Förnedring i simhallen
Idag var vi i simhallen nere vid Söder centrum för att passa på att motionssimma efter lunch. Något som på förhand lät lockande och trevligt, men som kom att utveckla sig till förnedringens stund för min del.
Så vad hände då?
Tappade jag olyckigt badbyxorna i vattnet, bara för att inför övriga besökare åka på spöstraff av någon muskulös och arg badvakt? Nej.
Blev jag antastad av en groteskt hårig medelålders man i bastun? Nej.
Blev jag däremot intryckt i duschen med kläderna på och mobbad för mina utstående öron av ett gäng elaka 12-åriga mobbare? Nej.
Men vad kan vara värre än ovanstående?
Jo, att min kära sambo visade sig simma snabbare än mig... Visserligen hade jag redan hunnit med 350 meter när Karin behagade sig ut från bastun och ner i bassängen men trots det var jag hundra procent säker på att jag skulle simma ifrån henne alla dagar i veckan.
Jag log lite överlägset åt henne när hon frågade om hur många längder hon behövde simma för att ta sig igenom en kilometers simning.
"Var inte du ganska stressad hem" sa jag apropå att hon skulle hem och fixa sig inför kvällens sittning.
"Jo, men det tar väl inte mer än en halvtimme typ", svarade Karin och jag log lite till.
"Hehe, jo, det tar nog nästan en timme. Eller ja, i alla fall minst trekvart för dig" sa jag lite väl överlägset.
Men ack så fel jag hade...
I stället visade det sig att min sambo var riktigt duktig på att simma och snabbt gled ifrån mig. Överraskad undrade jag vad fan som hände när jag såg henne öka avståndet till mig för varje simtag. Inte för att jag har låga förväntningar på min bättre hälft men simning har alltid varit en disciplin som jag har känt mig duglig inom och borde besegra henne i. Så också inledningsvis idag fram till att Karin började simma...
"Hon tröttnar snart" tänkte jag fortfarande överrumplad men så fan heller att hon gjorde. Längd efter längd fick jag slita för att inte hamna efter och frustrerad över det faktum att hon aldrig tröttnade simmade jag småsvärandes för mig själv i bakvattnet.
Förnedringen var total och det var en befrielse när jag hade klarat av 1.3 kilometer, hon sina 1000 meter (på runt en halvtimme, hon hade inte ens fel tidsmässigt...) och det var dags att kliva upp i bassängen.
Prestigeförlust, sa Bill. Prestigeförlust var ordet, sa Bull.
Så vad hände då?
Tappade jag olyckigt badbyxorna i vattnet, bara för att inför övriga besökare åka på spöstraff av någon muskulös och arg badvakt? Nej.
Blev jag antastad av en groteskt hårig medelålders man i bastun? Nej.
Blev jag däremot intryckt i duschen med kläderna på och mobbad för mina utstående öron av ett gäng elaka 12-åriga mobbare? Nej.
Men vad kan vara värre än ovanstående?
Jo, att min kära sambo visade sig simma snabbare än mig... Visserligen hade jag redan hunnit med 350 meter när Karin behagade sig ut från bastun och ner i bassängen men trots det var jag hundra procent säker på att jag skulle simma ifrån henne alla dagar i veckan.
Jag log lite överlägset åt henne när hon frågade om hur många längder hon behövde simma för att ta sig igenom en kilometers simning.
"Var inte du ganska stressad hem" sa jag apropå att hon skulle hem och fixa sig inför kvällens sittning.
"Jo, men det tar väl inte mer än en halvtimme typ", svarade Karin och jag log lite till.
"Hehe, jo, det tar nog nästan en timme. Eller ja, i alla fall minst trekvart för dig" sa jag lite väl överlägset.
Men ack så fel jag hade...
I stället visade det sig att min sambo var riktigt duktig på att simma och snabbt gled ifrån mig. Överraskad undrade jag vad fan som hände när jag såg henne öka avståndet till mig för varje simtag. Inte för att jag har låga förväntningar på min bättre hälft men simning har alltid varit en disciplin som jag har känt mig duglig inom och borde besegra henne i. Så också inledningsvis idag fram till att Karin började simma...
"Hon tröttnar snart" tänkte jag fortfarande överrumplad men så fan heller att hon gjorde. Längd efter längd fick jag slita för att inte hamna efter och frustrerad över det faktum att hon aldrig tröttnade simmade jag småsvärandes för mig själv i bakvattnet.
Förnedringen var total och det var en befrielse när jag hade klarat av 1.3 kilometer, hon sina 1000 meter (på runt en halvtimme, hon hade inte ens fel tidsmässigt...) och det var dags att kliva upp i bassängen.
Prestigeförlust, sa Bill. Prestigeförlust var ordet, sa Bull.
Kommentarer
Postat av: Emma L
Haha! Ja det är alltid lika roligt att förvåna :D Känn dig förnedrad ;) Heja Karin! :D
Trackback
