Karpathos del 3
Avslutningsvis går det förstås inte att undgå att berätta om vår upptäcktsfärd på moped runt ön som vi, efter mycket om och men, kom iväg på till sist.
Från första början var jag väldigt skeptisk till att fara runt på en moped längs de snirkliga vägarna utmed de branta bergen, utan allt vad skyddsräcken och annat säkerhetstänk heter. Transporten med buss från flygplatsen gjorde mig inte heller mer lockad, tvärtom sa jag direkt till Karin (som hela tiden var initiativtagare till att hyra moppe) att bara tanken på att själva köra omkring på de där livsfarliga vägarna var dåraktig. Så egentligen borde vi ha legat på stranden även den här dagen, men…
…min sambo har en väldig övertalningsförmåga när det gäller mig, det måste erkännas. Så efter bara ett par dagar på Karpathos hade vi beslutat oss för att ta en dag på moped för att uppleva ön lite mer.
Sagt och gjort, vi bokade en moped och förberedde oss för att ge oss ut under tisdagen tillsammans med Göteborgsparet Andreas och Karin som vi bodde grannar med på hotellet. Vi fick order av hyrfirman att tanka i Pigadia, som sagt enda platsen där det fanns bankomater och även enda stället där det fanns bensinmackar på ön. Utan bensin därifrån skulle vi inte ta oss särskilt långt. Detsamma gällde för Göteborgarna och vi stannade logiskt nog till på den första bensinmacken som fanns längs vägen. Detta bara för att få höra att det inte fanns någon bensin kvar. Vidare till nästa, samma svar där och även vid mack nummer tre blev det nobben. Bensinen på hela ön var nämligen slut och ingen ny leverens skulle komma förrän morgondagen. I stället var det bara att vända hemåt mot hyrfirman igen, men som tur var fick vi hyra mopeden även dagen därpå.
Som tur var säger jag, då det trots allt utan tvivel var värt att göra det då vi fick uppleva mycket som inte hade gjort annars.
När vi på onsdagsförmiddagen - alltså vår sista heldag på Karpathos - gav oss ut kunde vi inte ana hur färden skulle gestalta sig och tur var kanske det. Till en början gick det dock som smort. Trots mardrömslika vägar, med regelrätta stup några meter vid sidan om en och knappt ett skyddsräcke på hela ön så kändes det förvånansvärt tryggt att sitta bakom Karin och glida fram genom det Karpathiska landskapet.
Fortsättning följer...
