Tomhet
Så var säsongen slut. Det känns märkligt. Det känns som att det inte alls var längesen som vi klev ut på Strömvallen en kylig men solig lördagsförmiddag för att möta GIF:s tipselit-lag i årets första träningsmatch. Minns att jag tog plats som högerback och fick mycket beröm för min första halvlek. Var lite sämre i andra minns jag också, men kvitterade ut ett ganska bra betyg i alla fall. Stryk med 4-1 blev det, efter att Brännström gjort ett vackert mål från sin innermittfältsposition en bit in i första halvlek. 2-1 i paus, sen 4-1 (lite väl stora siffror) till slut men trots allt en insats som gav mersmak för oss.
Allt såg så lovande ut då. Fotbollsmässigt var vi mitt uppe i en försäsong som hade sett mycket bra ut och förhoppningarna inför säsongen var ganska stora. För egen del var allt också helt perfekt när en vecka återstod av februari och vintern fortfarande gjorde sig påmind.
Förutom att det flöt på fint med tränandet, fotbollen och skolan så hade jag upplevt de absolut lyckligaste och bästa veckorna någonsin i mitt liv. Februari hade varit en fantastisk månad och lyckan var total för mig. Jag gick runt med ett ständigt leende på läpparna och det kändes som att allting gick min väg. Detta tack vare en mycket speciell person som fortfarande har en stor plats i mitt hjärta.
Men det var då det. Mycket har hänt sedan dess, såväl när det gäller fotbollen som på det personliga planet. Jag vill inte säga att jag är olycklig nu, långt ifrån. Det vore att underskatta alla de glädjeämnen som finns i mitt liv också idag och det vore inte rättvist mot de personer som ger mig lycka. Men visst kändes allt ändå bättre just då.
Tankarna på att mitt känsloliv skulle komma att åka berg-och-dalbana inom kort eller att vi skulle trilla ur fyran med KBK fanns verkligen inte hos mig när jag sprang in på Strömvallen den 23:e februari.
Nu sitter jag här med facit i hand och kan bara konstatera att allt långt ifrån har gått som man kunde önska. Vare sig på det privata planet eller med fotbollen. Det är den bittra sanningen.
Sanning är det också att jag kände en stor tomhet i lördags kväll. Före helgens match tyckte jag att det oavsett hur det skulle gå i säsongsavslutningen skulle vara skönt när säsongen var över. Jag har lagt ner väldigt mycket tid på fotbollen i år och det skulle bli skönt med ett litet break. Framförallt med tanke på den hur tung hösten har varit fotbollsmässigt. Det skulle bli befriande med lite mer ledig tid för att rensa tankarna och kunna ladda om.
Men så när jag låg här framför tv:n i min ensamhet i lördags kväll kom känslan av tomhet som sagt. Det har ändå funnits matcher att förbereda sig för och fokusera på sedan i slutet av februari. Och nu är det helt plötsligt slut. Vad konstigt det kändes, att tänka på att det nu dröjer ett antal månader innan man sitter här i lägenheten och laddar inför matchsamling igen. Det kan nog bli skönt med ett uppehåll också. Men ändå, den där speciella laddningen och anspänningen som infinner sig på matchdagen kommer att saknas.
Nästan fem månader till - sedan är vi där igen i slutet av februari.
Bara att ladda om, en ny säsong närmar sig ju faktiskt för varje dag som går framöver.
Och vem vet, då kanske lyckan har infunnit sig på allvar igen.
Allt såg så lovande ut då. Fotbollsmässigt var vi mitt uppe i en försäsong som hade sett mycket bra ut och förhoppningarna inför säsongen var ganska stora. För egen del var allt också helt perfekt när en vecka återstod av februari och vintern fortfarande gjorde sig påmind.
Förutom att det flöt på fint med tränandet, fotbollen och skolan så hade jag upplevt de absolut lyckligaste och bästa veckorna någonsin i mitt liv. Februari hade varit en fantastisk månad och lyckan var total för mig. Jag gick runt med ett ständigt leende på läpparna och det kändes som att allting gick min väg. Detta tack vare en mycket speciell person som fortfarande har en stor plats i mitt hjärta.
Men det var då det. Mycket har hänt sedan dess, såväl när det gäller fotbollen som på det personliga planet. Jag vill inte säga att jag är olycklig nu, långt ifrån. Det vore att underskatta alla de glädjeämnen som finns i mitt liv också idag och det vore inte rättvist mot de personer som ger mig lycka. Men visst kändes allt ändå bättre just då.
Tankarna på att mitt känsloliv skulle komma att åka berg-och-dalbana inom kort eller att vi skulle trilla ur fyran med KBK fanns verkligen inte hos mig när jag sprang in på Strömvallen den 23:e februari.
Nu sitter jag här med facit i hand och kan bara konstatera att allt långt ifrån har gått som man kunde önska. Vare sig på det privata planet eller med fotbollen. Det är den bittra sanningen.
Sanning är det också att jag kände en stor tomhet i lördags kväll. Före helgens match tyckte jag att det oavsett hur det skulle gå i säsongsavslutningen skulle vara skönt när säsongen var över. Jag har lagt ner väldigt mycket tid på fotbollen i år och det skulle bli skönt med ett litet break. Framförallt med tanke på den hur tung hösten har varit fotbollsmässigt. Det skulle bli befriande med lite mer ledig tid för att rensa tankarna och kunna ladda om.
Men så när jag låg här framför tv:n i min ensamhet i lördags kväll kom känslan av tomhet som sagt. Det har ändå funnits matcher att förbereda sig för och fokusera på sedan i slutet av februari. Och nu är det helt plötsligt slut. Vad konstigt det kändes, att tänka på att det nu dröjer ett antal månader innan man sitter här i lägenheten och laddar inför matchsamling igen. Det kan nog bli skönt med ett uppehåll också. Men ändå, den där speciella laddningen och anspänningen som infinner sig på matchdagen kommer att saknas.
Nästan fem månader till - sedan är vi där igen i slutet av februari.
Bara att ladda om, en ny säsong närmar sig ju faktiskt för varje dag som går framöver.
Och vem vet, då kanske lyckan har infunnit sig på allvar igen.
Kommentarer
Trackback
