alfredssons vardag

30-strecket närmar sig med stormsteg och jag är helt ärlig när jag säger att det inte känns av minsta 30-årskris eller ångest hos undertecknad. Jag har nog känt mig som 30 år och mer mentalt ända sedan vi fick barn så att nu även siffran inom kort visar att jag inte bara är 20 + längre förändrar nog inte så mycket... :)

 

På lördag väntar kalas hemma hos mina föräldrar i Smålandsskogarna. Det ska bli väldigt kul att komma ner dit igen och det känns speciellt att fira födelsedagen där hemma, där allt började och där jag ändå har spenderat två tredjedelar av mitt nu alldeles snart 30-åriga liv. Jag är också oerhört tacksam för hur mamma och pappa fixar och ordnar inför kalaset och är säker på att det kommer att bli en suverän eftermiddag. Trots att många inbjudna tyvärr har haft diverse förhinder ser det ut att bli en skön blandning folk med släkt, nära vänner och en några av mina "ingifta" släktingar då glädjande nog såväl svärmor som svåger med sambo tar sig ner till Kalmartrakten för min skull. Det uppskattas också enormt! 

 

Redan nu har jag dessutom haft förmånen att bli lite firad här uppe. Svärfar Håkan tog nämligen med mig och familjen på en utflykt norrut, några mil utanför Gävle, där målet var Trollharens fiskrestaurang. Väl där åt vi en grymt god fisk- och skaldjursbuffé. Det var gott, sällskapet var trevligt och miljön där ute vid fiskeläget var ruggigt fin. Kusten norrut är över lag fin här uppe men så långt upp kängs kustvägen har jag inte varit och det var utan minsta tvivel värt ett besök. 

 

Så jag blir bortskämd, helt klart. Ett litet firande redan avklarat, födelsedag hemma i Småland på fredag och kalas på lördag. Sedan bör jag som nybliven 30-åring vara nöjd och belåten med vad sista veckorna som 29-åring har gett :)

 

 

 

 

Något annat som var riktigt kul var att se MFF live i söndags borta mot AIK. Det var visserligen en ganska tråkig match men man får glädjas åt att en poäng var helt okej i en av säsongens svåraste matcher, åt att vi fick jubla över ett snyggt MFF-mål samt åt att MFF-defensiven var grymt stabil (bortsett vid det enormt onödiga 1-1-målet). Dessutom tappade ju samtliga övriga tänkbara guldkonkurrenter poäng den gångna helgen. Gott så ändå måste jag säga. 

 

 

Friends Arena är dock för bedrövlig som arena för fotboll. Så galet icke-inbjudande, ligger i grått betongområde, med ett köpcenter runt sig så att man knappt ser att det är en fotbollsarena och dessutom givetvis alldeles för stor för allsvensk fotboll. Minnena därifrån är dock bra, SM-guldet säkrades där hösten 2014 och även förra söndagen får räknas som godkänd :)

 

Dessutom alltid kul att vara iväg med bröderna Thyberg, Martin och Simon, som liksom förra gången vi var nere och då såg MFF spela hem SM-guldet utgjorde mitt resesällskap. Får gärna bli flera sådana turer på fotboll med de två framöver. 

Kroatien, två veckor, sol och bad, vackra solnedgångar, berg, havet, semester.

Ja, vi hade verkligen en skön resa till Balkan och kroatiska Mlini precis söder om Dubrovnik nere i södra delarna av landet. 

 

Det var snudd på perfekt. Kroatien har legat högt upp på vår lista över tänkbara resmål, särskilt inom Europa, de senaste åren och jag ångrar verkligen inte att vi nu har varit där. Tvärtom! Rekommenderar det starkt. 



På väg med flygbussen. 

 

Mlini var litet och vackert. Jag föll rejält för miljön och själva omgivningen där. Med de mäktiga bergen i ryggen, bukten med strandpromenaden och det klarblå vattnet, havsutsikten med horisonten långt där borta, de slingrande vägarna längs med bergsluttningarna - det var en oerhört inbjudande vy minst sagt. 

 

 

 

 

 

 

Bosnien låg på andra sidan berget som vi hade bakom oss och Montenegro var bara en kortare bussresa bort. Karin och Theo tog en dagsutflykt dit men jag och Alva fick hålla oss i Mlini då den sammanlagda tiden i buss skulle bli runt fem timmar, inte riktigt optimalt för en ettåring. De övriga två i familjen fick dock en fin dag i vackra Kotor plus en hel del intressant historiska fakta på köpet.

Det blev förstås mycket bad i värmen, främst i poolen men även i havet med dess klara vatten. Värmen var påtaglig, kan man lugnt säga. Men barnen fixade den riktigt bra och verkade nöjda över lag. Andra veckan var dock riktigt varm, med flera dagar då temperaturen garanterat steg över 30 grader. Men närheten till pool, hav och även skugga eller svalka på rummet gjorde det hanterligt ändå. Även om jag svor rejält inombords några gånger när svetten rann. Jag svettas ju så mycket och innan jag kom på att funktionströjan som fanns nerpackad var perfekt att knalla runt i hann jag tycka synd om mig själv ett antal gånger med nedsvettade, dyngsura tröjor :)

 

Vi badade, solade, lekte på de olika lekplatserna längs med strandpromenaden, skaffade oss ett par stamställen när det gällde restauranger och hade det gott. Barnen älskade att bada i poolerna vilket förenklade det för oss. Nöjda barn, bad och svalka kombinerat med byggande av en klart godkänd solbränna gjorde dagarna klart överkomliga, till och med riktigt sköna... :)

Det fanns mycket av värde att se i Kroatien. Karin och jag var överens om att vi gärna skulle åka dit för att uppleva och lära oss mer någon gång också. Det finns ju mycket historia av värde och det vore kul att både se och lära sig mycket om landet. Nu blev det som sagt en tur till Montenegro för Karin och Theo. Tillsammans åkte vi också på ett par dagsutflykter.

 

Vi var i Cavtat, en liten by eller snarare ett samhälle söder om Mlini. Riktigt vackert och mysigt var det. Samma fina miljö, eller ännu finare, som i Mlini där vi bodde med bergen runt omkring, havsbukten, utsikten. Underbart! 

 

Dubrovnik, som ni ser bilder på här under, besökte vi också under en dag och det var en av de vackraste städerna jag har varit i. Nu såg vi "bara" de äldsta delarna och fick ingen koll på hur det såg ut i övrigt, men gamla stan var väldigt fin med sin stora mur, sina gamla byggnader (många förstördes under belägringen 1991/1992 men har återskapats och reparerats) och hamnen där vi också passade på att åka på en kortare båttur. 

 

Jag slogs många gånger över hur fint det var på många olika platser och på hur mäktig och vacker inramningen med berg och hav var. Även arkitekturen var fin på flertalet ställen som vi besökte. Sevärt, med andra ord.

 

Maten då, ska jag inte nämna den? Klart jag ska! Ni som känner mig vet att jag alltid blir glad av god mat och alltid ser fram emot att få äta sådan. Nu slog Kroatien oss inte direkt med häpnad när det gällde mat, men medelhavsrisotton var en höjdare och pizzorna riktigt fräscha. I övrigt var vi nöjda men inte exalterade, för att sammanfatta och recensera :)

 

 

Jag passade på att se Kroatien-Portugal, EM-åttondelsfinalen, på en lokal bar i närheten av vårt hotell. Många turister där förstås men också många inhemska kroater. Riktigt kul, de hade minst sagt hög ljudnivå när Kroatien kvitterade till 1-1 mot Spanien i matchen före (det hördes från vår balkong där vi satt då) men tyvärr fick jag nöja mig med en riktigt bra, förväntansfull och nervös stämning den här gången då det aldrig blev något kroatiskt måljubel. Kul ändå dock.

 

Allt som allt kammar Kroatien hem höga betyg om jag ska betygsätta landet som resmål. Fin miljö, fräscht över lag, trevligt bemötande, sol, värme, grymt härligt hav - ja, det ska verkligen inte klagas från min sida. Tvärtom var det här en riktigt lyckad resa som jag är väldigt glad över att vi gjorde. Det funkade jättebra att resa med två barn - även om jag höll på att bryta ihop under lunchen en av de första dagarna med svetten forsande, hungriga små ungar, en sked fylld med barnmat som landade i mitt knä och som lök på laxen en panna (min egen) som dundrade rakt in i flaskhalsen på den nyss beställda flaskan med vatten i stressen och ivern att plocka upp den där skeden från marken... - och vi fick allihop två väldigt värdefulla och roliga veckor tillsammans. 

 

Nu siktar vi nog på en ännu längre resa nästa gång det blir dags, stärkta av vetskapen att det har fungerat bra att resa hela familjen, men njuter av semesterminnena från den här sommarens höjdpunkt ett rejält tag till. 

 

 

 

Det här är så otroligt jävla ledsamt och frustrerande. Så sjukt. 
Vad är det för idioter som gör så här? Hur kan man ens tänka tanken på att kasta sten mot människor som viger sitt liv åt att hjälpa andra? 

 

 

Jag har varit inne på det tidigare här i bloggen och varit förbannad över det många gånger. Det är bara helt obegripligt. 

 

Nästa gång kanske räddningstjänst i form av brandmän, ambulanspersonal eller liknande är på väg för att hjälpa din pappa, din mamma, din syster, din bror eller bästa vän. Hur skulle det kännas då om den insatsen försenades och din närstående rentav dog på grund av att några tappade idioter hade attackerat blåljuspersonal med sten? 

 

Att det här långt ifrån var en engångsföreteelse gör det ännu hemskare. Det är helt klart en otäck utveckling i vissa områden, tyvärr. 

 

 

Jag är en flitig användare av sociala medier och kollar ofta såväl Twitter som Facebook. Båda har sina fördelar: med Facebook kan jag ha lite koll på och kontakt med gamla kompisar som man annars hade tappat och via Twitter får stenkoll på nyheter, främst fotbollsnyheter och kan exempelvis följa MFF väldigt intensivt genom kontakt med Malmöjournalister. Hursomhelst, mycket är positivt men allt oftare har jag på senare tid reagerat med irritation och frustration över vad folk diskuterar. Även om jag främst följer fotbollsfolk och journalister dyker det ofta upp inlägg som retweetats och vars innehåll ibland får en att fundera över om man ska skratta eller gråta. Lite samma sak gäller på Facebook när jag ser vad folk diskuterar där. 

 

Ett exempel från den senaste tiden är uppmärksamheten kring att Sverigedemokraterna under sin Almedalsdag använde sig av en bild för att illustrera det de menar visar problemen i dagens Sverige (en brinnande bil), en bild som visade sig vara från Indien och en trafikolycka där. Givetvis går det att kritisera det och diskutera hur seriöst det kan anses vara att använda en bild som uppenbarligen är från ett helt annat sammanhang. Det känns inte direkt moraliskt rätt eller relevant. Det går också givetvis att göra sig rätt lustig över SD:s bildval och vara hånfull. Men man blir ändå fundersam när folk går igång stenhårt på sociala medier och en hel del på fullt allvar verkar anse att det (bildvalet) är en större grej och ett större problem, värt mer uppmärksamhet, än det faktum att vi ändå har en verklighet idag där det finns ett stort antal områden där blåljuspersonal inte kan åka in utan att polisen säkrar upp (http://www.expressen.se/nyheter/attacker-mot-blaljus-personal-okar-i-landet/) och där det bränns bilar, kastas sten mot räddningspersonal etcetera. Det borde finnas mer relevanta saker att diskutera i anslutning till SD:s bild på bilen. Sen att de vill få folk att enbart göra en koppling mellan invandring och de problem som finns i de här områdena är en sak, den diskussionen behöver man inte lockas in i, men vettigt folk på sociala medier borde kunna lyfta blicken och diskutera saker som verkligen är av värde och är relevanta för samhället.

 

Ett annat exempel är tjafsat mellan Zara Larsson och Jesper Parnevik. Ja, Parneviks tweet riktad mot Larsson efter det vidriga terrordådet i Nice var sjukt onödig och korkad, det tycker jag absolut. Det vore onödigt att håna henne (eller hennes åsikter) på det sättet närsomhelst och nu var tajmningen usel. Men samtidigt, är det verkligen något som det är vettigt att debattera vilt? Jag tycker den här tweeten från en person som jag följer sammanfattade det hela bra:

 

 

 

Så en uppryckning när det gäller nivån och vilka ämnen som diskuteras står högt på sociala medier-önskelistan hos mig. Vem är jag att döma och avgöra vad som är relevant och inte kan man visserligen fråga sig, förstås. Den frågan är också relevant många gånger och givetvis får folk diskutera vad de vill, det är väl lite av vitsen med sociala medier, men samtidigt så måste man ju få "rasa" över folks meningslösa diskussioner på samma sätt som andra rasar över (i mina ögon) bagateller. 

 

 

Kroatien levererade verkligen. Vi hade två riktigt fina veckor där och jag kan verkligen rekommendera landet som resmål. Mycket mer om vår semester där kommer upp här inom kort, både text och bilder. 

Tills dess får ni ett smakprov i form av den inhemska ölen (smakade bra, helt klart):

 

. . . . . . . . . .  

 

Apropå min sågning av Zlatan som förebild kan tilläggas, utan att jag för den skull på något sätt ändrat åsikt, att det inte behöver vara något fel på att ha Zlatan som förebild. Inte så länge man då håller sig till att ta till sig det enormt hårda jobb Zlatan har lagt ner genom åren och hans tro på att det går att lyckas trots tuffa förutsättningar. Däremot bör man helt klart skippa den överlägsna attityden och framför allt akta sig noga för att tro att kaxighet och självförtroende löser allt. 

 

 

Jag är ofta väldigt skeptisk när det kommer till kritik mot polisen. Ofta tycker jag att den kåren får allt för mycket kritik och många gånger verkar kritiken sakna riktig grund. Givetvis ska polisen få kritiseras, men ofta känns det som att kritiken är allt för känslostyrd och ogrundad, Hursomhelst, mitt förtroende för polisen är i det stora hela gott. Dock känns det här tveksamt:

 

 

Jag har förståelse för att man nu behöver få in många fler poliser, det är en självklarhet. Att man tittar på många olika faktorer, inte bara begåvning, vid rekryteringen är också en sak att ta med i beräkningen. Men oavsett vad så känns det som att sänkta begåvningskrav på sikt inte är rätt väg att gå. Inte inom ett så viktigt och krävande yrke. Det är egentligen samma sak inom lärarvärlden, det behövs fler lärare akut men att sänka kraven vore fel väg att gå. Tvärtom tycker jag att man måste kunna kvalitetssäkra genom höga krav och konkurrens, inte släppa fram fler personer inom yrkena genom lägre krav. Samtidigt är det förstås en svår balansgång när det behöver rekryteras många fler på kort sikt, men kvaliteten får man ju aldrig tumma på. 

 

 

Läste Klas Ingessons självbiografi Det är bara lite cancer i Kroatien. Låg vid poolen med ögon som fylldes av tårar bakom solglasögonen flera gånger om. En väldigt gripande bok, inte minst inledningen och allra helst slutet då man i delarna fick följa Klas kamp mot cancern. Däremellan fanns det många både roliga och intressanta episoder från hans fina karriär. Kul att läsa för en fotbollsnörd. Sidorna om hans tuffa match mot cancern var dock de som allra mest grep tag om mig och gjorde mig riktigt berörd. En fin, sorglig och rolig bok i ett. Läs den! 

 

 

30-årskalas hemma i Småland snart. Ses det mycket fram emot här!

 

 

Solna på söndag. Blir en tur ner till huvudstadens utkanter och för att se mitt kära MFF live för första gången i år. Utöver den matchen blir det åtminstone MFF mot Gefle här i stan i höst och Sundsvall-MFF senare i sommar. Känns grymt kul!

På måndag ska jag dessutom göra ett nytt gästspel som journalist åt 24Kalmar igen. Senast var ifjol när Kalmar FF var här uppe och mötte GIF. Samma sak nu, GIF-KFF, med mig vid tangenbordet för Kalmarsajtens räkning. 

 

 

 

Så var fotbolls-EM slut för den här gången. Ingen höjdarturnering är väl det generella omdömet, många har gnällt över det defensiva spelet och de målsnåla matcherna. För egen del gör det dock inte så mycket om det defensiva spelet dominerar och fotbollen som presteras får stämpeln "tråkig". Visst är det roligt om det spelas offensiv fotboll och görs många mål, men jag har en stark förkärlek för defensivt skickliga lag som sätter ett bra försvarsspel och imponerar med hårt lagarbete i fokus. Därför kan jag också glädjas med mer defensivt inriktade lag när de lyckas. Fotboll är så mycket mer än anfallsspel och många mål, det är i mina ögon lika gott att se ett taktiskt slipat lag som utför sin matchplan på ett klockrent sätt som det kan vara att se en match mellan två offensiva lag där spelet böljar fram och tillbaka utan tydlig struktur. Jag är så pass tråkig av mig att jag nästan kan bli sur över en målrik match för att försvarsspelet är för dåligt.

 

Med det sagt kan jag konstatera att Portugal var en värdig EM-segrare. Jag är av åsikten att man inte vinner en turnering på ett oförjänt sätt. Man kan argumentera emot det och säga att "ja men vadå, de vann ju bara EN enda match under ordinarie tid". Ja, men de förlorade å andra sidan inte en enda under hela turneringen heller. Roliga var de inte, men ruggigt disciplinerade, taktiskt skickliga och med offensiva kvalitéer (inte bara i form av Ronaldo) som var nog bra för att utgöra den där avgörande spetsen framåt. Grattis, Portugal! 

 

Samtidigt håller jag fast vid att den moraliska finalen, som jag skrev om på Facebook, nog ändå spelades i semifinalen: 

 

 

Ska man vara gnällig går det till en början att ifrågasätta huruvida Sverige verkligen har blivit bättre sedan Zlatan slog igenom. Det är givetvis inte hans fel, men vi har exempelvis en skola som går utför både när det gäller resultat och lärarbrist. Vi har allt fler områden som blåljuspersonal inte kan åka in i utan att riskera att attackeras. Vi kämpar med  en segregation som ökat på senare tid. För att ta några exempel. Så om det verkligen blivit så mycket bättre går att diskutera, men det är en helt annan diskussion och är inte relevant för min poäng i det här inlägget. 

Poängen gäller Zlatan som förebild, som referenspunkt och vägvisare för många unga. Har han bidragit så mycket som positiv förebild? Tvärtom, hävdar jag.

Har inte kunnat undgå Brexit trots en halv verklighetsflykt i och med två veckors semester i Kroatien. Har dock svårt att förstå den stora upprördhet som många svenskar verkar känna över att resultatet i folkomröstningen. Givetvis kan man trycka på att det är nationalism, rent av rasism, och missnöje som ligger bakom det men borde man inte i stället fokusera på att kritiskt granska EU? Hur väl fungerar EU egentligen? Varför finns det länder som vill lämna? Vad kan/måste göras bättre från EU:s sida för att samma sak inte ska ske gång på gång? Det borde vara mer intressant och relevant att diskutera i stället för att rasa över britternas beslut. 

 

Fokusera på rätt saker och granska själva EU kritiskt i stället för att såga andra människors val. Att exempelvis inte ha kommit nära en enda vettig lösning på flyktingfrågan trots flera års pågående flyktingkris med mängder av människor på flykt från krig och terror i Syrien är något som naturligtvis ska kritiseras. Självklart är det inte en situation som man löser enkelt under en kafferast, men nog borde man som EU-medborgare kunna kräva att det skulle ha gjorts mer från EU:s sida. För att ta ett exempel.

Att mängder med resurser läggs på att gång på gång rädda ekonomin hos länder där makthavarna i sin tur gång på gång missköter den väcker säkerligen ont blod hos många också. 

 

Jag är inte alls nog inläst eller kunnig i frågor som dessa för att peka på exakta fel eller lösningar (då hade jag nog haft ett annat jobb idag) men jag förstår så mycket som att det finns saker att kritisera kring EU. Något som många säkert också gör, men samtidigt så verkar det vara så att en hel del svenskar per automatik börjar gorma om hur fel britterna gör utan att själva bry sig särskilt mycket om vad EU faktiskt gör. 

 

 

Jag har också svårt att förstå att man kan uppröras så som en del verkar göra över Zara Larssons twittrande och förstår inte heller att folk orkar dividera om det i tid och otid. Samtidigt har jag svårt att se hur det ska komma något konstruktivt ur tweets som "jag hatar killar". En del menar att det väcker en viktig debatt om de många sexualbrott tjejer utsatts för hittills i sommar och att det krävs något provocerande för att få människor att vakna. Men vad är det för målgrupp man vill nå och få att debattera/engagera sig på det sättet? Vilka människor behöver bli provocerade av en 18-åring på Twitter för att engagera sig i sådana frågor? Nej, tror helt enkelt inte att den retoriken som den ofta så omdebatterade Larsson kör med leder till något positivt tyvärr. Men provoceras jag? Nej. 

 

Däremot upprör det mig - och garanterat en stor majoritet av alla män i det här landet - enormt att kvinnor utsätts för olika sexualbrott med jämna mellanrum just nu. Vidrigt och för jävligt, förstås. 

 

Apropå brott så kom det ut statistik på Twitter häromdagen över brotten som begicks under Bråvallafestivalen:

 

Var är krigsrubrikerna och de ilska ledarskribenterna?
Var är kraven på högre säkerhet och bättre arrangemang?
Var är sågningarna av den kultur som innefattar både alkohol och droger? 

Var?

 

Självklart tycker jag inte att någon ska rasa mot musikbranschen i stort, mot konsert- eller festivalarrangörer, mot artisterna eller mot något annat som har med musik att göra. Ansvaret ligger förstås hos individen själv och delvis även hos makthavarna vars uppgift är att skapa ett tryggt, fungerande samhälle som genomsyras av bra värderingar. Men jag stör mig återgen på att ledarskribenter, krönikörer och andra diverse tyckare så lätt går igång och svingar stenhårt mot klubbar, supporterföreningar etctera när något händer (av klart lindrigare karaktär än de ovan nämnda brotten) i samband med en allsvensk match samtidigt som det är snudd på total tystnad när det år efter år sker mängder med grova brott i samband med musikevenemang som Bråvallafestivalen.