Guldet är hemma!
Igår runt halv tolv lämnade jag Helsingborg med förhoppningen om att få uppleva en oförglömlig dag på Swedbank stadion. Väl nere i Malmö kunde förutsättningarna inte ha varit bättre. Solsken, en underbar höstdag och eftersom jag för en gång skull var ute i riktigt god tid fanns det möjlighet att bara promenera runt i staden och invänta vad som komma skulle. Det var så skönt att strosa fram längs gatorna och ta in förväntningarna som låg i luften.
Nu sitter jag och lyssnar på Hela världen, en hyllningslåt till Malmö stad och MFF, och får nästan tårar i ögonen. Det kanske låter fånigt, men den sången har gett mig rysningar ända sedan jag lyssnade på den första gången. Och än mer nu efter gårdagen.
Söndagen den 7 november kommer jag alltid att minnas. Ser man enbart till fotboll är det en av de största, förmodligen rent av den allra bästa, dagen som jag någonsin har upplevt. Att få vara på ett sjungande, gungande och kokande Swedbank stadion och se MFF spela hem guldet var utan den minsta överdrift oerhört mäktigt.
Stämningen var helt magisk såväl före som under och förstås även efter matchen. Hela arenan gungade verkligen och alla, inte bara vi på ståplats, slöt upp bakom MFF i jakten på guldet. Redan före avspark var det ett rejält tryck på läktarplats och inte blev det sämre av att Jiloan Hamad gav Malmö ledningen redan efter 17 minuter. Just de båda måltillfällena och slutminuterna, när alla väntade på slutsignalen och det stora jublet var på väg att bryta ut, var de tre mest oförglömliga stunderna under gårdagen.
Efter MFF:s 2-0-mål precis före paus handlade mest andra halvlek om en väntan på slutsignalen. Stämningen blev inte sämre för det, tvärtom, men lite lugnare sånger bidrog till att känslan av väntan infann sig. En ruskigt skön väntan, ska tilläggas. Att stå där och titta upp på matchklockan, för att konstatera att MFF var några få minuter ifrån SM-guld, var underbart.
Slutminuterna blev en ren njutning, då först "guldet ska hem, guldet ska hem, guldet ska hem till Malmö igen!" ekade följt av "mästarna från Malmö här är vi, "mästarna från Malmö här är vi..." när matchen gick in på stopptid och ingenting såg ut att kunna hindra MFF från att säkra titeln.
När sedan slutsignalen gick och segerrusiga fans sprang in på planen exploderade all glädje inombords och var bara att skrika ut lyckan. Därefter kom en konstig, lite tom känsla över mig. Var det slut nu? Ja, säsongen var ju över. Men vilket slut den fick!
Och så härligt det var att stå där nere på gräset och applådera de nyblivna svenska mästarna. För att inte tala om hur skönt det var att kliva av tåget i Helsingborg efter resan hem. Så tyst det var, var nånstans var sången? Och var nånstans var bucklan? Jo, kvar i Malmö! :)
Som sagt, 7 november 2010 kommer alltid finnas kvar som ett mycket ljust minne.
En del bilder från matchen dyker upp senare. Samt förmodligen ett antal bilder från kvällens guldfirande på Stortorget i Malmö, för om ett par timmar är det dags att åka söderut igen. Har laget i ens hjärta vunnit SM-guld är det lika bra att passa på att njuta. För det är stort, det understryks av min kära sambos kommentar nyss:
"För en gång skull tycker jag inte att det är överdrivet", apropå mina känsloyttringar och min glädje i samband med guldet.
SM-GULD, SM-GULD, SM-GULD!
Nu sitter jag och lyssnar på Hela världen, en hyllningslåt till Malmö stad och MFF, och får nästan tårar i ögonen. Det kanske låter fånigt, men den sången har gett mig rysningar ända sedan jag lyssnade på den första gången. Och än mer nu efter gårdagen.
Söndagen den 7 november kommer jag alltid att minnas. Ser man enbart till fotboll är det en av de största, förmodligen rent av den allra bästa, dagen som jag någonsin har upplevt. Att få vara på ett sjungande, gungande och kokande Swedbank stadion och se MFF spela hem guldet var utan den minsta överdrift oerhört mäktigt.
Stämningen var helt magisk såväl före som under och förstås även efter matchen. Hela arenan gungade verkligen och alla, inte bara vi på ståplats, slöt upp bakom MFF i jakten på guldet. Redan före avspark var det ett rejält tryck på läktarplats och inte blev det sämre av att Jiloan Hamad gav Malmö ledningen redan efter 17 minuter. Just de båda måltillfällena och slutminuterna, när alla väntade på slutsignalen och det stora jublet var på väg att bryta ut, var de tre mest oförglömliga stunderna under gårdagen.
Efter MFF:s 2-0-mål precis före paus handlade mest andra halvlek om en väntan på slutsignalen. Stämningen blev inte sämre för det, tvärtom, men lite lugnare sånger bidrog till att känslan av väntan infann sig. En ruskigt skön väntan, ska tilläggas. Att stå där och titta upp på matchklockan, för att konstatera att MFF var några få minuter ifrån SM-guld, var underbart.
Slutminuterna blev en ren njutning, då först "guldet ska hem, guldet ska hem, guldet ska hem till Malmö igen!" ekade följt av "mästarna från Malmö här är vi, "mästarna från Malmö här är vi..." när matchen gick in på stopptid och ingenting såg ut att kunna hindra MFF från att säkra titeln.
När sedan slutsignalen gick och segerrusiga fans sprang in på planen exploderade all glädje inombords och var bara att skrika ut lyckan. Därefter kom en konstig, lite tom känsla över mig. Var det slut nu? Ja, säsongen var ju över. Men vilket slut den fick!
Och så härligt det var att stå där nere på gräset och applådera de nyblivna svenska mästarna. För att inte tala om hur skönt det var att kliva av tåget i Helsingborg efter resan hem. Så tyst det var, var nånstans var sången? Och var nånstans var bucklan? Jo, kvar i Malmö! :)
Som sagt, 7 november 2010 kommer alltid finnas kvar som ett mycket ljust minne.
En del bilder från matchen dyker upp senare. Samt förmodligen ett antal bilder från kvällens guldfirande på Stortorget i Malmö, för om ett par timmar är det dags att åka söderut igen. Har laget i ens hjärta vunnit SM-guld är det lika bra att passa på att njuta. För det är stort, det understryks av min kära sambos kommentar nyss:
"För en gång skull tycker jag inte att det är överdrivet", apropå mina känsloyttringar och min glädje i samband med guldet.
SM-GULD, SM-GULD, SM-GULD!
Kommentarer
Trackback
