alfredssons vardag

Gårdagen var en idrottsdag att se fram emot i allra högsta grad. OS-finalen i all ära (en bragd av Sverige att ta ett silver, det ska sägas), gårdagens viktigaste match för mig var den allsvenska seriefinalen mellan Elfsborg och MFF i Borås. En match som jag hade sett fram emot i flera veckor, som allt kändes inspirerande och lovande inför men som gick precis helt åt helvete och slutade med ett enormt antiklimax.

 

Lika stort antiklimax som MFF:s 1-4-förlust insåg jag, med lite distans till eländet, att min egen "insats" framför tv:n var. Det slog mig efter ett tag, att det finns en gräns för hur man har rätt att agera i motgång och vid förluster. Det är en gräns som jag väldigt ofta, tyvärr, har passerat genom åren och igår var det dags igen. Det är klart, man måste få reagera, utan känslor och känsloyttringar är idrotten så mycket blekare och fattigare. Men nån ordning får det ändå ta och vara...

Det kan man inte säga att det var på mig under slutet igår, när Ellos gick från 1-1 till 4-1 på sin förbannade plastmatta.. Jag ska inte skylla på konstgräset och har inget emot att själv spela på det, men något måste man ju få klaga på och när domaren var i princip felfri (Eriksson är alltid bra, det tar emot att klaga på honom då jag håller honom överlägset högst bland de allsvenska domarna) så måste man ju ha nåt att skylla på, det känns bättre då...

 

Hursomhelst resulterade mina mindre kontrollerade aktioner, som bland annat gav en lätt blödande knoge efter ett hårt slag i golvet, i att jag i efterhand började reflektera kring hur illa det måste se ut när jag är igång efter, eller i samband med, en förlustmatch. Ingen vacker syn, inte alls.

 

Det är heller inte en särskilt vacker bild som målas upp när man tänker på hur mycket som man har förstört genom åren: allt från pennor och t-shirtar till kaffekoppar (sånt som funnits i närheten...) för att inte tala om pingisrack på tiden när jag lirade pingis.

 

Bedrövligt egentligen, någon ordning måste det som sagt vara. Samtidigt som jag alltid vill känna den glöden, betydelsen av hur det går ska alltid vara stor annars kan det lika gärna vara, samtidigt som jag vill uppleva den enorma glädjen och dessutom kunna känna en riktigt smärtande besvikelse, så inser även jag att det måste finnas ett visst mått av kontroll över det hela.

 

Det är nog något fel på en, så måste det vara. Det är inte riktigt friskt att slänga saker omkring sig, gå lös på döda stackars ting som inte har gjort något ont eller låta som någon vars verbala förmåga helt har krackelerat och reducerats till att enbart kunna jobba med svordomar, könsord och annat mindre intellektuellt innehåll...

 

Jag är sjuk helt enkelt, jag behöver hjälp. Sträcker någon ut sin hand? :)

 

I nio av tio fall har jag dämpat och skärpt till mig, något enormt jämfört med tidigare faktiskt. Men när det där tionde tillfället kommer, som igår, då sjunker jag ett x antal nivåer igen. Tyvärr.

 

Samtidigt är det kanske ändå ett framsteg att jag faktiskt slagits av insikten att jag beter mig som en jäkla tomte, en grottmänniska. Inte för att jag inte har insett det tidigare, men gårdagskvällen är nog det första riktiga tillfället då jag på allvar har suttit och skämts över hur jag beter mig.

 

Nya tag, både på plan och i tv-soffan!