Någon som betyder mycket
Det blir inte så mycket bloggat nu för tiden. Inte för att jag saknar uppslag, eller saknar sug efter att skriva. Mer för att tiden inte räcker till och för att andra skrivprojekt prioriteras före när jag väl tar mig tid för att skriva.
Det här inlägget har dock varit på gång ett bra tag. I flera månader faktiskt. Det har blivit liggande som utkast, varit på väg att tas tag i och färdigställas bara för att i slutändan förbli orört och ofärdigt.
Hade det varit för sisådär tio år sedan hade ett inlägg likt det här säkerligen såväl skrivits som publicerats i rask takt. Det ska nämligen handla om min fru Karin och på den tiden, när vi ganska nyligen hade träffats och lärt känna varandra, skrev jag mycket, ofta och kärleksfullt om henne i den här bloggen.
Det här inlägget har dock varit på gång ett bra tag. I flera månader faktiskt. Det har blivit liggande som utkast, varit på väg att tas tag i och färdigställas bara för att i slutändan förbli orört och ofärdigt.
Hade det varit för sisådär tio år sedan hade ett inlägg likt det här säkerligen såväl skrivits som publicerats i rask takt. Det ska nämligen handla om min fru Karin och på den tiden, när vi ganska nyligen hade träffats och lärt känna varandra, skrev jag mycket, ofta och kärleksfullt om henne i den här bloggen.Toffligt i överkant tyckte säkerligen vissa. Och visst, när jag tittar tillbaka och läser vad jag skrev på den tiden så är det enkelt att konstatera att tjejen som numera är en fantastisk mamma till våra barn och inte minst en ovärderlig partner till mig nämndes i snudd på vart och vartannat inlägg. Men på samma gång som det var toffligt och något som jag kan le lite åt nu samtidigt som jag konstaterar att det ibland tenderade att bli lite barnsligt så var det ju mitt sätt att med ord beskriva mina känslor och den glädje som jag upplevde då tack vare Karin.
Att det inte, på senare tid, har blivit något bloggat om henne och hennes betydelse för mig är både logiskt och ologiskt. Logiskt då det förmodligen är vanligare att man bloggar lite lagom toffligt när man precis lämnat tonåren jämfört med när man passerat 30-strecket och är tvåbarnsförälder, ologiskt då den betydelse Karin har i mitt liv bara har ökat för varje dag som vi har levt tillsammans och det därmed borde vara så att bloggen svämmade över av hyllningstexter till denna underbara kvinna. Men det är som sagt mindre tid för bloggande och det är säkert så att man som 31-åring har ett annat sätt skriva på än vad man har när man är runt 20.
De där känslorna för Karin, som jag beskrev så ofta här för ett antal år sedan, har inte på något sätt svalnat. Möjligtvis mognat och garanterat utvecklats, men inte minskat. Tvärtom. Därför är det faktiskt på sin plats att återigen, för första gången på länge, i text uttrycka hur betydelsefull den här kvinnan är.
Med åren har betydelsen som min älskade fru har för mig bara vuxit. Nog för att hon redan från början spelade en stor roll i mitt liv, men i takt med att våra dagar tillsammans har blivit allt fler så har jag också fått allt fler konkreta exempel på hennes betydelse.
Det finns ingen människa som har utvecklat mig som person så mycket som Karin. Hon har stöttat mig, ifrågasatt mig, utmanat mig och fått mig att vidga mina vyer och se saker ur klart fler synvinklar än vad som tidigare har varit fallet. På samma gång har jag utvecklats av att göra samma med henne: utmana henne, kritisera ibland, ifrågasätta, provocera, stötta, pusha och uppmuntra. Det här har utvecklat mig på ett sätt som jag varken hade kunnat förutspå eller våga hoppas på när vi träffades för första gång för drygt tio år sedan.
När det gäller min personliga utveckling går Karins roll inte att överskatta. Inte heller när det gäller mitt välmående och min känsla av trygghet. Ända sedan först stund har jag känt mig så trygg vid Karins sida, jag har alltid känt att hon finns där som stöd om det behövs och även de gånger vi har bråkat och gjort varandra arga eller ledsna så har det alltid varit just henne som jag har velat vara nära direkt efter för att återfå den där känslan av trygghet.
På senare år har jag också haft förmånen att se Karin i rollen som mamma. Det har gjort att min beundran för henne har blivit ännu större. Våra barn är lyckligt lottade som har en sådan mamma och det värmer att se henne med dem. Att se hur hon alltid sätter Theo och Alva främst, alltid värnar om deras bästa och på ett grymt bra sätt löser konflikter, stöttar dem och hittar vägar framåt i situationer där jag själv har kört fast både imponerar och värmer i hjärtat, dagligen.
Jag är helt enkelt väldigt glad över att få ha Karin i mitt liv, över att få vara en del av hennes och över att just hon är mamma till mina barn. Jag skriver det inte lika ofta nu som förut, men jag känner det, om möjligt bara starkare för varje dag som går.
Med åren har betydelsen som min älskade fru har för mig bara vuxit. Nog för att hon redan från början spelade en stor roll i mitt liv, men i takt med att våra dagar tillsammans har blivit allt fler så har jag också fått allt fler konkreta exempel på hennes betydelse.
Det finns ingen människa som har utvecklat mig som person så mycket som Karin. Hon har stöttat mig, ifrågasatt mig, utmanat mig och fått mig att vidga mina vyer och se saker ur klart fler synvinklar än vad som tidigare har varit fallet. På samma gång har jag utvecklats av att göra samma med henne: utmana henne, kritisera ibland, ifrågasätta, provocera, stötta, pusha och uppmuntra. Det här har utvecklat mig på ett sätt som jag varken hade kunnat förutspå eller våga hoppas på när vi träffades för första gång för drygt tio år sedan.
När det gäller min personliga utveckling går Karins roll inte att överskatta. Inte heller när det gäller mitt välmående och min känsla av trygghet. Ända sedan först stund har jag känt mig så trygg vid Karins sida, jag har alltid känt att hon finns där som stöd om det behövs och även de gånger vi har bråkat och gjort varandra arga eller ledsna så har det alltid varit just henne som jag har velat vara nära direkt efter för att återfå den där känslan av trygghet.
På senare år har jag också haft förmånen att se Karin i rollen som mamma. Det har gjort att min beundran för henne har blivit ännu större. Våra barn är lyckligt lottade som har en sådan mamma och det värmer att se henne med dem. Att se hur hon alltid sätter Theo och Alva främst, alltid värnar om deras bästa och på ett grymt bra sätt löser konflikter, stöttar dem och hittar vägar framåt i situationer där jag själv har kört fast både imponerar och värmer i hjärtat, dagligen.
Jag är helt enkelt väldigt glad över att få ha Karin i mitt liv, över att få vara en del av hennes och över att just hon är mamma till mina barn. Jag skriver det inte lika ofta nu som förut, men jag känner det, om möjligt bara starkare för varje dag som går.
