alfredssons vardag

För att inte tråka ut er med meterlånga inlägg tänkte jag dela upp berättandet om Milanovistelsen i några olika delar. Hur många återstår att se och i vilken ordning det blir står också skrivet delvis i stjärnorna än så länge. Hursomhelst börjar jag med en av slutpunkterna på vistelsen i den italienska ekonomi- och modehuvudstaden: besöket på San Siro för att se Milan-Atalanta i söndags eftermiddag.


 Jag och pappa utanför San Siro

Att som Milansupporter äntligen, för första gången, bege sig till San Siro för att se Rossoneri live var förstås något speciellt. Jag tror att en icke fotbollsintresserad skulle kunna tycka det också, bara den personen fick uppleva en eftermiddag på "fotbollens La Scala" (teatern i Milano). För så många olika sinnesintryck som det var att ta in. Tur att finns digitalkameror numera så att man enkelt kan föreviga liknande upplevelser, då alla minnen knappt får plats i huvudet.

Det var så mycket mer än själva matchen som gav intryck. Redan ett par timmar före avspark började man känna av atmosfären, stämningen infann sig så smått redan då och sedan blev det bara allt bättre ju närmare matchstart det led.  

Vi tog tunnelbanan ut till arenan, som ligger en bit utanför centrum, och var där nästan två timmar innan matchen skulle dra igång. Redan då var det en hel del folk, såväl turister som italienare, på plats. Det var fint att promenera kilometern från stationen till arenan och känna hur förväntningarna ökade för varje steg.


Souvenirstånden var tätt uppradade utanför arenan.

Folk med Milantröjor och halsdukar syntes överallt. Själv hade jag på mig en tröja och en halsduk som jag plockat med hemifrån. Som souvenir från arenaområdet köpte jag en riktigt snygg halsduk, med mycket vitt och rött i, samt ett par strumpor med Milans emblem broderat.

Arenan i sig var ingen speciellt vacker skapelse utifrån sett. Stor däremot var den, grymt stor. Och när man hade traskat ett antal trappor upp (vi satt högt upp på långsidan, ganska långt bort mot målet som är vid norra kurvan, alltså motsatt kurva mot där Milans mest fanatiska fans håller till) och klev in på läktaren blev till och med jag som annars har svårt att vara tyst mållös.


En fantastisk arena. Branta läktare, tät atmosfär, underbart grön matta.

Samtidigt som läktarna sakta började fyllas (blev ju långt ifrån fullt då arenan tar hela 85 700 åskådare, men 50 000 blev det till sist) joggade Milans målvakter med förstekeepern Christian Abbiati i spetsen in för att börja värma. Abbiati, som varit strålande den här säsongen, fick välförtjänta applåder av fansen i Curva Sud och det började kännas att matchen närmade sig.

När de övriga spelarna kom in, även de ackompanjerade av applåder, för uppvärmningen började Queens We will rock you dunka i högtalarna och stämningen höjdes direkt.


Jag på San Siros branta läktare med Milanspelarna i bakgrunden.

När sedan Milan mascherade in till tonerna av hymnen Inno Milan var det läge att rysa av välbehag och bara se fram emot matchen som väntade. En match som skulle bli bättre än jag hade vågat önska nästintill. Visserligen hade allt annat än en seger varit en liten besvikelse, men att det skulle bli 3-0 och hattrick av Inzaghi var förstås extra positivt.

Redan efter sju minuter slog "Pippo" Inzaghi till för första gången den här eftermiddagen och känslan av att få skrika ut sin glädje tillsammans med tusentals andra Milansupportrar runt omkring sig var mäktig. Det var verkligen härligt att se allt från tioåringar med Milantröjor till pensionärer som skrek ut lyckan i samband med målet.


Jubel efter Inzaghis tredje mål för dagen, med cirka kvarten kvar att spela.
Ett mål som betydde 3-0 och tre poäng för Rossoneri.

Första halvlek var inledningsvis riktigt bra från Milans sida och flera gånger om var de nära att utökade ledningen. Atalanta skapade därefter även de några vassa chanser och spänningen levde i allra högsta grad i pausvilan. Andra halvlek blev sämre till en början för de rödsvartas del och utan Abbiatis fina målvaktsspel kunde det mycket väl ha blivit kvitterat. Men efter hand mattades gästerna och Inzaghi kunde till min och många andras stora glädje avgöra matchen med ytterligare två mål.


Firande i Curva Sud.

Att få jubla över ett Milanmål live på San Siro var grymt.
Och att få göra det över två mål till, dessutom av samma spelare, var ännu bättre.

3-0-segern blev också en perfekt avslutning på vår Italienvistelse då vi efter matchen tog tunnelbanan tillbaka till centrum, tog oss vidare till vårt hotell, åt och packade väskorna och därefter på morgonen följande dag lämnade stövellandet för den här gången. Det med många minnen för livet, inte minst de som jag har berättat om här.

Har även skrivit ihop en artikel om San Siro-besöket för Svenska Fans räkning idag:
http://www.svenskafans.com/italien/artikel.asp?id=285461