alfredssons vardag

Förutom en hisnande och vacker miljö som man bjöds på längs vägen så gjorde vi ett par stopp vid två riktigt härliga stränder. Den första var Achata, som låg inrymd mellan två stora klippor som bildade en slags lagun där det var underbart att bada och snorkla. Det fanns även några grottor som man kunde simma in i och det var över lag riktigt fint där.



Den andra stranden som vi stannade till vid, efter att trixat oss nerför bergsluttningarna, var Apella som 2003 utsågs till den bästa i hela medelhavet och fortfarande är på topp 10-listan. Den var av förståeliga skäl riktigt vacker den med och inte minst utsikten ner över den uppifrån berget var fantastisk. 
 


Efter det beslutade vi oss för att köra tvärsöver ön, till västra sidan, för att se den lilla fiskebyn Lefkos och på hemvägen köra inom vackra Piles. Något som vi trodde skulle gå utan problem, då vi hade tolkat det som att vi klarade det på full tank. Men det visade sig vara så att tjejen på hyrfirman förklarat att vi ANTINGEN kunde åka norrut, besöka de ovan nämnda stränderna och sedan köra tillbaka ELLER direkt åka över till västra sidan, besöka Lefkos för att sedan återvända. Med en trasig bensinmätare rullade vi så vidare västerut, utan en tanke på att bränslet kunde ta slut...

Lefkos var även det fint, litet och inbjudande med vackra små hus, ytterligare en fin strand och ett hotell precis intill havet. Så mycket till turistställe kan det dock inte ha varit, men värt att se var det utan tvekan. Så långt var vi mycket nöjda med turen och passade på att ta några bilder av byn innan vi körde österut igen, med sikte på hyrfirman och vårt hotell.



Sedan var det dock det där med bensinen. Strax utanför Lekfos, på väg upp i bergen igen, gav moppen upp. Vi insåg inte först att det var bensinslut, utan fick igång den (på ångorna antagligen) på nytt och tog oss vidare en liten bit, varpå jag säger "nu är vi på väg igen, så länge det är du och jag ordnar sig allt" bara för ett sekunden senare höra hur mopeden börjar sacka igen. Stopp ute i ingenstans, ingen täckning för mobilen och ingen uppenbar lösning i sikte. Men som tur var stannade två mycket hjälpsamma greker, som hjälpte oss att ringa firman, som sedan själva snackade med dem och efter en del diskuterande med uthyrningsfolket skjutsade oss tillbaka till Lefkos.

Väl där fick vi en liter bensin, som vi sedan skulle köra på så långt vi kunde. Det blev längre än vad vi hade trott och glädjande nog nådde vi ända till Pigadia, efter att bland annat ha kört igenom Piles som det var tänkt och därefter ett ännu mysigare samhälle (tyvärr har vi inga bilder därifrån) på vägen tillbaka. I Pigadia kom sedan de från uthyrningsfirman och mötte oss, tankade moppen igen och lite senare var vi äntligen hemma. Sista biten blev en riktig rysare då det blåste riktigt rejält (den här tiden är tydligen den blåsigaste på Karpathos och kvällarna/nätterna var värst), men vi tog oss tillbaka och kunde pusta ut.



Till sist kunde vi skratta åt alltihop, även om stunden på vägen när vi stod och väntade utan att veta vad vi skulle göra var påfrestande, tillsammans med tjejen som vi hade hyrt av. Hon berättade att sånt händer varje dag med turister och hon var inte alls missnöjd med oss, tvärtom var hon riktigt trevlig och vi snackade en stund om hennes stundande Sverigesemester innan vi kunde bänka oss på vår favoritrestaurang och avsluta en strålande Greklandsvistelse med att återigen äta moussaka. Slutet gott, allting gott.

Med facit i hand fick vi trots allt en underbar dag med mängder av upplevelser och minnen. Dessutom fick vi ta del av en fantastisk miljö som verkligen var värd att se. Det trots att man flera gånger om (även om Karin körde lugnt och bra) kom på sig själv med att tänka "tappar vi kontrollen i den här kurvan och hamnar utanför vägen dör vi". Skräckblandad förtjusning, minst sagt!

Min kära sambo är förresten oerhört psykologisk, eller vad sägs om följande kommentar när vi åkte förbi en av de små miniatyrkyrkor i trä som har placerats ut som minne för de som har förolyckats längs vägen: "Här är det en till som har kört ihjäl sig". Psykologi på hög nivå, särskilt när jag i princip i samma veva svalt hårt och mumlat för mig själv "oh fy helvete" vid anblicken av stupet intill vägen...

Det var bara att citera Vanheden i Jönssonligan från filmen Guldfeber, när de är uppe och klättrar på utsidan av ett gigantiskt klocktorn: "Här gäller det vet du att inte titta för mycket ner om man säger så".

Hursomhelst blev mopedturen ett minne för livet och jag skulle aldrig vilja ha den ogjord.