alfredssons vardag

Jag följer lärartwitter flitigt. Många negativa rapporter pumpas ut, dagligen. Mycket frustration, många kolleger runt om i landet sliter ohälsosamt mycket och med usla förutsättningar.

 

Skolstart. Det är rörigt för många lärare och elever. Återigen det här med förutsättningar. För dåliga sådana, allt från bristfälliga lokaler och avsaknad av material till allt för lite tid att lägga på de elever som behöver det.

 

Mediernas, och allmänhetens, bild säger samma sak: skolan idag är inte tillräcklig.

 

"Det är tur att det finns några som står ut fortfarande", är en tämligen vanlig reaktion när du säger att du är lärare.

 

Men vet ni vad? Jag står inte ut. För jag behöver inte. För mig handlar det inte om att stå ut. Jag har ju ett fantastiskt jobb.
 
Jag menar inte att allt av det ovan nämnda är överdrifter. Det vore ett hån mot alla de kollegor som bevisligen sliter livet ur sig, som jobbar för mycket, som inte får förutsättningar för att klara av de många och höga krav som ställs. De är många, lärarna som febrilt försöker jobba sig uppåt i en enorm uppförsbacke. Och problemen är många inom skolan idag, absolut.

 

Men allt är inte mörkt. Framför allt inte så kolsvart som en del utomstående får det att låta som - i tidningar, på sociala medier etcetera. Det tycker jag är viktigt att få föra fram. Det är inte synd om alla oss lärare, det är så att vi alla förtjänar varsitt bragdguld för att vi "står ut" på vår arbetsplats.

 

Det har funnits perioder i mitt lärarliv då jag, vilket jag har förstått först efteråt, varit på väg in i väggen. Då jag inte har mått bra. Då har jag har haft allt för tung arbetsbörda, för lite stöd och då det varit omöjligt att leva upp till kraven trots att vi jobbat stenhårt för varandra på arbetsplatsen. 

Och visst hade jag önskat mig mer även idag när det gäller förutsättningar. Under det precis inledda läsåret kommer exempelvis min egen mentorsklass att som klassrum ha samma utrymme som på eftermiddagarna funderar som skolans fritidsklubb. Det blir rörigt och är långt ifrån optimalt. Men jag är ändå en, av många skulle jag nog trots allt tro, lyckligt lottade lärare. 

Jag trivs ärligt talat så grymt bra med mitt jobb just nu. Jag har jättebra kollegor, människor vars sällskap jag verkligen trivs i och har roligt tillsammans med. Dessutom är jag väldigt glad över att få följa våra två sjätteklasser hela vägen in i mål, klasser som jag har haft sedan årskurs fyra. 

Det är värt mycket att träffa eleverna varje dag. Att skratta tillsammans med dem, att få peppa och berömma, även att få tillrättavisa och vägleda när det behövs, att skämta och skoja, att vara seriös, att få finnas där och spela en viktig roll för dem när de är glada och tycker om mig, när de är arga och tycker att jag är världens sämsta lärare för stunden samt när de är ledsna och behöver stöd. Allt det här är betydelsefullt och jag ser mig själv som lyckligt lottad, som sagt.   

 

Jag vet att det handlar om att stå ut och kämpa i motvind för många kollegor. För min egen är det i stället så att jag i dagsläget glädjande nog kan gå med lätta steg till jobbet och på allvar känna en entusiasm och glädje kring det som jag gör. Allt är med andra ord inte nattsvart, långt ifrån.