alfredssons vardag

Fotbollslivet, det är allt bra omvälvande och varierat. Vissa dagar pekar allt uppåt, det går för ens eget lag, man får mycket speltid och presterar på en stabil nivå, det går framgångsrikt för favoritlaget, nya favoritspelare köps in och dessutom kryllar det av fantastiska matcher att titta på. Andra dagar däremot är det totalt nattsvart. Det egna laget förlorar, man själv bänkas, favoritlaget förlorar och inte en enda match av värde finns att finna i tv-tablån.

Det går till överdrift, menar sambon, när jag efter en förlust gräver ner mig och är allmänt grinig resten av dagen och inte sällan den efterföljande också. Det går väl att köpa det resonemanget från nära och kära som tvingas, och genom åren har tvingats, spendera tid med en när man är på det humöret. Men samtidigt är fotbollen en så viktig, betydande del av mitt liv att jag aldrig kommer att kunna rycka på axlarna efter en motgång och låtsas som ingenting för att göra andra till lags.

Varför då ovan förda resonemang? Jo, för att undertecknad just nu upplever en tung period fotbollsmässigt och då blir också humöret därefter.

Dessutom är omställningen så tydlig som den bara kan vara: ifjol vinst i nästintill varenda match, serieseger, kvalsegrar och avancemang till division 5 med IK Sätra. I år däremot idel förluster, en poäng på åtta matcher i serien och ett riktigt prekärt läge med HF Olympia. Nu är det givetvis så att Skånesexan är tuffare än dess motsvarighet i Gästrikland och några jämförelser lagen emellan gör jag inte. Dessutom ska det påpekas att jag trivs ypperligt i min nya klubb här nere. Men när resultaten går emot blir det förstås extra kännbart när man har en väldigt framgångsrik säsong bakom sig.

Ibland kunde det vara skönt att vara mer kring gråskalan färgmässigt när det gäller fotbollen. Men nu verkar det antingen vara svart eller vitt. Ur fyran med Korsnäs BK 2008 efter en bedrövlig höst, avancemang till femman med Sätra förra året efter en suverän säsong och nu återigen en kamp nere i bottenträsket.

I tisdags tog vi oss an Bergandy hemma på Filborna och på förhand var det givet att tre poäng var det enda som räknades. Någon underskattning fanns verkligen inte trots att motståndarna stått för ännu sämre resultat än oss på vägen fram till tisdagens möte, men att vi bara skulle ut och kämpa oss till tre poäng var det enda som fanns i tankarna. I stället släppte vi dock in ett mål tidigt, fick jobba i uppförsbacke återigen och trots ett stort bollinnehav och ganska bra koll på händelserna resten av halvleken så förmådde vi inte att kvittera. När sedan Bergandy gjorde ett par snabba mål i andra tappade vi, även det återigen, helt och orkade aldrig jobba oss in i matchen igen. 0-4 kom också och att vi efter det tog över tack vare bättre ork än gästerna och fick möjlighet att spela runt en del sista halvtimmen hjälpte föga. I stället hade vi svårt att omvandla bollinnehavet till farliga chanser och trots några möjligheter mot slutet lyckades vi inte ens putsa siffrorna.

Nu är det verkligen kris om man ser till tabellen - en poäng på åtta matcher för vår del - och vi har fem poäng upp till kvalplats. Vi måste verkligen börja vinna nu och vi vet att vi kan, trots allt. Hur konstigt det än låter. Ser man till matcherna hittills så har vi presterat bäst mot topplagen, serieledande Croatia och Bosna FF (som ledde serien när vi mötte dem i femte omgången). En felaktig straff på stopptid gav Croatia en uddamålsseger (2-1) mot oss i premiären och Bosna fick slita hårt, samt hade en del flyt, i sin 3-2-seger. Så nog finns det potential alltid, men det gäller att få ut den.

14 matcher kvar, vi ger oss aldrig.