför hade det varit ännu härligare om MFF fått in ett 3-0-mål, vilket inte var många centimeter bort. Men trots att det nu blev eliminering för mitt kära Malmö stod laget för en strålande insats och upplevelsen på läktaren var magnifik.
"Fy fan vad stolt jag är som MFF:are trots att vi är utslagna. Den insatsen på planen, det trycket på läktarna - det här sorteras in i kategorin minnen för livet." - mina slutord för att summera kvällen direkt efter matchen förra tisdagen
Tifot inför Dinamomatchen:
http://www.youtube.com/user/SydsvenskanTV#p/u/5/qFCCXGUuwVM
. . . . . . . . . .
Jag hoppas av hela mitt hjärta att Helsingborg inte tar SM-guld, men likväl var det underbart att vara på plats igen i Malmö i söndags för att se MFF slå Elfsborg (2-1 i en svängig match) och därmed hjälpa HIF närmare guldet. Extra skönt var det att jag verkligen kände ett 100-procentigt stöd för MFF och njöt till fullo av segern, utan att tänka en tanke på att det hjälpte Helsingborg mot guldet.
Kärleken till det egna laget ska alltid vara så mycket större än skadeglädjen och ogillandet av rivalerna, skönt att få ett kvitto på att så verkligen är fallet även för mig.
Kommentarer
Trackback
