alfredssons vardag

Julen här i Gävle har passerat snabbt och varit oerhört rolig och trevlig. Förväntningarna från min sida var riktigt höga inför mitt första julfirande någonsin här uppe och de infriades med god marginal.

Kvällen före dopparedagen bjöd på julgodisbak. Som den allkonstnär jag är plockade jag fram mina mest kreativa sidor och visade prov på stor skaparglädje när det kom till att göra marsipangodis. Vad jag inte riktigt kan förstå är varför de andra skrattade lite åt mina skapelser och inte alls verkade så imponerade…

Den här dagen, 14 december, för exakt sju år sedan fick jag det jobbigaste och mest omskakande besked jag någonsin har fått. Strax efter klockan tio, under vår första lektion, slogs tillvaron i kras för oss i MP02B då vi nåddes av ett dödsbud. Min bästa vän sedan barnsben, Simon, hade fått ge vika för cancern under natten och därmed var tre års ojämn och orättvis kamp över.

Jag minns inte så mycket från den dagen, det mesta blev suddigt i samma stund som jag försökte ta in budskapet. Som nära vän till Simon visste jag hur illa det var med honom och vad det kunde sluta med, men trots det var det en enorm chock. Dagligen kan vi läsa rubriker och löpsedlar som skriker ut ordet chock, men ganska få har nog blivit chockade på riktigt. Jag blev det den gången i klassrummet, när våra mentorer kom in med ett ljus, tittade allvarsamt på oss med dimmiga ögon och sekunden senare berättade vad som hade hänt. Att vara förberedd på en sådan sak går nog inte, det har jag förstått i efterhand.

Det lilla jag minns är att jag nästan satt och skakade, likblek i ansiktet och utan att kunna säga ett ord. Andra grät hejdlöst, en del försökte stötta de som reagerade kraftigast. Strax därefter samlade jag mig så gott det gick för att ringa det överlägset jobbigaste samtal som någonsin har ringts av mig: ringa till mamma och berätta om Simons död.

Desto mer minns jag av vad den här enormt tragiska händelsen har fört med sig. Dels saknaden av en fantastisk vän, en kompis som alltid fanns där och som jag delade nästan allt med, förstås. Det har kommit många stunder då saknaden har varit svår och det kommer att komma flera.

Samtidigt har det också inneburit att jag har börjat värdera mina nära och kära mer. Jag har förstått hur mycket stödet från dem är värd de dagar då livet är tungt. Det stöd vi i klassen och i Simons nära krets gav varandra och den gemenskap vi kände under den närmaste tiden efter den 14 december 2004 betydde extremt mycket. Jag har också förstått hur mycket de närmaste omkring mig gör, varje dag, för att höja vardagen och lysa upp även mörka, tråkiga dagar.

Jag har skrivit det många gånger sedan den dagen och jag skriver det igen: Ta hand om dem som står dig nära, visa dem hur mycket de betyder för dig och hur lycklig du är över att de finns där. Många gånger är deras närvaro och stöd ovärderligt, samtidigt som de när man minst anar det kan vara bortryckta från en.

Simon hade förmågan att ta vara på och värdera allt positivt som de runt honom bidrog med.
Delvis tack vare honom har jag också fått den förmågan med tiden.


Simon Wilhelmsson, 5/3 1986 - 14/12 2004
Saknad av oss i sju år och aldrig någonsin glömd